Det säger sig självt att individens frihet ökar ju mindre skuldsatt hon är. Med det viktiga tillägget : "allt annat lika". Tar du ett lån, kanske för att kunna köpa en bättre dator, så ökar ju din frihet då du kan nyttja datorn omgående. Alltså medan du betalar den.
Det är alltså inte otvetydigt sant att "den som är satt i skuld är inte fri". Självklart blir det en sanning om skuldbördan är mycket stor och inkomstutvecklingen blev en annan än den man byggde sina optimistiska prognoser på.
Det finns en fara i att lösa alla problem med nya lån. Som om man skjuter problemen för framtiden. Om det är vettigt eller inte beror naturligtvis på vad man använder pengarna till.
Banksystemet kan ju fås i gungning om vi börjar missköta vår ekonomi.
Ibland kan det vara bättre att genomgå en kartoffellkur. Istället för att bara låna till en skudlbringande konsumtion måste man se över konsumtionen. Hoppas sådant här kan ske utan att de allra fattigaste ska drabbas hårt.
Efter ett tag då man fått skuldutvecklingen att ändra bana kommer inkomster och bättre kreditvärdering.
En svagare värderad grekisk ekonomi borde göra det billigare att turista där. Då kommer inkomsterna. Enligt teorin om komparativa fördelar så borde Grekland vara ett land som skulle kunna tjäna pengar på sol och bad och historiska sajter. Massdemonstrationer kan lätt te sig kontraproduktiva i det sammanhanget.
Att en utgvidgad realekonomi betyder en större roll för den finansiella sektorn ter sig ganska naturligt. Det hela måste ju finansieras. Kan alternativ till ränta innebära en större egenkapitalförsörjning är ju detta bra, åtminstone om det gagnar de sämst ställda. Frågan bör inte vara att avskaffa räntealternativet utan om att låta räntefria alternativ konkurrera med dem.
Då blir det till att inte göra det sämre för riskkapitalbolag.
Med "riskkapitalbolag" menar jag här inget annat än ett bolag som ser till att tillhandahålla eget kapital till olika kapitalsökande projekt. Riskkapitalbolaget går in som delägare. Då får ditt projekt kapital. Du slipper låna, åtminstone inte lika mycket som förut. Jag har svårt att förstå hur folk på fullt allvar kan vara emot både banker och riskkapitalbolag. Det ter sig inte som en riktigt genomtänkt ståndpunkt. Jag har också svårt att förstå varför man skulle se köpmannen som en syndare mot Guds bud för att han tar ett lån mot låg ränta för att kunna öka sitt utbud så att priset sjunker. Något allmänt gott har ju gjorts då allmänheten får lägre priser tack vare att köpmannen lånat mot ränta.
Den som ger ränta kan vara ett kreditinstitut som investerar i olika avsaltningsprojekt eller som skänker pengar till forskning. Det tycks mig som om man måste göra en helhetsbedömning innan man klassar något som syndfullt, icke önskvärt, stridande mot Guds bud. Det var säkert inte det av mig nu tecknade scenario som låg till grund för formuleringarna mot ränta, eller riba, i Koranen. Om det inte var detta fall Gud eller Gabriel eller Muhammed (eller rättare, alla dessa) vände sig emot så har jag svårt att inse varför det ska ses som stridande mot Guds vilja, när följderna blir så gagneliga att man tycker sig höra hur änglarna blåser i trumpeterna. Skulle inte Khidr för Moses förklarat att det var ett vist handlande av köpmannen, att det fanns godhet i ett sådant system som fick sådana följder?
Man måste ju skilja på det onda och det goda. Ej ska det goda sovras bort bara för att man isolerar några rader utan att sätta dem i en kontext. Jag är visserligen inte muslim, så jag framför bara mina synpunkter på vad som ter sig rimligt och vad som inte gör det, men jag ser Guds vilja i de heliga texterna. Vill man förstå dessa kan man inte enkelt förklara en som en bokstavlig sanning och de andra som falsarier och lögn. Man måste gräva för att komma åt djupet och se sanningen.
Som medlem i Svenska kyrkan ser jag att Gud finns i Jesus. Gud finns i allt och alla. Då Jesus gav uttryck för Guds vilja på ett sådant sätt att han blev en vägvisare kan man säga att Gud finns mer i Jesus än i oss vanliga. För att intensifiera tron kan man då säga att Jesus är Gud, även om jag menar att samma sak hade kunnat sägas om andra. Att jag inte tror att Jesus är Gud på det viset att Gud förkroppsligat sig som Jesus men inte finns i andra. Den metafysiken tror jag har svårt att vinna terräng i vår tid. Men en sufistisk tro på Jesus som Gud öppnar dörrar till andra religioner. Sufismen som kom från Indien via Hazrat Inayat Khan, som var hindu, tror jag visar väg mot framtiden, då den ser de olika religionerna som skal med samma kärna. Vi får en djupare och mer realistisk syn på vad religion är för något och vi slipper att ta allt snävt bokstavligt. Då kan vi acceptera en låg ränta som i fallet ovan då det får så uppenbart goda följder. Och vi kan slippa känna oss bundna av föråldrade straff som spöstraff, stening till döds, korsfästelse och avhuggning av händer. Detta betraktar den moderna människan som grym straffrättskipning. Tron har adlat våra sinnen. Nu behövs inte de hårda straffen längre. Samhället har förändrats av religionen. Då bör naturligtvis vårt förhållande till religionen avspegla detta. I annat fall kan religionen inte adla våra sinnen längre, inte göra oss ödmjuka, om det vi ser utföras i religionens namn är grymhet och avsaknad av förlåtelse.
