För väl tre decennier sedan var det en man som hade kritiska synpunkter på mitt politiska tänkande. Bortsett ifrån mysteriet hur han fått veta vad jag tycker om det ena och det andra som en mycket ung man (med, tänker man, en viss förändringspotential) så kvarstår följande faktum:
Många människor tycks tro att bara för att man ser fördelar med marknadsmekanismernas spel så bör man endast sträva efter att berika sig själv. Denna vinstmaximeringsmaxim, som vi kan kalla den, är felaktig om vi förstår den som att vi bara tänker på att samla på oss materiella saker. Den typen av rikedom. Den blir däremot riktig om vi ser det ekonomistiska tänkandet i ett vidare perspektiv: om vi tänker oss kunna berika oss på andliga upplevelser, kunskaper, ett rikt liv i meningen ett sant liv, ett liv troget sitt innersta, förenligt med Alltets mening, Guds vilja e dyl.
Frågan var att jag i ett manuskript personen ifråga envisades med att kalla novell, trots att det var på 130 tättskrivna sidor, fick huvudpersonen att döma sig själv i en domstol, i ett slags tillstånd mellan dröm och verklighet, vari han förklarade sig säga nej till sitt företagande (postorderföretag med kompanjon) och nej också till kortsiktiga finansiella transaktioner som bara gick ut på att berika sig själv.
Detta menade min kritiker vara ett vänstertänkande han vände sig emot. Men min tankegång var en annan. Jag såg nämligen möjligheten i att växa som människa i ett marknadsekonomiskt samhälle. Hela berättelsen byggde på, uttryckt i symboliska scener, att huvudpersonen växte ifrån en sorts outvecklad modersbunden kärlek,via en kärlek till Jaget, en kärlek som gick över till en kärlek till en kvinna för att sedan utvecklas, inte minst till följd av hennes inflytande (jfr Anima), till en kärlek som omfattade hela mänskligheten utan att för den skull innebära att de starka känslorna för henne försvann. (En kärlek till skapelsen som sådan i religiös mening låg som en potential som inte explicit utvecklades i berättelsen men som fanns med som en sorts implicit, tänkt, fortsättning; berättelsen ville nå djupet, sa nej till bokstavstolkningar som leder till konflikter men då den såg kärleken som livets mening var den naturligtvis förenlig med en tro på Gud av detta innehåll, låt vara att detta inte direkt var en poäng med berättelsen. Djupare sett var det naturligtvis ett andligt stråk på djupet av berättelsen, som dock varit föremål för inplantering av scener av andra, kunniga i hypnos och manipulation, varför jag idag känner att allt måste förkastas då det inte är värt att publicera något som andra bara bestämt sig för att vantolka, dvs för att schackra med mig och med avsikt att schackra också med andra, dvs manipulera dem, provocera dem via vad jag skrivit för att få dem att inta en annan existentiell position. Men i stegriktningen, den djupare utvecklingspotentialen som berättelsen logiskt leder fram emot är mystikerns djup. Här har jag långt efter att jag skrev berättelsen funnit att Fakhruddin 'Iraqi i sina "Divine Flashes" ger uttryck för något jag ser som en beskrivning av detta djup man kan tänkas nå om man fortsätter att utvecklas sedan så att säga min berättelse slutat; jag skrev den mellan 19 och 23 så det finns ju en utvecklingspotential efter dessa unga år. Det är inte bara några steg jag talar om utan om en inre utveckling till ett djup sedan man känt en gemenskap med mänskligheten. Och nu finner jag att jag på något sätt är en mystiker, inte en magiker, men en mystiker som attraheras av sufism men också av andra mystiker, kristna också. Bokstavstrogna tolkningar och formella yttre ritualer känner jag mig däremot lite främmande inför. Många ser den kyrkliga religiositeten som något inte riktigt up to date, men det är glädjande att denna form ändock tillgodoser många människors behov av andliga uttryck. Att jag uttrycker dessa tankar här beror på inget annat än att varje form av aktivitet fordrar någon form av bokslut och detta är mitt bokslut över ett tidigare skrivande jag nu inser varit förfelat, inte för djupets skull utan för den valda formens - så var glad att jag inte presenterar den här! Jag är det i vart fall, men det finns väl, tröstar jag mig med, värre misstag man kan begå, än att störta iväg med skrivandet lite tanklöst, trots att det ju handlade om att tänka kring existensen.)
Jag såg det och ser det fortfarande som en självklarhet att du kan vid en tidpunkt t1 vara en varm anhängare av att driva ett företag för att vid den senare tidpunkten t2 vilja lägga ner. Detta betyder inte att du vill socialisera markandsekonomin. Det betyder bara att du nått ett djupare skikt av dig själv. Att det uppstått en konflikt mellan Jaget och Självet, sedda som storheter i den jungianskap psykologin och då med stor relevans för det sufitänkande som Jung var så inspirerad av då han fördjupade västerlandets tänkande om medvetande och psykologi.
Då du känner att du vill göra något annat än att driva ett företag (eller vad det nu är du gör och som du vattnat ditt ego med) så är det tid att sadla om. Detta är något psykologen Ericson sett som ett naturligt utvecklingsförlopp hos en människa. Maslow skulle ha sett det som att nu har en person mättat vissa behov och kan gå vidare till högre eller djupare behov.
Det betyder inte att det är fel att tillfredsställa dessa s k lägre behov! För det första är de bara lägre relativt en individ och detta betyder att andra individer tar över rollen och det tar tid innan de mättat dessa behov. För det andra kan andra människor ha andra inre spänningar, andra konflikter mellan Jag och Själv, där lösningen, domen så att säga, istället kan bli att individen startar ett företag eller dirigerar om sitt företagande så att det tillfredsställer de djupare behoven. Blir gagneligare för miljön. Stöder bevattning, trädplantering, ja, vad det nu kan vara vår värld så väl behöver och som jag tror inte kan fixas utan privat ävande och konkurrens SAMT stater och staters viktande av marknader för att nå de önskade målen.
Skam att en ung kille som jag var den gången inte fick ha sin kreativitet i fred!
Det hör till saken att då jag uttryckt stora sympatier för John Stuart Mill och liberalismen så menade den här "kritikern" att det var ett tänkande man inte kunde åldras med.
Varför sa han så? Var han sänd av den socialdemokratiska överheten för att söndra och härska? Men detta är ju Sverige, så den tanken slog jag bort.
Men nog bör individen ha vissa rättigheter, exempelvis till sina egna tankar!
