Det har varit en strävan hos många centralbanker att låta räntan vara låg. Detta för att det främmande kapitalet, dvs lånen, ska bli billigare, inte minst för våra företag, som ju är de som skapar sysselsättning. Det är dock inte bara gagneliga villkor för företagen som är bra för sysselsättningen. Detsamma är fallet om villkoren är bra för konsumenterna. Låga räntor gör bolån och andra lån hushållen tar billigare än höga. Detta ger hushållen köpkraft, något som i sin tur skapar sysselsättning.
Detta bör väl rimligtvis vara Riksbankens enda sysselsättningsmål. Den har inte kompetens för något annat. Därtill finns det olika uppfattningar om vad som bör göras. Menar man att hushållens köpkraft ska nyttjas för något gagneligt, exempelvis för att byta energisystem, är detta en sak som knappast Riksbanken bör ta hand om.
Sysselsättningsmål kan parlament, regering och arbetsförmedlingar ha. Vilken bedömning ska Riksbanken göra om den ska försöka öka sysselsättningen på annat sätt än idag om man menar att en sysselsättningsökning som är möjlig på kort sikt kommer att leda till större arbetslöshet i framtiden än om man låter arbetslösheten vara lite högre på kort sikt för då kommer sysselsättningen öka på längre sikt? Och hur kan svaret på den frågan spela in i hur man bör bedöma ränteläget?
