De som idag gör sak av att skuldsättningen ökat har rätt i att det har sina risker att inte betala av skulder. Det finns inget egenvärde med att skuldsätta sig. Den som är satt i skuld är inte fri, brukar det heta (så ofta att det t o m blivit titel på en bok), men samtidigt ger avbetalningen oss friheten att konsumera det köpta medan vi betalar av det. En del av oss anser detta vara värt en eventuell ränta.
Vi ska också minnas att tillgångarna hos världens företag och hushåll väl aldrig någonsin under mänsklighetens historia haft dagens höga nivåer. Visst har skuldsättningen ökat, men det har också tillgångssidan. Den ökade skuldsättningen har naturligtvis varit en bidragande förklaring till att tillgångarna kunnat öka.
Man säger idag att bostadsköparna bör amortera av sina lån. Det kan visst ligga någonting i den saken. Dock ska vi ha klart för oss att om de gör detta kommer inte bara skuldsättningen att minska. Mängden pengar i den övriga ekonomin, tillgängliga för övrig konsumtion, kommer också att göra det. Mot bakgrund av detta ter det sig lite onyanserat att säga att det är fel att inte amortera. Det beror på den individuella situationen. Lån ska betalas tillbaka, varför det ter sig konstigt om folk med betalningsförmåga underlåter att amortera och på så sätt minska skuldbördan, kanske göra sig förmögen till att ta ett annat lån senare, ett lån som kanske inte har någon ränta, inte av någon höjd i vart fall, om det får råda konkurrens på marknaden. Men den som blir förtrogen med den individuella situationen kommer kanske sluta att förundras, då de rutiga och randiga orsakerna bakom förhållandet då framträder, förhoppningsvis.
Ska vi fördyra lånen kommer detta att få återverkningar på utbudssidan. Handelns aktörer kommer då att få ett mindre utbud om svårigheter ska skapas för det främmande kapitalet. Vi ser att denna svårighet omedelbart slår över på konsumenterna, ty mindre utbud betyder högre pris.
