Både von Mises och Rothbard har hävdat att centralbanker med konstlade medel försöker hålla nere räntan och att kreditexpansionen leder till inflation, speciellt då det inte finns ett samband mellan valutan och guldet.
Vi kan konstatera att en kreditexpansion naturligtvis har sina risker. Om alla lånar utan att bry sig om att betala och sedan inte har pengar då de ska betala tillbaka så har man skapat en ekonomisk kris. Kanske har de ekonomiska problemen blivit större av att inte hanteras då lånet togs utan problemet har fått växa och bli större till följd av att lånen gjort detta möjligt.
För många krisdrabbade länder kanske situationen är just denna. Om de inte sanerar sin ekonomi och gör den mer attraktiv för investeringar, dvs för ekonomisk aktivitet, kommer de ekonomiska problemet att finnas kvar, ty när de lånade pengarna konsumerats uppstår ett behov av nya krediter. Kritiker av långivare brukar inte sällan raljera över långivarnas krav. Men det är väl inte orimligt att tänka på låntagarens framtida intressen? Om en långivare som har lång erfarenhet ser att låntagaren inte hanterar pengar på ett förnuftigt sätt, med följd att de ekonomiska problem som föranlett lånet kommer att bli större och föranleda behov av nya lån, så har långivaren knappast fullgjort sin skyldighet ur ett moraliskt perspektiv, om inte ett önskemål om förändringar framförs.
Låntagaren bör naturligtvis se till att enskilda inte kommer i kläm. Det är en sak jag inte vidare kan gå in på här och det är inte heller poängen med mitt resonemang.
Poängen är att den libertarianska kritiken mot kreditexpansion inte är utan poänger MEN att deras påstående att centralbankernas arbete leder till kreditexpansion och inflation är ett påstående som falsifierats av de senaste decenniernas ekonomiska utveckling.
Det finns alltså förhållanden sådana att en kreditexpansion kan ske utan att åtföljas av inflation. Det är den större öppenheten som är svaret på att det kunnat bli så här. Utbudssidan har fyllts på med billigare varor och tjänster med urprung utanför det egna landet. Denna import har pressat ner prisnivåerna och gjort att mer av ekonomisk aktivitet har kunnat äga rum. Hade trösklarna in i landet varit större hade en kreditexpansion fått fart på inflationen. Men den hade väl sannolikt inte ägt rum om det inte funnits projekt med framtidsutsikter som lockat till sig eget kapital och för att få större slagkraft därför också dragit till sig krediter, då nu sådana är ett normalt inslag i en rationellt ordnad affärsverksamhet.
Investeringar i Kina och handel med Kina har lett till lägre inflation här. Det är önskvärt att EU på motsvarande sätt handlar med Nordafrika, då det finns komperativa fördelar av att sådant sker. Ett uppsving här kommer att leda till att Nordafrika investerar i Afrika söder om sig.
Inte minst energi och livsmedelsproduktion är områden som bör gagnas av ett större samarbete mellan EU och Nordafrika, något som sannolikt också skulle minska trycket att lämna Afrika för att bosätta sig i Europa.
Vi ser alltså att utan EU lär länderna i Europa handla splittrat och vi lär sakna de nödvändiga förutsättningarna för att bygga en framtid som minimerar konflikterna.
