Läser man vad Ludwig von Mises och hans anhängare menar får man intrycket att en interventionistisk politik inte skulle kunna fungera. Antingen ska vi ha en statligt centralstyrd planekonomi eller en marknadsekonomi utan statliga interventioner.
Min personliga uppfattning är att detta är alltför starkt formulerade påståenden. Jag inte bara menar att det är önskvärt med en viss lindrigare statlig intervention i ekonomin, jag menar också att en sådan är nödvändig.
Ett samhälle måste ha lagar för att kunna fungera. Vad lagen tillåter, påbjuder eller förbjuder får ekonomiska konsekvenser. Man kan inte säga att "dessa ekonomiska konsekvenser av en lag ingår inte i vad vi menar med 'ekonomi', medan dessa andra gör det". Lagar måste finnas och de har konsekvenser för ekonomin.
Ska marknaden bestämma hur explosiva varor ska transporteras? Hur skulle en sådan reglering se ut? Då de inte kommer gälla alla, då de inte kan vara tvingande utan bygger på frivilliga överenskommelser, kommer de som låter bli de föreslagna föreskrifterna att kunna få ekonomiska fördelar och den risk deras agerande har riskerar att ställa till skada.
Visserligen är det väl sant att en bildad allmänhet kommer att kräva säkra transporter och att något liknande "fair trade"-märkning skulle kunna uppstå. Men en sådan strategi kan vara för långsam. Ingen ansvarig politiker skulle vilja låta marknaden sköta allt. Man anser att vissa saker, inte minst sådana rörande hälsa och säkerhet, är något för staten att ta sig an.
Oavsett vad vi vill måste ett samhälle ha regler som antingen säger ja eller nej till narkotika. Dessa regler får konsekvenser för ekonomin. Det är inte bara marknaden som bestämmer vad som ska vara tillåtet. På marknaden väljer vi mellan det som är tillåtet, medan valet mellan det som ska vara tillåtet eller förbjudet är en politisk fråga, något för stater och andra publika instanser, som EU, kommuner, regionala församlingar m m.
Vi ser alltså att en statlig interventionism är nödvändig. Den måste finnas för att samhället ska kunna fungera. Dessa ingrepp är så naturliga att många libertariant sinnade människor inte tänker på att det är något som har med ekonomi att göra.
Att bygga rymdraketer är inte marknadens beslut, men beslutet får stora konsekvenser för tillverkningsindustrin. Det är ett beslut som bestämmer riktningen för många förmögenhetöverföringar: att medel ska gå till de som tillverkar komponenter till rymdraketerna. Det är något vi anser önskvärt eftersom vi vill ha dessa rymdraketer.
Vi accepterar också att förmögenheter går till de som bygger och äger fastigheter avsedda för boende. Om staten exempelvis stimulerar bostadsbyggandet genom att sänka en skatt så kommer en större förmögenhet än tidigare att gå till de som bygger och äger fastigheter avsedda för boende. Det är en förmögenhetsöverföring som är önskvärd, då vi vill ha dessa bostäder och då vi inser att i ett marknadsekonomiskt samhälle får den som ger marknaden varor och tjänster sin betalning i pengar.
Att acceptera fackföreningar betyder att en viss arbetslöshet kommer att finnas. Detta vänder sig libertarianerna emot. Men om fackföreningarna aldrig kräver större löneökningar än vad branschen, alltså marknaden klarar, är det bättre att hålla upp lönerna för de anställda än att låta den järnhårda lönelagen pressa ner dem till massfattigdomens nivåer. Upprätthållna löner - med högre arbetslöshet än om lönerna får sjunka - innebär att de som är arbetslösa, om de ges stöd av olika slag, kan ställa om sig till att göra annat än att bygga bostäder och att de redan anställda inte behöver avstå köpkraft för att minska arbetslösheten. Därtill: Den minskade arbetslösheten som blir följden av sänkta löner leder till en ökad arbetslöshet då de anställdas köpkraft minskar.
Som marknadsvänlig ekologist anser jag att man ska utnyttja marknadskrafterna för att uppnå önskade mål. Vad man då måste göra är att förstå vilka resurser som finns, vilka konsekvenser den rådande produktionen har, vilka möjligheter till förändringar som finns och sedan med denna kunskapsbas som grund vikta variablerna i ekonomin för att gå mot ett grönare samhälle. En konsekvens av detta kan bli en viss form av interventionism. Inte så att staten ska bestämma att handlare inte får gå över en viss prisnivå, men att man arbetar för att de som exempelvis producerar fossila bränslen går över till miljövänlig produktion. Ska detta kunna ske på ett optimalt sätt måste de som äger och kontrollerar de fossila bränslena få tjäna pengar på detta, kanske medelst karteller, mot att de investerar medel i grön produktion. De kommer då inte längre se de miljövänliga alternativen som ett hot. De har inte bara haft samma möjlighet som alla andra att investera i dem utan man har sett till att de kan tjäna pengar på att investera grönt OCH ändå vara kvar i det fossila, genom att de får hålla uppe priserna här, med följd att resurserna räcker längre. Inte en oviktig grön poäng!
Punktskatter för att minska rökning, koldioxidskatt m m är exempel på statlig intervention. En viktig sak är att dessa viktningar av variablerna inte snedvrider konkurrensen och att marknadsmekanismerna ändå bestämmer priset till slut, bara med den modifikationen att en punktskatt fått priset att bli högre än annars. Då minskar efterfrågan och utbudet varar längre. Denna statliga intervention är ett exempel på en lindrig intervention då den utnyttjar mekanismerna för sina syften, försöker inte bestämma det slutliga priset för här får vi ge Mises rätt att en sådan intervention inte har långsiktiga förutsättningar att fungera. De exempel på lönestopp, prisstopp och annat sådant som förut införts är exempel på sådana misslyckanden som numera väl får folk mest att le lite med munnen, tänkandes att förr hade man inte riktigt koll på hur ekonomi verkar, trots att man bedrev ekonomisk politik.
