Det är idag angelägnare än någonsin att religionernas olika företrädare förstår varandra. Muslimer och kristna bör försöka se det som enar deras religioner och sedan förklara skillnaderna.
Muslimer har av kristna ansetts bortom räddning, och alltså ett evigt liv i Paradiset, bara för att de inte trott att Jesus är Gud. Man har inte från kristet håll hävdat att "De kommer inte i Herrens närhet men det finns avskilda platser i Paradisets utkant där de kan husera med möjlighet att komma i Herrens närhet den dag de tror att Jesus är Gud." Istället har de anvisas till helvetets svavelosande lågor för all framtid. Dit har muslimer förpassat kristna som sätter någon vid Guds sida. Det är avgudadyrkan, mångguderi.
Vi ser en fara i att tala om dessa saker utan att klargöra vad vi menar med" Gud", "Paradiset" och "Helvetet" . De två sista begreppen ska kanske mer ses som tillstånd än platser. Då blir de svavelosande lågorna att se som metaforer. Likadant med Paradisets fröjder. Det är ett språk nyttjat för att beskriva det mystiska bortom RumTiden.
Det är här nyckeln till förståelse bör sökas. Om man nu inte vill söka i sufismens källor där djupet finns. Sufismens spränger religionsgränserna. Baha'i är en slags sammanfattning av sufismens och en ram som ordnar de tidigare religionerna i ett system som riktar dem mot framtiden. Då ser vi att Messias fortfarande har något att säga oss. Kung David var Messias. Han hade en uppgift som formade framtiden. Jesus var Messias och hade en uppgift som formade framtiden. Baha'u'llah är Messias med ett budskap om folkens broderskap (eller kanske bättre att säga i vår tid: syskonskap).
Det går att se kristendomen som en logisk följd av judendomen och Baha'i faith som en logisk följd av shiaislam.
Islams uppkomst kan ses som en opposition mot att Jesus förklarats vara Gud, uppenbart en följd av att det var så romarna kom att betrakta sina kejsare (och så hade farao betraktats). Läser man vad Jesus har sagt gör han en klar skillnad mellan Gud och sig själv. Att Jesus sa att han och Fadern var ett betyder inte att Jesus var Gud. Jesus var av samma ande eftersom han, likt alla andra, är ett utflöde av den ursprungliga gudomliga energi vi kallar Gud och Gud Fader. Då Jesus är en del av den ordningsskapande kraft som gör Guds vilja kan man säga att han representerar Gud i vårt skikt av materialiseringsfältet, dvs av det den ursprungliga gudomliga energin utflödat (en predistinerad världsordning med vissa möjligheter till fria val skulle man kanske säga om man förstod allt på ett djupare plan).
Att Jesus på det sättet är Guds ord i kött kan rättfärdiga att han kallas Guds son. Nyktert borde vi undvika att kalla honom Gud. Jag tror inte att Jesus skapade världen. Han föddes i den med en gudomlig vision att fylla. Kallas han "Gud" borde de kristna kunna säga att så skulle man också kunna kalla Muhammad - om man utvecklade en sådan teologi. Vi kan se en islamsk treenighetsläran som hävdar att Gud Fader, Gabriel och Muhammad är en treenighet. Man kan. Men bör inte. Istället bör vi granska vad det innebär att vara Messias och uppmärksamma att Jesus har den rollen enligt både muslimer och kristna. Jesus ska döma de troende på Domens dag enligt sura 4 i Koranen. Då är det väsentligt för alla att ta reda på Jesu sinnelag eftersom det är Jesus som ska döma. Också att studera Koranen som också är Guds ord och följaktligen en lagbok för Jesus att använda sig av på Domens dag, vid sidan av andra rättskällor. Detta är åtminstone teologin som också förutser krig och konflikter.
Lyssnar vi på Messias kan existensen för oss människor ordnas på ett fredligare sätt. Kan vi bortse ifrån det sista steget som logiskt följer på de stora religionerna? Har vi råd att bortse ifrån Baha'u'llah?
söndag 24 november 2019
Vad är ett företag?
Folk som tror att den som är marknadsvänlig vill att allt ska ägas och styras av privata krafter gör det alltför enkelt för sig. De har tillverkat sig en halmgubbe som är enkel att bekämpa och som inte finns i verkligheten, i vart fall inte i någon större utsträckning. Dock finns det anarkoapitalister som kanske kan vara så dogmatiska att de vill att allt ska vara privat.
Utgångspunkten är ett resonemang runt friheten. Existensen av stater och kommuner sägs inskränka de enskildas frihet. De påstås vara födda fria. I verkligheten är de naturligtvis i de flesta fall födda i familjer och många har fått lära sig att lyda.
En mer realistisk teori om samhällskontraktet kan inte bortse ifrån historien utan bör snarare deklarera att vi alla föddes ofria och beroende av andra för vår överlevnad. Detta bör vi marknadsvänner begrunda: Vi föddes ofria och beroende av andra för vår överlevnad!
Alltså kan en stat inte inskränka vår frihet genom att existera! Staten ska istället ge oss trygghet och denna trygghet är frihetens fundament. Vi har inte avstått frihet för att få trygghet. Vi har fått frihet genom att först få trygghet.
Anarkokapitalisten hävdar att ekonomin sköts effektivare utan en stat. Låt oss anta att detta är sant (vilket det inte är)! Måste människor alltid föredra det rikaste tillståndet? Måste alltid produktivitet och effektivitet vara de främsta värdena, inte tillgången till natur, trevliga syrerika miljöer eller platser där folk kan göra saker tillsammans?
Alltså: Vi kan mycket väl tänka oss att folk i ett område säger nej till uranbrytning och ja till att bygga en simhall med tillhörande bastu och cafeteria. Hur ska detta kunna ske om inte möjlighet till kommunala satsningar finns? Sådana betyder mycket för anställda som genom ett varierat utbud av service kan lockas till orten. Finns behov av energi bör kommuner alltid ha möjligheten att starta ett eget energibolag. Det har skett i USA. Det skedde inte på grund av marknadsfientlighet utan på grund av motsatsen: man ville hjälpa marknaden. Man var marknadsvänliga.
Att beskatta folket och bedriva offentliga inrättningar kan alltså vara utslag av marknadsvänlighet. När det inte längre råder brist på energi kan det vara läge att sälja det till privata aktörer som konkurrerar om att sälja energi till företag och folk.
Vi bör problematisera vad ett företag är för något! Ett arbetande kapital som utåt framstår som en enhet och som har ett redovisningsansvar.
Denna inledande definition möjliggör att vi särskiljer mellan många olika typer av företag, inte bara mellan aktiebolag, ekonomiska föreningar och enskilda firmor m fl utan också mellan beroende respektive oberoende företag.
Vi kan se skolor som företag! Att så är enkelt vad gäller friskolor ägda av riskkapitalbolag säger sig självt. Men också en kommunal skola utan ekonomiskt vinstintresse kan ses som ett bolag. Som ett beroende bolag. Den kommunala skolan är en självständig enhet med redovisningsansvar. Syftet är att investera i humankapitalet. Detta kan ses som skolans uppdrag enligt samhällskontraktet (substansierat i lagar, förordningar och andra föreskrifter). Syftet är att vinster ska skapas i samhället. Ett erkännande görs av det beroendefält vi alla befinner oss i och som via stordriftsfördelar ekonomiskt och frihetligt rättfärdigar skatter. Skäliga och genomtänkta skatter är därför inte att se som stöld utan som investeringar.
Utgångspunkten är ett resonemang runt friheten. Existensen av stater och kommuner sägs inskränka de enskildas frihet. De påstås vara födda fria. I verkligheten är de naturligtvis i de flesta fall födda i familjer och många har fått lära sig att lyda.
En mer realistisk teori om samhällskontraktet kan inte bortse ifrån historien utan bör snarare deklarera att vi alla föddes ofria och beroende av andra för vår överlevnad. Detta bör vi marknadsvänner begrunda: Vi föddes ofria och beroende av andra för vår överlevnad!
Alltså kan en stat inte inskränka vår frihet genom att existera! Staten ska istället ge oss trygghet och denna trygghet är frihetens fundament. Vi har inte avstått frihet för att få trygghet. Vi har fått frihet genom att först få trygghet.
Anarkokapitalisten hävdar att ekonomin sköts effektivare utan en stat. Låt oss anta att detta är sant (vilket det inte är)! Måste människor alltid föredra det rikaste tillståndet? Måste alltid produktivitet och effektivitet vara de främsta värdena, inte tillgången till natur, trevliga syrerika miljöer eller platser där folk kan göra saker tillsammans?
Alltså: Vi kan mycket väl tänka oss att folk i ett område säger nej till uranbrytning och ja till att bygga en simhall med tillhörande bastu och cafeteria. Hur ska detta kunna ske om inte möjlighet till kommunala satsningar finns? Sådana betyder mycket för anställda som genom ett varierat utbud av service kan lockas till orten. Finns behov av energi bör kommuner alltid ha möjligheten att starta ett eget energibolag. Det har skett i USA. Det skedde inte på grund av marknadsfientlighet utan på grund av motsatsen: man ville hjälpa marknaden. Man var marknadsvänliga.
Att beskatta folket och bedriva offentliga inrättningar kan alltså vara utslag av marknadsvänlighet. När det inte längre råder brist på energi kan det vara läge att sälja det till privata aktörer som konkurrerar om att sälja energi till företag och folk.
Vi bör problematisera vad ett företag är för något! Ett arbetande kapital som utåt framstår som en enhet och som har ett redovisningsansvar.
Denna inledande definition möjliggör att vi särskiljer mellan många olika typer av företag, inte bara mellan aktiebolag, ekonomiska föreningar och enskilda firmor m fl utan också mellan beroende respektive oberoende företag.
Vi kan se skolor som företag! Att så är enkelt vad gäller friskolor ägda av riskkapitalbolag säger sig självt. Men också en kommunal skola utan ekonomiskt vinstintresse kan ses som ett bolag. Som ett beroende bolag. Den kommunala skolan är en självständig enhet med redovisningsansvar. Syftet är att investera i humankapitalet. Detta kan ses som skolans uppdrag enligt samhällskontraktet (substansierat i lagar, förordningar och andra föreskrifter). Syftet är att vinster ska skapas i samhället. Ett erkännande görs av det beroendefält vi alla befinner oss i och som via stordriftsfördelar ekonomiskt och frihetligt rättfärdigar skatter. Skäliga och genomtänkta skatter är därför inte att se som stöld utan som investeringar.
lördag 23 november 2019
Kvantfysik och teologi
Det mystiska kan man närma sig på flera sätt. Vill man inte via musik och dans tala till det undermedvetna kan man använda poesin för att koppla tanke med känsla via medvetandets operationer med språket.
Sakprosan använder teorier och noga utvecklade begreppsapparater för att närma sig existensens mysterium. Här har vi religionerna och teologin men också den idealistiska filosofi som bland andra Schelling, Hegel och Henri Bergson företrädde. De filosoferade sig fram till andliga sanningar. Religioner får dessa via uppenbarelser och utläggningar av dessa. Kvantfysiken och den kring denna centrerade kosmologin kommer nära religionen och den idealistiska filosofin genom att bryta ner allt till dess minsta beståndsdelar och teoretisera kring hur och varför.
Kvantfysiker talar inte om Gud, inte högt i vart fall. Men förstår vi att religionerna presenterar oss inte Gud utan en bild av Gud kan vi gå vidare och fråga oss om det inte är tecknen på Guds emmanerande skapelse som kvantfysikerna undersöker.
Från ett gemensamt ursprung strömmar krafter av olika slag och ordnar sig till allt större enheter. En partikel kan vara en men ändå sammansatt av två då den kan splittras. Osv. Allt är energi. Massan också. Det har Einstein redan lärt oss. Det fattas bara att nämna Gud. Kvantfysikerna gör det inte trots att strängteorin redan har försett dem med en harpa. De menar nog att det inte går att tala om Gud eftersom de inte sett någon spela på harpan, kanske bara registrerat vågor ifrån den.
Det är här vi bör stanna upp och ödmjuka oss själva! Detta ingenting som spelar på harpan är Gud! "Ingenting" är ett av Guds underbara namn! Gud är harpan som spelar och strängarna! (En av de tidigare shiaimamerna kom nära detta då han menade att Gud kanske var mer att likna vid en kvadratisk metall som utstrålar allt än en människoliknande varelse.)
Sakprosan använder teorier och noga utvecklade begreppsapparater för att närma sig existensens mysterium. Här har vi religionerna och teologin men också den idealistiska filosofi som bland andra Schelling, Hegel och Henri Bergson företrädde. De filosoferade sig fram till andliga sanningar. Religioner får dessa via uppenbarelser och utläggningar av dessa. Kvantfysiken och den kring denna centrerade kosmologin kommer nära religionen och den idealistiska filosofin genom att bryta ner allt till dess minsta beståndsdelar och teoretisera kring hur och varför.
Kvantfysiker talar inte om Gud, inte högt i vart fall. Men förstår vi att religionerna presenterar oss inte Gud utan en bild av Gud kan vi gå vidare och fråga oss om det inte är tecknen på Guds emmanerande skapelse som kvantfysikerna undersöker.
Från ett gemensamt ursprung strömmar krafter av olika slag och ordnar sig till allt större enheter. En partikel kan vara en men ändå sammansatt av två då den kan splittras. Osv. Allt är energi. Massan också. Det har Einstein redan lärt oss. Det fattas bara att nämna Gud. Kvantfysikerna gör det inte trots att strängteorin redan har försett dem med en harpa. De menar nog att det inte går att tala om Gud eftersom de inte sett någon spela på harpan, kanske bara registrerat vågor ifrån den.
Det är här vi bör stanna upp och ödmjuka oss själva! Detta ingenting som spelar på harpan är Gud! "Ingenting" är ett av Guds underbara namn! Gud är harpan som spelar och strängarna! (En av de tidigare shiaimamerna kom nära detta då han menade att Gud kanske var mer att likna vid en kvadratisk metall som utstrålar allt än en människoliknande varelse.)
söndag 17 november 2019
Den religiösa kärnan
Gemensamma drag för religionerna finns. Om vi undersöker dessa drag och uppmärksammar likheterna inser vi måhända att alla religioner har ett gemensamt syfte. De vill höja oss människor från ett stadium till att annat. Vi kan tala om en andlig alkemisk process för förändring. Varför förändring? Svaret måste vara för att öka harmonin.
Med tillvarons differentiering har entropin ökat och helhetens delar har skilts från varandra. Genom att uppmärksamma att Gud är det Ena riktas delarna tillbaka till hehetens centrum.
Hinduismen talar om Brahman och Atman. Vad är inte detta om inte just Helheten och dess delar?
Vi behöver hjälp för att inse detta. Därför finns det heliga texter och guider, lärare, som visar oss till Sanningen.
Alla samhällen har oordning. Till alla samhällen förs budbärare med glädjebudskap och varningar.
Den vilja som budbärarna uttrycker är Guds vilja. Den som kommer med det frälsande budskapet kommer med lärdomen substansierad. Dessa budbärare kan kallas Messianska.
Vi kan säga att Mi är klassen av alla Messias, dvs bärare av frälsningsbudskapet. Då är Mj Jesus och Mb Baha'u'llah. Kanske accepteras också Mk för Koranen, då Koranen kan ses som vad som frälser troende precis som Jesus kan ses som den som frälser troende.
Vi ser det viktiga: mönstret. En frälsare och några som ska frälsa respektive frälsas. Ett antal handlingsmönster är utpekade liksom ett mål för den som följer dessa handlingar.
Meditation, recitation och kontemplation är vägar till frälsning men de är inte i sig medlemmar av Mi då de inte är substansierade. De är formella metoder som kan kopplas till olika trossystem. Dock är de av det slaget att de kan få utövaren av dem att transcendera olikheterna i de heliga texternas språk och i de olika religionernas kultformer. De för oss till det väsentliga: till vad som förlorats och måste återvinnas. Alltså det Ena, ursprunget och målet. Den Gud som materialiserar allt.
Med tillvarons differentiering har entropin ökat och helhetens delar har skilts från varandra. Genom att uppmärksamma att Gud är det Ena riktas delarna tillbaka till hehetens centrum.
Hinduismen talar om Brahman och Atman. Vad är inte detta om inte just Helheten och dess delar?
Vi behöver hjälp för att inse detta. Därför finns det heliga texter och guider, lärare, som visar oss till Sanningen.
Alla samhällen har oordning. Till alla samhällen förs budbärare med glädjebudskap och varningar.
Den vilja som budbärarna uttrycker är Guds vilja. Den som kommer med det frälsande budskapet kommer med lärdomen substansierad. Dessa budbärare kan kallas Messianska.
Vi kan säga att Mi är klassen av alla Messias, dvs bärare av frälsningsbudskapet. Då är Mj Jesus och Mb Baha'u'llah. Kanske accepteras också Mk för Koranen, då Koranen kan ses som vad som frälser troende precis som Jesus kan ses som den som frälser troende.
Vi ser det viktiga: mönstret. En frälsare och några som ska frälsa respektive frälsas. Ett antal handlingsmönster är utpekade liksom ett mål för den som följer dessa handlingar.
Meditation, recitation och kontemplation är vägar till frälsning men de är inte i sig medlemmar av Mi då de inte är substansierade. De är formella metoder som kan kopplas till olika trossystem. Dock är de av det slaget att de kan få utövaren av dem att transcendera olikheterna i de heliga texternas språk och i de olika religionernas kultformer. De för oss till det väsentliga: till vad som förlorats och måste återvinnas. Alltså det Ena, ursprunget och målet. Den Gud som materialiserar allt.
torsdag 14 november 2019
Islam = kristendom!
Vi ser hur Jesus upphöjs till en central plats inom islam! Han är inte en del av en treenig Gud för Gud är bara en och odelbar. Men han är född av en jungfru, till skillnad från många andra, och han ska döma mänskligheten då den är uppstånden.
Jesus tas alltså ner från sin plats vid Gud Faders sida, nästan för att placeras där igen. Många, åtminstone liberalt sinnade kristna, skulle säkert hålla med om att de inte menar något annat än just detta då de säger att Gud är treenig. Jesus är den osynlige Faderns ombud. Vi kan se linjen från Melchizedek, via den Gud som talade direkt med Moses till Jesus. Det går att betrakta dessa som representationer av Gud. Treenigheten är med andra ord en teologisk konstruktion, en betraktelse, en värdering. Adam skapades direkt av Gud och vi är släkt med honom men många led skiljer oss ifrån Edens lustgård. Så inte med Jesus. Eftersom han anses kommit till via jungfrufödelse kan man se honom som Guds son medan vi andra är sonsonsonson... son till Adam (eller dottersonsondotter...).
Du och jag ska inte sitta och döma mänskligheten på Uppståndelsens dag. Vi ska inte belöna de troende och straffa de som inte underkastat sig Guds vilja på grund av egots högmod. Jesus har en speciell roll, står nära Gud, så nära man rimligtvis kan stå Gud utan att själv vara Gud eller son till Gud. Lämnar vi teologin och ser lite generösare på vad detta betyder måste vi inte bestämma oss för en antingen eller - position. Vi kan vara mer kvantfysiska av oss och mena att Jesus kan både ses som en del av Gud och såsom inte en del av Gud. Vi har sedan att förklara i vilken mening Jesus är en del av Gud (Gudsrealiserad och ombud för Gud Fader) och i vilken mening Jesus inte är det: Att han var en vanlig människa som var ovanlig.
Rollen Jesus har som domare på Domens dag, alltså Uppståndelsens dag, är sådan att man skulle vilja kalla islam för en slags kristendom, precis som kristna kan kallas muslimer då de följer islam i den vida meningen av sådana som böjer sig i tro inför Guds vilja.
Den katolska socialläran har en motsvarighet inom islam. Likheterna är alltså många. Skillnader finns men de torde samtliga gå att förklara med att budskapet har getts till olika folk vid olika tider. Folken har haft olika traditioner. Så har kristendomen använt sig av julhelgen, format om en hednisk högtid till en kristen. Islam har använt sig av de redan förut existerande vallfärderna till den svarta stenen i Kaaba.
Lagens mål och medel
Vad är de heliga texterna om inte guideböcker för människor i behov av vägledning? Och vad är en andlig guidebok om inte en lagbok med storheterna synd och syndaförlåtelse integrerade? Du kan gå tillväga på ett visst vis för att sona ditt brott enligt den andliga rätten, något den världsliga inte medger. Här har vi det stora värdet med den andliga rätten, dvs de heliga texternas rätt: De medger en förändring av den inre inställningen och därmed av livskursen.
Det är väsentligt att uppmärksamma den andliga rättens syfte. Tar vi uppmaningen att inte trakta efter andras hustrur så är syftet just det, att inte trakta efter dem. Att det sägs vara bättre att sticka ut ögonen än att gå genom livet med syndfulla tankar betyder inte att vi är skyldiga att göra oss själva blinda. Vad vi är skyldiga är att ändra oss mentalt.
Den som känner lust att ta annans egendom gör bättre i att hugga händerna av sig än gå genom livet med detta syndfulla begär. Vad Jesus säger förstår vi intuitivt. Vi förstår att det är orimligt att låta amputera sig. Det skulle försvaga en, göra en beroende av andras välvilja. Det är inte bättre moraliskt än att ha handen kvar och brottas med frestelsen att stjäla. Vad den andliga normen ålägger oss är en förändring. Skadar vi andra människor har vi att förändra oss. Bättre kontakta en beteendeterapeut än att lemlesta sig själv.
Förbudet mot ränta i exempelvis Koranen borde på samma sätt sättas in i ett sammanhang där vi observerar vad förbudets syfte är. Det är detta syfte vi åläggs att förverkliga. Det är en andlig bok. Vi har att söka visdomen. Varför förbjuda ränta om räntan inte skadar någon utan gagnar alla parter? Ingen ifrågasätter att långivaren får betalt. Konsthandlaren som säljer tavlor kan köpa billigt och sälja dyrt. Om kunderna är mycket rika och efterfrågar konsten är det väl rimligt att priserna är därefter, dvs höga. Då kan fler tavlor köpas in, också sådana som inte betingar samma pris. Kanske en skickligt gjord kopia.
Är det okej att tjäna pengar på handel då den är ärlig måste vi fråga oss varför det inte är okej att låna ut pengar och ta betalt i form av ett procentuellt påslag utöver en smärre uppläggningsavgift. Många företag kan då förnya maskinparken, skaffa bättre datorer, anställa en ny medarbetare. Helt enkelt öka produktiviteten och bli effektivare. Skulle Gud vara emot detta om ingen blir lidande av upplägget?
Ur företagarens synvinkel kan ett lån mot skälig ränta vara att föredra framför att släppa in en medbolagsman för att på det viset öka bolagets egna kapital. Lånar du får du själv bestämma så länge du har koll på ekonomin. Släpper du in en medbolagsman kanske du får in en mycket förmögen person. Och dominant. Du är den fattigare parten. Du ska arbeta. Den förmögne vill bestämma och menar sig vara den som räddat företaget åt dig. Du kan bli en slav åt den ekonomiskt starkare parten vars idéer om företaget kan vara andra än dina, grundarens. Du har hamnat i en situation liknande den som ledde till att ett ränteförbud togs med i Koranen. Som Michel Sugich berättar om (återberättar) i boken "Heart's Turn" kunde en ockrare som inte fick något avbetalat av lånet kräva att bli bjuden på middag som ränta. Låntagaren var helt fast i ockrarens nät. Vem liknar den personen mest, den frie företagaren som tagit ett lån med låg ränta (han har byggnader och maskiner att erbjuda som säkerhet i s k företagshypotek) eller den företagare som släppt in en förmögen och dominant medbolagsman?
Förstår vi juridiken i det hela, den andliga jurisprudensen, kan vi svårligen komma till någon annan slutsats än att ränteförbudet är ett förbud mot att utnyttja medbolagsmän som släppt in en i sitt företag för att utöka mängden eget kapital. Om ingen skadas av räntan den frie företagaren betalar måste det rimligen ses som att ränteförbudets syfte i detta fall inte är för handen. Det var inte den situationen förbudet skapades för. Det skapades för att skydda den svagare parten.
Varför skulle Gud ogilla att en bank lånar ut mot ränta till lantbrukare som producerar mat men inte säga något om att köpa tavlor, smycken eller mattor billigt för att sedan sälja dyrt?
Bankpersonalen kan ha fastställda löner. Får de en bonus är det för duktigt arbete och sådant är det väl aldrig fel att belöna. Lantbrukaren kan ha försäkrat sin skörd och räkna med en god avkastning på investeringen.
Att motsätta sig fractional reserv banking är att motsätta sig en lägre lånekostnad som gör finansiering enklare och föredra en högre med mindre mängd cirkulerande pengar som därför kan leda till strid mellan konkurrerande låntagare utan någon som helst poäng i de fall goda säkerheter ställs och låntagarna är insatta i vad de gör.
Det är väsentligt att uppmärksamma den andliga rättens syfte. Tar vi uppmaningen att inte trakta efter andras hustrur så är syftet just det, att inte trakta efter dem. Att det sägs vara bättre att sticka ut ögonen än att gå genom livet med syndfulla tankar betyder inte att vi är skyldiga att göra oss själva blinda. Vad vi är skyldiga är att ändra oss mentalt.
Den som känner lust att ta annans egendom gör bättre i att hugga händerna av sig än gå genom livet med detta syndfulla begär. Vad Jesus säger förstår vi intuitivt. Vi förstår att det är orimligt att låta amputera sig. Det skulle försvaga en, göra en beroende av andras välvilja. Det är inte bättre moraliskt än att ha handen kvar och brottas med frestelsen att stjäla. Vad den andliga normen ålägger oss är en förändring. Skadar vi andra människor har vi att förändra oss. Bättre kontakta en beteendeterapeut än att lemlesta sig själv.
Förbudet mot ränta i exempelvis Koranen borde på samma sätt sättas in i ett sammanhang där vi observerar vad förbudets syfte är. Det är detta syfte vi åläggs att förverkliga. Det är en andlig bok. Vi har att söka visdomen. Varför förbjuda ränta om räntan inte skadar någon utan gagnar alla parter? Ingen ifrågasätter att långivaren får betalt. Konsthandlaren som säljer tavlor kan köpa billigt och sälja dyrt. Om kunderna är mycket rika och efterfrågar konsten är det väl rimligt att priserna är därefter, dvs höga. Då kan fler tavlor köpas in, också sådana som inte betingar samma pris. Kanske en skickligt gjord kopia.
Är det okej att tjäna pengar på handel då den är ärlig måste vi fråga oss varför det inte är okej att låna ut pengar och ta betalt i form av ett procentuellt påslag utöver en smärre uppläggningsavgift. Många företag kan då förnya maskinparken, skaffa bättre datorer, anställa en ny medarbetare. Helt enkelt öka produktiviteten och bli effektivare. Skulle Gud vara emot detta om ingen blir lidande av upplägget?
Ur företagarens synvinkel kan ett lån mot skälig ränta vara att föredra framför att släppa in en medbolagsman för att på det viset öka bolagets egna kapital. Lånar du får du själv bestämma så länge du har koll på ekonomin. Släpper du in en medbolagsman kanske du får in en mycket förmögen person. Och dominant. Du är den fattigare parten. Du ska arbeta. Den förmögne vill bestämma och menar sig vara den som räddat företaget åt dig. Du kan bli en slav åt den ekonomiskt starkare parten vars idéer om företaget kan vara andra än dina, grundarens. Du har hamnat i en situation liknande den som ledde till att ett ränteförbud togs med i Koranen. Som Michel Sugich berättar om (återberättar) i boken "Heart's Turn" kunde en ockrare som inte fick något avbetalat av lånet kräva att bli bjuden på middag som ränta. Låntagaren var helt fast i ockrarens nät. Vem liknar den personen mest, den frie företagaren som tagit ett lån med låg ränta (han har byggnader och maskiner att erbjuda som säkerhet i s k företagshypotek) eller den företagare som släppt in en förmögen och dominant medbolagsman?
Förstår vi juridiken i det hela, den andliga jurisprudensen, kan vi svårligen komma till någon annan slutsats än att ränteförbudet är ett förbud mot att utnyttja medbolagsmän som släppt in en i sitt företag för att utöka mängden eget kapital. Om ingen skadas av räntan den frie företagaren betalar måste det rimligen ses som att ränteförbudets syfte i detta fall inte är för handen. Det var inte den situationen förbudet skapades för. Det skapades för att skydda den svagare parten.
Varför skulle Gud ogilla att en bank lånar ut mot ränta till lantbrukare som producerar mat men inte säga något om att köpa tavlor, smycken eller mattor billigt för att sedan sälja dyrt?
Bankpersonalen kan ha fastställda löner. Får de en bonus är det för duktigt arbete och sådant är det väl aldrig fel att belöna. Lantbrukaren kan ha försäkrat sin skörd och räkna med en god avkastning på investeringen.
Att motsätta sig fractional reserv banking är att motsätta sig en lägre lånekostnad som gör finansiering enklare och föredra en högre med mindre mängd cirkulerande pengar som därför kan leda till strid mellan konkurrerande låntagare utan någon som helst poäng i de fall goda säkerheter ställs och låntagarna är insatta i vad de gör.
Det omöjliga valet
Vi har lätt för att beundra en person som beslutat sig för att lägga om sitt liv. Inget mer av att göra affärer för att berika sig själv. Lyx och flärd, som personen förut strävat efter, vänder hen nu ryggen. Istället för materiell rikedom får personen en andlig rikedom.
Låt oss stanna upp och problematisera detta! Vi kan fortfarande beundra den som gått från egoism till altruism. Också om det slutar i asketism. ("Åh, sånt klarar inte jag! Vilken mäster!")
Vi tänker oss en asket som levt i frivillig egendomslöshet. En dag ställer han sig frågan om han inte skulle kunna göra mer för sin medmänniska som affärsman, kanske rentav som företagare. Han tar upp detta med ledningen för den andliga orden han tillhör och beviljas temporärt utträde.
En barnlös vän till has föräldrar har testamenterat en mindre förmögenhet till honom. Nu dör denne bekant efter en längre tids sjukdom. Vår vän placerar pengarna i aktier, obligationer och konst. Han upptäcker hur bra han mår av konsten. Han får energi av den. Han börjar besöka muse'er och att läsa om konst. Han sätter sig också in i vad placeringsrådgivare tipsar om. Han vill förstå så att han kan köpa mer konst.
Han köper konst, först lite billigare tavlor, sedan allt dyrare verk. Han får hyra en lokal för att förvara dem. En förbipasserande man blir en dag nyfiken och vill se på tavlorna. En bild intresserar honom så mycket att han vill köpa den. Vår vän öppnar ett galleri och säljer konst för att kunna köpa konst.
Han säljer konstverken för mer än vad han köpte dem. Vi kan inte säga något om detta. Det ligger i sakens natur att han måste göra detta. I annat fall blir det en ideell verksamhet med frågor som "Varför ska A få en tavla gratis men inte B? Varför ska C få köpa billigt om D är beredd att betala mer?"
Vår konsthandlande vän köper allt fler aktier i ett företag som producerar husgeråd, men han drömmer om egna produkter som han tror ska gå att tillverka billigt. Så han säljer aktier, tavlor m m för att starta ett eget företag som ska tillverka grytor, kastruller m m. För att expandera börjar han spekulera med en del av sin förmögenhet. Inte allt men med en del. Han vill tjäna mycket på kort tid. Han vill bli så rik som möjligt på så kort tid som möjligt. "Om inte jag tjänar pengarna så är det någon annan som gör det! Och dom kommer nog inte använda pengarna för att erbjuda konsumenterna funktionella och väl designade hjälpmedel för matlagning och bakning!"
Hur ska vi veta spekulantens motiv? Vad som finns i hans hjärna? Vi kan inte veta men säkert tro oss veta. Om hans handlande är egoistiskt eller inte, moraliskt eller inte, gagneligt eller inte kan vi bara avgöra efter att ha värderat konsekvenserna av handlandet. Och en konsekvens av spekulationer är att fler skattepliktiga aktiviteter utförs. Den som köper och säljer egendom betalar skatt.
Det är fint att skänka till fattiga såsom Sankt Fransiscus gjorde. Men det fungerar inte om alla agerar så. Det fungerar inte heller om alla spekulerar. Men det tycks kunna vara något samhällsutvecklande om några gör det. Speciellt om följen kan bli att folk får jobb och bättre köksattiraljer.
Låt oss stanna upp och problematisera detta! Vi kan fortfarande beundra den som gått från egoism till altruism. Också om det slutar i asketism. ("Åh, sånt klarar inte jag! Vilken mäster!")
Vi tänker oss en asket som levt i frivillig egendomslöshet. En dag ställer han sig frågan om han inte skulle kunna göra mer för sin medmänniska som affärsman, kanske rentav som företagare. Han tar upp detta med ledningen för den andliga orden han tillhör och beviljas temporärt utträde.
En barnlös vän till has föräldrar har testamenterat en mindre förmögenhet till honom. Nu dör denne bekant efter en längre tids sjukdom. Vår vän placerar pengarna i aktier, obligationer och konst. Han upptäcker hur bra han mår av konsten. Han får energi av den. Han börjar besöka muse'er och att läsa om konst. Han sätter sig också in i vad placeringsrådgivare tipsar om. Han vill förstå så att han kan köpa mer konst.
Han köper konst, först lite billigare tavlor, sedan allt dyrare verk. Han får hyra en lokal för att förvara dem. En förbipasserande man blir en dag nyfiken och vill se på tavlorna. En bild intresserar honom så mycket att han vill köpa den. Vår vän öppnar ett galleri och säljer konst för att kunna köpa konst.
Han säljer konstverken för mer än vad han köpte dem. Vi kan inte säga något om detta. Det ligger i sakens natur att han måste göra detta. I annat fall blir det en ideell verksamhet med frågor som "Varför ska A få en tavla gratis men inte B? Varför ska C få köpa billigt om D är beredd att betala mer?"
Vår konsthandlande vän köper allt fler aktier i ett företag som producerar husgeråd, men han drömmer om egna produkter som han tror ska gå att tillverka billigt. Så han säljer aktier, tavlor m m för att starta ett eget företag som ska tillverka grytor, kastruller m m. För att expandera börjar han spekulera med en del av sin förmögenhet. Inte allt men med en del. Han vill tjäna mycket på kort tid. Han vill bli så rik som möjligt på så kort tid som möjligt. "Om inte jag tjänar pengarna så är det någon annan som gör det! Och dom kommer nog inte använda pengarna för att erbjuda konsumenterna funktionella och väl designade hjälpmedel för matlagning och bakning!"
Hur ska vi veta spekulantens motiv? Vad som finns i hans hjärna? Vi kan inte veta men säkert tro oss veta. Om hans handlande är egoistiskt eller inte, moraliskt eller inte, gagneligt eller inte kan vi bara avgöra efter att ha värderat konsekvenserna av handlandet. Och en konsekvens av spekulationer är att fler skattepliktiga aktiviteter utförs. Den som köper och säljer egendom betalar skatt.
Det är fint att skänka till fattiga såsom Sankt Fransiscus gjorde. Men det fungerar inte om alla agerar så. Det fungerar inte heller om alla spekulerar. Men det tycks kunna vara något samhällsutvecklande om några gör det. Speciellt om följen kan bli att folk får jobb och bättre köksattiraljer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)