Det har förts fram ett slags moraliskt rättviseresonemang till försvar för att inte utjämna skillnader. Robert Nozicks "The entitlement theory" (översatt till "berättigandeteorin") säger att en egendomsfördelning är rättvis om en person förvärvat en sak på ett korrekt sätt via frivilliga överlåtelser.
Om en person är mycket rik och en annan extremt fattig är tillståndet ändå att se som rättvist om den rike har fått sin rikedom på ett lagligt sätt och inget brott begåtts mot den fattige. Han har inte lurats av någon. Ingen har stulit från honom. Han har inte fått jobb men det förelåg ingen laga skyldighet att anställa honom. Frågan är om det finns en laga skyldighet att hjälpa den nödställda för staten, den överlevande skyddssammanslutningen. Libertarianer ger inget klart svar.
Ser man på ett visst samhälleligt tillstånd lär det inte uppfattas som konstigt att beklaga sig över att exempelvis vissa inte har jobb eller att de inte får bra vård då de är sjuka bara för att de varit arbetslösa. Det var lågkonjunktur då de slutade skolan. Synd att så var fallet, borde man få lov att säga. Också att en orättvisa föreligger jämfört med dem som fick jobb i högkonjunktur direkt efter skolan.
Det förhållandet att vi kan fälla sådana påståenden på ett rimligt sätt tycks indikera att moralen inte kan stödja den libertarianska ståndpunkten här. Vi kan i praktiken önska en insats för att sysselsätta folk, om vi inte vill ge dem ersättning i pengar utan vederlag. De arbetslösa är arbetslösa för att privata företag inte funnit det företagsekonomiskt försvarbart att anställa folk som bedömts inte kunna skapa ett nettovärde med sin insats för företaget. Då kan det finnas en samhällelig vinst att kommuner, stat eller andra offentliga instanser sysselsätter dem, helst med en utbildning som gör dem lönsamma att investera i för privata företag. Från en socialliberal inställning kan det vara naturligt med detta omställningsprogram. Men libertarianer vill inte ha denna offentliga insats, om jag förstått det rätt.
Den naturliga libertarianska inställningen borde vara den ekonomiska. Att en ekonomi utan statlig inblandning gör att efterfrågan kommer att leda till produktion. Finns det efterfrågan på en butik med sportkläder kommer en sådan att etableras. Folk sysselsätts i handel och produktion. Libertarianer borde alltså säga att en fri ekonomi leder till det bästa slutresultatet. Att det är denna konsekvens som eftersträvas. Att man följaktligen kan tänka sig ett tillstånd sådant att något gått fel. Att den eftersträva följden inte infann sig. En större ekonomisk felsatsning kan innebära att ägarna finner det bättre att driva vidare företaget trots att det går med förlust. Förlusten skulle bli ännu större lägga ner direkt trots att det varit bäst ur marknadens synvinkel. Tillståndet med mördande konkurrens måste åtgärdas. Annars följer banker och andra kreditinstitut med i förlustspiralen nedåt.
Vi ser här hur både ur ett individperspektiv och ur ett marknadsperspektiv så måste libertarianismen i praktiken bli till socialliberalism.
Initiativ måste tas för att få bort aktörer från marknaden då mördande konkurrens riskeras och initiativ, offentliga, måste tas för att lindra situationen för individer som drabbas av arbetslöshet. Det går inte att säga att det moralen bjuder oss att göra inte är relevant när situationen i högsta grad är den motsatta. Det är just det som är relevanta att företag konkurrerar med förlust för att undvika större förluster och att folk blir arbetslösa. Att konstruera en teori för rättvisa som utesluter beaktandet av det mest relevanta i en ekonomisk krissituation är att bli dogmatisk och blunda för verkligheten.
