Man behöver inte läsa många sidor av Ludwig von Mises betydande verk "The Theory of Money and Credit" förrän man inser att författaren ser en roll för staten såsom lagstiftare och tvistelösare (domstol). Mises är klok nog att inte överge staten som en instans med uppgift att vaka över individens rättigheter, inte minst den till egendom.
Varför har jag en rätt till vissa saker och inte till andra? Vi tänker oss två ensliga individer som lever i vildmarken av vad samlande, jakt och fiske kan ge. De träffas och kan kommunicera så att de förstår varandra. Den ene, låt oss kalla honom A, bjuder den andre, som vi kallar B, på en måltid bestående av fisk som A själv fångat och tillrett. B uppfattar naturligt gesten som en gåva. Vi ser att gåvan är en rättsfigur naturrätten ger oss. Den är sprungen av vårt genetiska behov av föda och av kontakt med andra människor. Då vi bjuds på något blir vi glada och vill bjuda tillbaka vid annat tillfälle. Eller som man också säger "då tillfälle bjuds". Här är det Ödet eller tillfälligheterna eller något annat utanför individen som gör att B uppfattar att nu kan jag bjuda tillbaka.
För att gåvan ska vara meningsfull förutsätts det att A äger något, dvs har en rätt att disponera över något. Den fisk A fångat och som han bjuder B på har A fått en rätt över. Få lär bestrida vad John Locke slog fast att den som i en sådan här situation, som kan kallas ursprunglig, har nedlagt ett arbete på en sak också förvärvat en äganderätt till saken ifråga.
Det nedlagda arbetet blir en sorts brytpunkt i ett rättsligt flöde sådant att det nedlagda arbetet förändrar "sakens" rättsliga karaktär. Något som förändrar en saks rättsliga karaktär är en rättslig disposition. Den rättsliga dispositionen överför en rättighet ifrån en person eller klass av personer till en annan. Fisken i vattnet, hav eller sjö, ägs av ingen såvida inte vattnet ifråga tillhör en mark och det har förståtts, alltså av lagen, att fisken är tillbehör till den fasta egendomen och inte för vem som helst att fiska upp. Vad som utgör en rättighetsöverförande brytpunkt bestäms av lagen. Alltså: lagen är resultet av ett missnöje med sedvanan. Om det är klart att det är arbetet att fånga fisken som förändrar det rättsliga ägandet av fisken och inte ägandet av mark och vattendrag så är det fiskaren som kommer att äga den fisk han fångar. Om det blir luckrativt att fiska kommer markägare att vilja få del av kakan. Fiskande på annans mark innebär ett visst slitage och det kan uppfattas som naturligt att markägare vill ha ersättning för slitaget. Det anses strida mot en naturrättslig princip att tjäna något på annans bekostnad. Markägaren kommer att blockera vägen för fiskarna, kanske både för dem som simmar i hans vattendrag och de som försöker få upp dem därifrån.
Vi ser här hur sunda principer marknadsekonomin bygger på. Det rör sig om ett rättstänkande. Så säger också rättsekonomer att ekonomi, inte minst köp, är dispositioner med rättigheter. Där rättsekonomer eftersträvar en lösning som är bra ur ekonomisk synvinkel breddar utilitaristen kalkylen till att innefatta även andra värden, och vi får av ekonomin ekonomism. Vissa kan ju tillskriva bildningen ett så stort värde att de anser denna vara värd högre energipriser, lägre löner och högre arbetslöshet för akademiker. Vi kan i en kalkyl tillskriva bildning, god miljö, trevnad m m ett ekonomistiskt värde men att här tala om ekonomiska värden blir svårt. Då måste lagstiftaren som normutfärdare ha uppmärksammat avigsidan med att inte tillskriva dessa begrepp ett värde att de på detta viset uppfattade moraliska ansvarssambanden blir så tydlig juridisk lag det är möjligt. En rättsnorm har att peka ut en klass av personer som ansvariga för att bildning förmedlas, god miljö är för handen och att trevnad är ett uppnått tillstånd. I annat fall kommer en dömande instans att utdela den felande en sanktion för normbrottet. Vi ser hur svårt ett sådant samband är att etablera i en rättsnorm. Det får stanna kvar i moralens norm-och ansvarssystem. För klimatfrågan är det annorlunda, också för den del av bildningsfrågan som vi räknar till utbildning.
Ludwig von Mises menade att staten kunde äga och driva företag men att det då blev på marknadens villkor, inte statens. Vi ser hör hur en libertariansk ståndpunkt genast vetter över i socialliberalism av John Stuart Mills slag. Ett företag har ju startats för ett syfte. Pengar åt ägarna är viktigt. En vitvarufabrikant tillverkar och säljer kylskåp för att folk behöver kylskåp och för att ägarna vill tjäna pengar på detta. De som jobbar i företaget vill också tjäna pengar. Är det fråga om ett bristyrke kommer lönen stiga. Om vitvarufabrikanten inte kan få tag i kompetent personal kommer vinsten att bli mindre och till slut vändas till förlust. Att höja lönen blir en investering i möjligheten att få fortsatta marknadsandelar.
Anarkokapitalister påstår att de inte vill ha någon stat. Vi ser att denna attityd är dogmatisk och att den varken harmonierar med Ludwig von Mises uppfattning eller med John Stuart Mills.
Finns inget företag som kan producera energi till företag och hushåll i regionen kommer ett offentligt företag att bildas, antingen i bolagsform eller som ett verk, alltså som en del av den kommunala förvaltningsapparaturen. Den juridiska klassificeringen är av underordnat intresse här. Det överordnade intresset är att kommunen samlar kapital i form av pengar, lokaler, maskiner och personal för att producera och sälja energi. Det är lika rationellt att en kommun agerar så som att den inte motsäger sig privata alternativ som vill producera och sälja energi. När marknaden är stark nog kan kommunen ifråga sälja sitt kraftverk och använda pengarna till annat. Om inte starka skäl talar för motsatsen.
Vi såg då vi diskuterade A och B att dessa naturligt fick ett ägande som kunde få rättsfiguren gåva till följd. Vi ser i exemplet med det kommunala energibolaget (jfr sådant fall i Californien) att offentliga organ kan agera på marknaden. Blott de som hänfallet åt en svårförklarlig dogmatism undgår att se offentliga bolags roll som att tjäna pengar eller andra värden genom ett bolag som kanske inte alltid måste gå med vinst. Vi kommer att tänka på järnvägens utveckling. Många marknader skulle inte ha odlats upp om varje sträcka skulle bära sig själv företagsekonomiskt. Det viktiga var att de var lönsamma samhällsekonomiskt. Om andra företag, privata, går bättre i större utsträckning än vad järnvägen går back är investeringen rättfärdigad för den har ju också positiva sociala konsekvenser för familjer som kan träffas och ungdomar som lättare kan få jobb. Sådant vi kallar ekonomistiskt värden.
Klimatet behöver forskning och inte minst luftrenare. Denna bit är för stor för enskilda företag att själva ta sig an. Det betyder inte att de inte behövs. Tvärtom. Genom upphandling e dyl kommer ju de statliga initiativen att stimulera anläggandet av luftrenare, laddningsstolpar m m som de privata företagen kommer att utföra i praktiken.
Är man socialliberal blir detta tänkande inte problematiskt men anarkoapitalister tycks av sina dogmer förhindrade att ge sitt gillande till offentliga satsningar på forskning och upphandling här, trots att de så lätt skulle kunna försvara sitt avsteg från dogmatismen med att hävda att "det inte skulle behövts om allt varit privat från början men nu har bolagen betalat bolagsskatt och för dessa pengar kan ju staten stimulera miljösatsningar."
Robert Nozick försvarar staten då den är att se som den överlevande skyddssammanslutningen. Nog kan vi anta att Nozick menat att klimatet var ett område för skyddssammanslutningens intresse. Nozick tycks mena att alla tillstånd som är en följd av legetima överlåtelser är rättvisa. Men är inte detta att missa poängen med ett rättviseresonemang? Vi anser väl något orättvist för att det inte finns skäl nog bakom en skillnad. Att förklara att C: fattigdom och ständiga hunger är okej för att C är handikappad är orimligt. Att D fått en hög lön och E en svältlön är inte okej bara för att alla lagar följts. (Kan inte Nozick se fackföreningarna som spontant framkomna skyddssammanslutningen för vissa grupper?)
Om någon halkar och bryter benet, ska man inte hjälpa den skadade upp bara för att trottoaren både var sandad och försedd med skylten "Halka"?
Vi ser återigen att verkligheten gör socialliberaler av oss (och ekologister) MEN att vi mycket väl kan ha ståndpunkten att OM inte de offentliga insatserna behövs, ja, då bör de inte heller utföras. Det tänkandet är strängt taget bara en variation av sanningen att vi bara bör inskränka friheten om vi upplever det nödvändigt.
