Det är idag angelägnare än någonsin att religionernas olika företrädare förstår varandra. Muslimer och kristna bör försöka se det som enar deras religioner och sedan förklara skillnaderna.
Muslimer har av kristna ansetts bortom räddning, och alltså ett evigt liv i Paradiset, bara för att de inte trott att Jesus är Gud. Man har inte från kristet håll hävdat att "De kommer inte i Herrens närhet men det finns avskilda platser i Paradisets utkant där de kan husera med möjlighet att komma i Herrens närhet den dag de tror att Jesus är Gud." Istället har de anvisas till helvetets svavelosande lågor för all framtid. Dit har muslimer förpassat kristna som sätter någon vid Guds sida. Det är avgudadyrkan, mångguderi.
Vi ser en fara i att tala om dessa saker utan att klargöra vad vi menar med" Gud", "Paradiset" och "Helvetet" . De två sista begreppen ska kanske mer ses som tillstånd än platser. Då blir de svavelosande lågorna att se som metaforer. Likadant med Paradisets fröjder. Det är ett språk nyttjat för att beskriva det mystiska bortom RumTiden.
Det är här nyckeln till förståelse bör sökas. Om man nu inte vill söka i sufismens källor där djupet finns. Sufismens spränger religionsgränserna. Baha'i är en slags sammanfattning av sufismens och en ram som ordnar de tidigare religionerna i ett system som riktar dem mot framtiden. Då ser vi att Messias fortfarande har något att säga oss. Kung David var Messias. Han hade en uppgift som formade framtiden. Jesus var Messias och hade en uppgift som formade framtiden. Baha'u'llah är Messias med ett budskap om folkens broderskap (eller kanske bättre att säga i vår tid: syskonskap).
Det går att se kristendomen som en logisk följd av judendomen och Baha'i faith som en logisk följd av shiaislam.
Islams uppkomst kan ses som en opposition mot att Jesus förklarats vara Gud, uppenbart en följd av att det var så romarna kom att betrakta sina kejsare (och så hade farao betraktats). Läser man vad Jesus har sagt gör han en klar skillnad mellan Gud och sig själv. Att Jesus sa att han och Fadern var ett betyder inte att Jesus var Gud. Jesus var av samma ande eftersom han, likt alla andra, är ett utflöde av den ursprungliga gudomliga energi vi kallar Gud och Gud Fader. Då Jesus är en del av den ordningsskapande kraft som gör Guds vilja kan man säga att han representerar Gud i vårt skikt av materialiseringsfältet, dvs av det den ursprungliga gudomliga energin utflödat (en predistinerad världsordning med vissa möjligheter till fria val skulle man kanske säga om man förstod allt på ett djupare plan).
Att Jesus på det sättet är Guds ord i kött kan rättfärdiga att han kallas Guds son. Nyktert borde vi undvika att kalla honom Gud. Jag tror inte att Jesus skapade världen. Han föddes i den med en gudomlig vision att fylla. Kallas han "Gud" borde de kristna kunna säga att så skulle man också kunna kalla Muhammad - om man utvecklade en sådan teologi. Vi kan se en islamsk treenighetsläran som hävdar att Gud Fader, Gabriel och Muhammad är en treenighet. Man kan. Men bör inte. Istället bör vi granska vad det innebär att vara Messias och uppmärksamma att Jesus har den rollen enligt både muslimer och kristna. Jesus ska döma de troende på Domens dag enligt sura 4 i Koranen. Då är det väsentligt för alla att ta reda på Jesu sinnelag eftersom det är Jesus som ska döma. Också att studera Koranen som också är Guds ord och följaktligen en lagbok för Jesus att använda sig av på Domens dag, vid sidan av andra rättskällor. Detta är åtminstone teologin som också förutser krig och konflikter.
Lyssnar vi på Messias kan existensen för oss människor ordnas på ett fredligare sätt. Kan vi bortse ifrån det sista steget som logiskt följer på de stora religionerna? Har vi råd att bortse ifrån Baha'u'llah?
