Det mystiska kan man närma sig på flera sätt. Vill man inte via musik och dans tala till det undermedvetna kan man använda poesin för att koppla tanke med känsla via medvetandets operationer med språket.
Sakprosan använder teorier och noga utvecklade begreppsapparater för att närma sig existensens mysterium. Här har vi religionerna och teologin men också den idealistiska filosofi som bland andra Schelling, Hegel och Henri Bergson företrädde. De filosoferade sig fram till andliga sanningar. Religioner får dessa via uppenbarelser och utläggningar av dessa. Kvantfysiken och den kring denna centrerade kosmologin kommer nära religionen och den idealistiska filosofin genom att bryta ner allt till dess minsta beståndsdelar och teoretisera kring hur och varför.
Kvantfysiker talar inte om Gud, inte högt i vart fall. Men förstår vi att religionerna presenterar oss inte Gud utan en bild av Gud kan vi gå vidare och fråga oss om det inte är tecknen på Guds emmanerande skapelse som kvantfysikerna undersöker.
Från ett gemensamt ursprung strömmar krafter av olika slag och ordnar sig till allt större enheter. En partikel kan vara en men ändå sammansatt av två då den kan splittras. Osv. Allt är energi. Massan också. Det har Einstein redan lärt oss. Det fattas bara att nämna Gud. Kvantfysikerna gör det inte trots att strängteorin redan har försett dem med en harpa. De menar nog att det inte går att tala om Gud eftersom de inte sett någon spela på harpan, kanske bara registrerat vågor ifrån den.
Det är här vi bör stanna upp och ödmjuka oss själva! Detta ingenting som spelar på harpan är Gud! "Ingenting" är ett av Guds underbara namn! Gud är harpan som spelar och strängarna! (En av de tidigare shiaimamerna kom nära detta då han menade att Gud kanske var mer att likna vid en kvadratisk metall som utstrålar allt än en människoliknande varelse.)
