En förfärande tanke: vetenskaplig etik

På strövtåg bland bibliotekets böcker fann jag en bok om moral där författaren, som jag inte vill nämna med tanke på dennes enligt min mening grava misstag, hävdar att vetenskapen nu kommit så långt i sin förståelse av hjärnan att religionen kan tillbakavisas ifrån moralens sfär. Vi har ingen kristen fysik, hävdar denne förståsigpåare, då behöver vi inte heller någon kristen etik eller moral (disktinktionen mellan etik och moral tycks flytande och dras olika av olika tänkare, varför jag finner det bäst att inte definera dessa storheter mer än att antyda att jag själv med moral förstår vägledning för handlandet sådant att vissa ting sägs goda att uföra, andra onda, medan jag med etik förstår läran om moralen, om dess natur bl a, bl a).

Stämmer då detta att vi inte har en kristen fysik och därför inte behöver en kristen moral? Nej, det stämmer inte, enligt min mening. Kristet tänkande håller dörren öppen för det otroliga: att det finns något som är större än vetenskapens förståelse av den fysiska verkligheten. Kristen tro eller livsfilosofi är naturligtvis sann ävan om det inte förhåller sig så, då dess sanning eller falskhet ju måste bero på vad vi förstår med begreppen. Enligt min mening är den minsta gemensamma nämnaren för all förståelse av Gud att Gud är allt, eller Naturen eller kärnan bakom skalet vi förnimmer, en kärna gemensam för alla.

Denna kärna är en kärna även om Gud inte skapade världen såsom en tekniskt intresserad pojke bygger en modell av en fartyg utan om Gud skapade världen genom en process, den vetenskapen gör sitt bästa att skildra. Den kristna fysiken är identisk med den vetenskapliga men rymmer därtill den öppna dörrens mysterium. Om denna behöver man inte filosofiera så mycket utan kan gå över, såsom ska göras nu, till att betrakta den kristna moralen.

Den kristna etiken är utläggningen av eller förståelsen av den kristna moralen, dvs vad som enligt kristet tänkande är gott eller ont eller indifferent att utföra. Behöver vi en kristen moral eller räcker det med en vetenskaplig förståelse av hjärnan och medfödda biologiska instinkter?

Jag känner att jag måste återkomma till ämnet sedan jag läst vetenskaparens bok. Att dessa rader måste förstås som ett fördomsfritt prövande av en tankegång. Men jag ska gå vidare med ett exempel ur mitt eget liv:

Vi kan ha olika uppfattningar om verkligheten. Om vad som hänt. Själv hävdar jag att jag fått ett diktmanuskript jag kallade Hjärtats blod stulet (och sedan fått höra delar av det läsas upp av andra som delar av deras verk!). Nu klassas jag som mer eller mindre ifrån vettet av den psykiatriska vetenskap som inte tror på mina teoretiska utläggningar om verkligheten. Vi är alltså oense om fakta. Min tro att manuskriptet stulits bemöts av deras uppfattningar om att något inom mig får mig att tro detta. Vad kan jag bevisa? Att manuskriptet är stulet? Hur ska jag kunna bevisa att något jag inte har har funnits hos mig om ingen vill bistå mig med bevisen? Vad kan polisen göra annat än gäspa och hävda sin inte helt orimliga prioritetsordning mellan olika brott (och det jag skrev var kanske inte världens bästa, även om jag nu inte heller påstår att så var fallet och den saken är därtill oväsentlig för resonemanget).

En vetenskaplig uppfattning kan hävda det rimliga i uppkomsten av moraliska föreställningar. Men den kan därtill också förklara varför folk stjäl andras texter: avund, en önskan att skada, för framtida utpressningsbruk. Anledningarna kan vara många och de kommer alla kunna beskrivas vetenskapligt med hänvisningar till hjärnans funktioner.

Är det en skillnad på att stjäla en brödlimpa för att inte svälta eller att förvägras att få bröd då man svälter? Vad kan hjärnforskaren göra annat än beskriva förloppen? Att vi inte bör stjäla kanske en vetenskapligt grundad etik kan komma fram till medelst omständliga slutledningar byggda på associationer och generaliseringar. Den kristna etiken säger att det är en god sak att ge den hungrige bröd. Vad vi moraliskt har att göra är alltså att bistå den hungrige med bröd, inte vänta tills han av processer i hjärnan drivits till att stjäla ett (snatteri).

Den kristna etiken kan säga oss att det är fel att inte berömma en berömvärd handling, att det är fel att refusera dikter man gillar bara för att man ogillar poeten. Den kristna etiken håller sig med begreppen förlåtelse och botgöring. Vi får alltså lov att vara svaga. Vi tillerkännes en potential att växa såsom människor. Alla behöver inte vara helgon bara för att vi beundrar, kanske dyrkar dem. (Jag tror att vad som sagts om den kristna etiken i större eller mindre utsträckning också kan sägas om andra religioners etiska föreställningar, jag är bara inte så insatt i den saken att jag kan hävda något med bestämdhet.)

Det är nästan så att jag vill utropa: Åt helvete med den vetenskapliga etiken!
 

De äldres rätt till poesi

Det finns ett samband mellan brott och tillgänglighet. Det är något som ofta framhålles av kriminologer. Jag tror att man kan analogisera utifrån detta påstående till en mer generell slutsats: att det finns ett samband mellan sortiment och köp. Om en vara fattas i butikshyllan kommer konsumenterna att välja andra varor, som upplevs likvärdiga, och den frånvarande varan riskerar att glömmas bort.

Ovanstående säger oss hur allvarligt det är att bojkotta en vara. Det kan slå hårt mot näringsidkaren som framställer varan. Därför måste det finnas tungt vägande skäl bakom en bojkott. Exempelvis att näringsidkaren åsidosatt ett intresse man anser väga tungt (kanske barns intresse att få växa upp på till vuxna människor med en godtagbar allmänbildning, en sådan några års skolgång kan ge, istället för att exploateras av hårt barnarbete).

Tanken på bojkott förutsätter att det finns ett val, en alternativ vara eller tjänst. Jag kan inte förstå varför rätten att välja skulle upphöra vid viss ålder eller vid viss kroppslig eller själslig status. Om vi anser att dementa inte kan välja borde vi åtminstone kunna medge att vi innan demensens inträde är förmögna att göra ett val inför en eventuell framtid såsom dement. Vilka om inte de anhöriga skulle vara de som känner den dementes önskningar innan demensen bröt ut? Betror vi inte de anhöriga att få representera den demente bör en rätt att i skrift deklarera sitt val införas.

Själv skulle jag önska att komma till ett ställe där poesin inte glömts bort. Jag skulle också önska, om jag inte själv kan hålla mig med husdjur, att djur som fostrats för att kunna möta gamla tilläts.

Om en äldrepeng blir verklighet som de gamla köper vård och omsorg för kommer de privata företagen i branschen att ha ett incitament att hålla de äldre levande. De får betalt så länge de gamla lever. En vårdkunnig bör vara boss för koncernen, inte en f d vd för en socialdemokratisk tidning!

En vårdkunnig chef kommer inte gå med på vilka nedskärningar som helst. Vanvård ska naturligtvis med bestämdhet bestraffas. Att de gamla ska få vad de beställt är lika givet som att vi då vi beställer mat på en restaurang önskar få maten så som vi beställt den, varmrätter varma, kalla rätter kalla, serverade i tid och inte strax innan stängningsdags flera timmar efter beställningsögonblicket.

Värna de äldres rätt att välja!

Som en sista anmärkning kan här anföras att det var en offentlig huvudman till Malmö Östra Sjukhus under den tid en rad riksbekanta barmhärtighetsmord, så kallade, ägde rum där. Denna synpunkt är inte osaklig utan menad att lyfta fram vikten av kontinuerlig kontroll, av att se till verkligheten sådan den är i praktiken och inte låta sig styras av ideologiska floskler (som att allt skulle vara okej för att det är stat eller kommun som ligger bakom eller att "vi äger ju det där tillsammans"; jag kände mig inte som delägare av MÖS i vart fall!).

Poesins dödgrävare

De stora Stockholmsbaserade förlagen framstår mer och mer som poesins dödgrävare. Inte nog med att man starkt kan ifrågasätta principerna för deras utgivning. De har enligt radion idag övergett den utländska poesin. Den vill olikarkförlagen inte längre låta tolka till svenska.

Visserligen kan vi begråta att storförlagen blivit poesiintoleranta. Den som ej förmått att uppfatta det värdefulla i vers har säkert gått miste om skatten på grund av att nyckeln ej funnits. I dagens stressiga slit och slängsamhälle finns det varken plats för poesiälskande emperatorer eller för panegyriker av hans regim. Utan belöning uppodlas inte skönheten i konsten. Bokförlagen har därför inte fått rätt människor, ur poesins synvinkel, till förlags- och lektörsposter.

Det förhållandet att en och annan skald och kritiker arbetat för storförlagen har inte varit till gagn för poesin. Tvärtom. De har varit storförlagens alibin. De har sålt ut poesin och kanske inte ens förstått den riktigt. Vi har fått en tråkig kulturradikalistisk veta-bäst-attityd utan sinne för rim och meter, utan mystikens djup. Men kanske behäftad med ungaflickans ångest inför en problematisk pojkvän eller någon inte riktigt genomtänkt klassanalys.

Det är, tror jag, en chans för poesin att de stora förlagen överger den. Vi kan då i större utsträckning än någonsin tidigare uppmärksamma betydelsen av att lära sig främmande språk så pass bra att en recitation av det språkets dikter på ett adekvat sätt kan avnjutas.

En motreaktion finns också. Den skapar balans och innebär att ett förlag som Ellerströms inte längre publicerar svensk originalpoesi. Detta utmärkta förlags företrädare förstår att man inte kan göra en vettig insats genom att refusera mängder av inskickade manus för att ge ut ett och sedan kalla det "utgivning av originalpoesi på svenska". Istället har förlaget Ellerströms på ett förtjänstfullt sätt valt att utge utländsk poesi i svensk översättning.

På det lilla förlaget Rosengårdens Förlag & Studier har bl a Hafiz, denne persiske sufipoet, kommit att tolkas till svenska av Askh Dahlén.

Oligopolsituationen kan krossas! Genom att allt fler kan läsa främmande språk blir utgivningen utomlands intressantare än någonsin. Detta kommer att förstärkas än mer då vi via läsplattor kan, via några enkla klick, köpa - eller ladda ner helt gratis! - poesi på engelska eller andra språk ifrån Amazon eller andra sajter.

Därtill kommer de små förlagen kunna växa och arabiska, persiska, ryska, kinesiska och olika indiska språk få ett uppsving som de är värda. Istället för klassiskt lärda som kan grekiska och latin får vi modernt utbildade människor som kan kinesiska och arabiska. Kulturen hålls levande och en gammal obalans kan rättas till, den att icke europeisk kultur inte uppmärksammats för sitt eget värde eller för dess betydelse för den europeiska kulturen - och därmed indirekt den amerikanska.

Tummen upp för de små förlagen som Ellerströms och Rosengårdens Förlag & Studier men också för Alhambra (en liten kritisk anmärkning kan dock anföras angående Alhambras serie av små populärhistoriska böcker: att information borde ges om författaren och om bokens historia; jag nämner här endast den lilla boken Litteraturen under Napoleontiden som ett exempel på det sagda). De vitaliserar svensk kultur genom att ge ut många värdefulla titlar.

Tummen ner för de stora förlagen som inte längre ser poesin, förblindade som de är av deckarnas och tantsnuskets miljoner.

Bildningshögfärdens gränser

Anledningen till att jag startat denna blogg om poesi är att jag älskar att läsa poesi. Det finns ett klart samband mellan min möjlighet att läsa poesi och min bildning. Saknar jag kunskaper i litteraturens historia kommer mitt sökande att begränsas av detta. (Jag måste medge att jag först på senare år börjat läsa de klassiska persiska poeterna Rumi, Hafiz, Saadi m fl - till följd av skolans - och faktiskt även universitetets - diskreminerande attityd till österländskt i allmänhet och arabiskt/persiskt i synnerhet.)

Det är ett livslångt minne av glädje och välbehag, den tid då jag som ung läste i Lund och träffade på förromantikens och romantikens skalder! (Jo, jag hade stött på dem tidigare men nu var det fördjupning och analys som gällde!) Det var under den tid då man kom in på den kurs man ville, om den gavs som en fristående kurs (enstaka kurs, kallades det). Dessa kurser, givna åt alla för den glädje kunskapen kan ge, var berikande för mig då jag senare städade en korridor eller sprang i trappor tidigt om morgonen, delandes ut tidningar.

Visst bar jag på vissa kunskapsbrister, till följd av min läggning att vilja lära mig det jag brann för och slippa det jag inte brann för, exempelvis tråkiga glosor. Sådana som jag, som alltså försummade det nödvändiga, tråkiga för att sluka det skojiga, har statsmakten nu gjort allt för att stoppa. Man har skärpt antagningskraven och försökt stoppa "enstaka-kurs-eländet". Se, nu ska folk vara nyttiga och läsa sådant de kan få jobb på. Effektivitetskraven går ut på att så få utbildade som möjligt ska syssla med något annat än du utbildats till och ingen ska helst gå arbetslös.

Milde tid vilken människo- och kunskapsföraktande inställning! Den uppfattning som ställer sådana krav är inte förankrad i den verklighet som fordrar mer och mer av specialkunskaper av oss. Och är det verkligen fel om en städare har läst kulturhistoria på universitetsnivå? Ska vederbörande styras in i ett tillstånd där bara det för yrkesrollen nyttiga inlärs?

Nej, ämnen som historia, litteratur, konst, botanik måste få finnas och ges den allmänna betydelse de förtjänar. De är av nytta för oss såsom levande, kännande människor. Sedan kan vi lära oss fordonsmekanik eller robotteknik för att bli attraktiva på den kräsna arbetsmarknaden.

Ett demokratiskt samhälle bör bygga på ett ideal om upplysta medborgare.

Men - ja, det finns ett men - jag tror inte rätta vägen är att fordra att skolan ska lära ut mer och mer av detaljkunskaper. Det finns en del människor som lite påminner om Horace Engdahl då denne ondgör sig över litteraturkritikens tillstånd. De beklagar sig över att eleverna i våra skolor inte lär sig lika mycket av klassiska språk, historiska detaljkunskaper m m som elever gjort förut.

Jag delar uppfattningen att språk och historia är viktigt. Men de stackars eleverna ska nu också lära sig data och allt vad som finns då det gäller program! Att samtidigt med detta växa upp och lära känna sig själv kan lätt leda till oönskade utslagningsmekanismer.

Istället för att ställa alltför höga krav på förkunskaper i exempelvis historia borde undervisningen utformas på ett sådant sätt att det som lärs ut sätts in i ett sammanhang där detaljkunskaper ges. Vill man läsa om kyrkohistoriens utveckling borde exempelvis sajter finnas där den studerande fås detaljer om regentlängder, viktiga årtal osv. På skrivningar borde grundskoleelever och gymnasister få ha kataloger med årtalsuppgifter tillgängliga. Värdet måste ligga i att hitta informationen och använda denna för att analysera saker och ting, inte att plugga in detaljerna själva. Detta kommer den göra som älskar ämnet - om krav därpå inte ställs!

Vi ska ha klart för oss att juridikstudenterna får ha lagboken med sig på tentorna. Nej, detta räknas inte som fusk! Jag tror att kemiundervisningen skulle hållas på en alltför låg nivå om en formelsamling aldrig fick medtagas av studenten vid tentamenstillfället. Är det viktiga att de memorerar strukturformler borde de få samlingar med dessa att läsa innantill ur. Är det viktiga att förstå och behärska ämnet bör de få slå upp, naturligtvis, om de inte alltid minns en av flera tusen formler! Minns att en kolatom mindre betyder ett helt annat ämne! Att skillnaden på en liten elektron innebär att vi har en jonisering eller inte!

Karl Tamm har stängt dörren, sägs det, för doktorander utan utbildningsbidrag. Det var klokt gjort. Man ska inte ge unga människor framtidsförhoppningar som inte kan infrias. Men stäng inte dörren till högre studier för dem bara för att de inte har toppbetyg eller för att de saknar den klassiska bildning som i påfallande stor utsträckning betyder att de haft en välvillig akademikermamma eller -pappa.

För att förbättra läslusten och studieresultaten för elever med främmande härkomst bör reformer göras som betyder att de i större utsträckning kan fördjupa sig i sitt hemspråk. Två- eller flerspråkighet blir en riktig tillgång om skolan från start utformas med hänsyn till detta som strängt taget är vissa eleverna behov och rättigheter. Varför ska inte den som har arabisktalande föräldrar få fördjupa sig i detta språk och då få höga betyg, nåt som sedan spiller över på andra ämnen?

Att vi har ett behov av fria skolor avslöjar ovanstående. Det faktum att påfallande många statsvetare är socialdemokrater har ett samband med att de utbildats och tjänstgör vid statliga universitet och högskolor. Vore trevligt, som omväxling, med moderata eller folkpartistiska statsvetare (Ja, det kan jag som miljöpartist faktiskt tycka!). Eller kristdemokratiska, kanske förankrade vid Thomsoninstitutet eller andra kristna läroinrättningar.

För frihet och mångfald bör den verka som ej vill ha likriktning utan opartiskhet i stort.

Horace Engdahl och litteraturkritiken

Då jag lyssnade på radion idag hörde jag Svenska Akademiens f d ständige sekretarare (hur ständig nu en sådan är) ondgöra sig över litteraturkritiken som han menade  förfallit. Med risk för att aldrig komma ifråga som kandidat till den briljanta Akademien vill jag här, ändå, passa på tillfället att något nyansera bilden av litteraturkritikens ställning i vår tid.

Att litteraturkritiken inte har samma pregnans idag som förut beror kanske på att detsamma kan sägas om den litteratur kritiken har att bevaka. Vår tids författare är mindre klassiskt lärda än för några decennier sedan. Samma omdöme kan fällas om kritikerna. Sambandet beror väl på att det i stor utsträckning är författare som utövar litteraturkritikens "ädla" konst i våra tidningar.

Författarna och kritikerna har inte samma klassiska bildning idag, med några få undantag (Horace Engdahl själv utgör väl det mest kända exemplet). Men det förhållandet att man inte är klassiskt bildad betyder inte att man saknar bildning. Vår tids läsare ska inte heller underskattas. Jag tror inte att läsaren idag gillar magistrar med pekpinnar. Med minskad auktoritetstro har kommit en ökad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. "Nähej, det där som kritikern påstår, det vägleder inte mig - eller jag hade själv kunnat sagt det!" muttrar läsaren över kaffekoppen.

Visst kan litteraturkritik vara givande att läsa. Vi informeras ju om att en bok vi inte tidigare känt till nu existerar. Då vi på marknaden gör våra val är det alltid klokt att göra informerade val. Dock tror jag att litteraturkritiken här väsentligt har öveskattats. Värdet av denna har för mig mest varit något att läsa till kaffet. Är det skoj skrivet är denna prosa en konstart i sig, med givet värde. Jag tror aldrig att jag köpt en bok på grund av en kritikers artiklar.


Vi vill  ha demokrati och frihet. Vi vill inte ha litteraturfascism.

Medborgarlönen, en vision för poeter

Det sägs i lagar och andra viktiga skrifter att vi medborgare har en rätt till det ena och det andra. Det där låter ju bra, tänker man. Ingen ska behöva svälta ihjäl eller gå utan bostad.

Utbildning och vård, det ska ges alla, låt vara att lite får var och en betala själv. Skrivblock ingår inte i vad skolan pröjsar...

Men tanken på att medborgaren skulle få en lön, det motsäger sig många. Då är man plötsligt en farlig samhällsomstörtare, trots att det ju bara rör sig om funderingar, visioner, och om en tro på att vi här har en lösning för framtiden.

Om det är så att vi alla ska ha en rätt till försörjning, till bostad, skola, arbete och annat grundläggande, ja, då är det bara att vandra i stegriktningen att ge oss ett abstraherat bytesvärde, pengar, att få byta, dvs köpa, med.

Hur kan det vara självklart att alla ska ha gratis skola, men en orimlig tanke att vi alla har en medborgarlön och med denna medborgarlön köper skola m m? Medborgarlönen skulle ha förstärkt efterfrågesektorn och gjort att marknadsaktörerna bleve förvissade om att kunna sälja mjölk, bröd, ost, senap, kaffe, diskmedel, toapapper, skurborstar m m.

Med medborgarlönen som grund säljer individerna sin arbetskraft till företagen. Varför skulle arbetslinjen uppges? Varför skulle inte variablerna i samhället utformas på ett sådant sätt att den som arbetar tjänar på sitt arbete, bara för att den som har medborgarlön och lever enkelt kanske inte behöver så mycket mer utan kan skriva dikter, arbeta ideellt, underlåta att slita på naturresurserna m m?

Är det verkligen rätt att göra som idag, locka unga människor att låna till långa högskoleutbildningar som de inte får jobb på, locka då det inte kostar något att studera vid universiteten? Vore det inte bättre om folk slapp att låna för att läsa men väl behövde betala en liten tänkeställande avgift för den dyra utbildningen? Kanske kan vi få mer marknadsanpassade medborgare, medborgare som tänker efter om den utbildning de genomgår verkligen lönar sig.

Har man inte råd med den dyra läkarutbildningen kanske man kan köpa sig en billigare språkkurs eller varför inte en kurs i filosofi eller historia? Kanske skulle kurser om poesins historia attrahera många människor och därför säljas i så stor utsträckning så att marknaden kan ge oss mer av information om Rumi och de andra persiska giganterna än vad våra dagars skeva statsutbildning klarat?

Värna människovärdet - vilket betyder, bl a att slå vakt om penningens värde och vartill pengarna nyttjas!

Vi kanske inte har råd med medborgarlön idag, men som en miljöpartist som förstår värdet av en ekologiskt hållbar tillväxt inser jag att ett tänkt samhälle som har tio procents tillväxt om året har fördubblat sin ekonomi på kortare tid än tio år! Värdet av varje procentenhet stiger ju med kakans storlek! Får vi företag som inriktar sig på greentec och på att serva människor, vilket caféer och restauranger i stor utsträckning gör, ja, då inser vi att ekonomin verkligen kan växa utan att detta ska betyda katastrof. Snarare är det undvikandet av katastrof en sådan tillväxt i realiteten betyder!

En gemensam valuta rationaliserar ekonomin och med överskottet kan satsningar för framtiden göras som betyder att tillväxten blir ekologiskt hållbar. En större valuta är starkare, ger oss lägre ränta, är inte utsatt för spekulation och klarar av att finansiera sådant som blir billigare att producera om det produceras för en stor EU-marknad istället för att produceras för ett seperat land.

Grekland och euron

Det råder kris, basunerar medierna, för både Grekland och euron. Förhållandet att valutan är ett abstraherat bytesvärde föranleder mig att här, på en poesiblogg, något orda om saken!

Att Grekland och euron genomgår en kris är i högsta grad en europeisk kris. De som vill att Grekland ska hållas borta från eurosamarbetet har inte förstått Greklands historiska roll för kultur, religion och vetenskap. Vi har i Grekland något av en Europas Moder och att stöta bort henne ur gemenskapen är att förneka sitt eget släktarv.

Kristendomen hade aldrig fått den utformning den fått utan det hellenistiska arvet. Speciellt Johannes evangelium har färgats av hellenistiskt tänkande. Platonismen är en del av den esoteriska tolkningstraditionen, den som försöker se något djupare än ytans bokstav.

Den romerska kulturen hade den grekiska som förebild i mycket stor utsträckning. Vergilius hade inte skrivet Aeniden utan att först ha tagit del av och uppskattat Illianden och Odyssén av Homeros.

De germanska språken har tagit upp många låneord från grekiskan. Ja, listan på det grekiska inflytandet över Europa kan göras mycket lång. Jag ska nöja med det redan sagda och avslutningsvis något beröra varför EU bör ekonomiskt stödja Grekland med investeringar som ökar mängden kapital, varor och tjänster i landet.

Ingen har väl kunnat undgå att notera att statsledarna i EU slagit in på en tveksam väg då de "övertalat" bankerna att gå med på nedskrivning av skulderna till Grekland. Detta trots att man tidigare uppmuntrat till utlåning till Grekland. Jo, vi får en långvarig och svårlöst finanskris med banksektorn som centrum om detta fall ska vara prejudicerande!

För att stödja bankerna skapas en gigantisk fond. Den har väl funnits tidigare men blåses nu upp med stora summor pengar. För att stärka den banksektor man själva försvagat genom att få den gå med på skuldnedskrivning!

Går grekerna över till drakhman kommer man få en valuta utsatt för spekulation. Det läggs då sten på börda. Krisen kommer inte att bli mindre då man fortfarande inte säljer tillräckligt mycket till omvärlden. Att göra exporten billigare fördyrar importen och vi har i ett sådant förfarande ett exempel på den icke solidariska linje som EU-samarbetet var tänkt att stävja. Löser ett land sina problem genom att devalvera kommer de andra vilja göra likadant. Hur trevligt är det om alla kissar i byxan, så att säga? Det är i vartfall inte långsiktigt konstruktivt.

Det långsiktigt konstruktiva vore att överskott ifrån EU-länder som går bra investeras i grekiskt näringsliv. Då kommer företagen att få mer kapital där och då de producerar mer av varor och tjänster kommer skatteintäkterna att öka utan att skattesatserna behöver öka. Att höja skatterna är att minska köpkraften och om den offentliga sektorn  är sektorn med gynnsamma förmåner och den privata rent faktiskt inte har någon anställningstrygghet om inte ekonomin är god (en caféanställd är föga betjänt av turordningsregler om hela caféet måste läggas ner) leder detta inte till den ekonomiska stabilitet man eftersträvar.

Svårigheten har alltså varit att få EU-länderna att investera i Grekland. Detta har uppenbarligen varit mycket svårare, trots att man inte behövt frånhända sig ägandet, än att etablera en stödfond åt bankerna.(Om inte näringslivet investerat där borde EU:s pengar kunnat nyttjas för att investera i gagnelig verksamhet, dvs inte bara av samhällsekonomiska skäl.)

Greklands sak är vår! Minns det, poeter i alla länder!