På strövtåg bland bibliotekets böcker fann jag en bok om moral där författaren, som jag inte vill nämna med tanke på dennes enligt min mening grava misstag, hävdar att vetenskapen nu kommit så långt i sin förståelse av hjärnan att religionen kan tillbakavisas ifrån moralens sfär. Vi har ingen kristen fysik, hävdar denne förståsigpåare, då behöver vi inte heller någon kristen etik eller moral (disktinktionen mellan etik och moral tycks flytande och dras olika av olika tänkare, varför jag finner det bäst att inte definera dessa storheter mer än att antyda att jag själv med moral förstår vägledning för handlandet sådant att vissa ting sägs goda att uföra, andra onda, medan jag med etik förstår läran om moralen, om dess natur bl a, bl a).
Stämmer då detta att vi inte har en kristen fysik och därför inte behöver en kristen moral? Nej, det stämmer inte, enligt min mening. Kristet tänkande håller dörren öppen för det otroliga: att det finns något som är större än vetenskapens förståelse av den fysiska verkligheten. Kristen tro eller livsfilosofi är naturligtvis sann ävan om det inte förhåller sig så, då dess sanning eller falskhet ju måste bero på vad vi förstår med begreppen. Enligt min mening är den minsta gemensamma nämnaren för all förståelse av Gud att Gud är allt, eller Naturen eller kärnan bakom skalet vi förnimmer, en kärna gemensam för alla.
Denna kärna är en kärna även om Gud inte skapade världen såsom en tekniskt intresserad pojke bygger en modell av en fartyg utan om Gud skapade världen genom en process, den vetenskapen gör sitt bästa att skildra. Den kristna fysiken är identisk med den vetenskapliga men rymmer därtill den öppna dörrens mysterium. Om denna behöver man inte filosofiera så mycket utan kan gå över, såsom ska göras nu, till att betrakta den kristna moralen.
Den kristna etiken är utläggningen av eller förståelsen av den kristna moralen, dvs vad som enligt kristet tänkande är gott eller ont eller indifferent att utföra. Behöver vi en kristen moral eller räcker det med en vetenskaplig förståelse av hjärnan och medfödda biologiska instinkter?
Jag känner att jag måste återkomma till ämnet sedan jag läst vetenskaparens bok. Att dessa rader måste förstås som ett fördomsfritt prövande av en tankegång. Men jag ska gå vidare med ett exempel ur mitt eget liv:
Vi kan ha olika uppfattningar om verkligheten. Om vad som hänt. Själv hävdar jag att jag fått ett diktmanuskript jag kallade Hjärtats blod stulet (och sedan fått höra delar av det läsas upp av andra som delar av deras verk!). Nu klassas jag som mer eller mindre ifrån vettet av den psykiatriska vetenskap som inte tror på mina teoretiska utläggningar om verkligheten. Vi är alltså oense om fakta. Min tro att manuskriptet stulits bemöts av deras uppfattningar om att något inom mig får mig att tro detta. Vad kan jag bevisa? Att manuskriptet är stulet? Hur ska jag kunna bevisa att något jag inte har har funnits hos mig om ingen vill bistå mig med bevisen? Vad kan polisen göra annat än gäspa och hävda sin inte helt orimliga prioritetsordning mellan olika brott (och det jag skrev var kanske inte världens bästa, även om jag nu inte heller påstår att så var fallet och den saken är därtill oväsentlig för resonemanget).
En vetenskaplig uppfattning kan hävda det rimliga i uppkomsten av moraliska föreställningar. Men den kan därtill också förklara varför folk stjäl andras texter: avund, en önskan att skada, för framtida utpressningsbruk. Anledningarna kan vara många och de kommer alla kunna beskrivas vetenskapligt med hänvisningar till hjärnans funktioner.
Är det en skillnad på att stjäla en brödlimpa för att inte svälta eller att förvägras att få bröd då man svälter? Vad kan hjärnforskaren göra annat än beskriva förloppen? Att vi inte bör stjäla kanske en vetenskapligt grundad etik kan komma fram till medelst omständliga slutledningar byggda på associationer och generaliseringar. Den kristna etiken säger att det är en god sak att ge den hungrige bröd. Vad vi moraliskt har att göra är alltså att bistå den hungrige med bröd, inte vänta tills han av processer i hjärnan drivits till att stjäla ett (snatteri).
Den kristna etiken kan säga oss att det är fel att inte berömma en berömvärd handling, att det är fel att refusera dikter man gillar bara för att man ogillar poeten. Den kristna etiken håller sig med begreppen förlåtelse och botgöring. Vi får alltså lov att vara svaga. Vi tillerkännes en potential att växa såsom människor. Alla behöver inte vara helgon bara för att vi beundrar, kanske dyrkar dem. (Jag tror att vad som sagts om den kristna etiken i större eller mindre utsträckning också kan sägas om andra religioners etiska föreställningar, jag är bara inte så insatt i den saken att jag kan hävda något med bestämdhet.)
Det är nästan så att jag vill utropa: Åt helvete med den vetenskapliga etiken!
