Det finns ett samband mellan brott och tillgänglighet. Det är något som ofta framhålles av kriminologer. Jag tror att man kan analogisera utifrån detta påstående till en mer generell slutsats: att det finns ett samband mellan sortiment och köp. Om en vara fattas i butikshyllan kommer konsumenterna att välja andra varor, som upplevs likvärdiga, och den frånvarande varan riskerar att glömmas bort.
Ovanstående säger oss hur allvarligt det är att bojkotta en vara. Det kan slå hårt mot näringsidkaren som framställer varan. Därför måste det finnas tungt vägande skäl bakom en bojkott. Exempelvis att näringsidkaren åsidosatt ett intresse man anser väga tungt (kanske barns intresse att få växa upp på till vuxna människor med en godtagbar allmänbildning, en sådan några års skolgång kan ge, istället för att exploateras av hårt barnarbete).
Tanken på bojkott förutsätter att det finns ett val, en alternativ vara eller tjänst. Jag kan inte förstå varför rätten att välja skulle upphöra vid viss ålder eller vid viss kroppslig eller själslig status. Om vi anser att dementa inte kan välja borde vi åtminstone kunna medge att vi innan demensens inträde är förmögna att göra ett val inför en eventuell framtid såsom dement. Vilka om inte de anhöriga skulle vara de som känner den dementes önskningar innan demensen bröt ut? Betror vi inte de anhöriga att få representera den demente bör en rätt att i skrift deklarera sitt val införas.
Själv skulle jag önska att komma till ett ställe där poesin inte glömts bort. Jag skulle också önska, om jag inte själv kan hålla mig med husdjur, att djur som fostrats för att kunna möta gamla tilläts.
Om en äldrepeng blir verklighet som de gamla köper vård och omsorg för kommer de privata företagen i branschen att ha ett incitament att hålla de äldre levande. De får betalt så länge de gamla lever. En vårdkunnig bör vara boss för koncernen, inte en f d vd för en socialdemokratisk tidning!
En vårdkunnig chef kommer inte gå med på vilka nedskärningar som helst. Vanvård ska naturligtvis med bestämdhet bestraffas. Att de gamla ska få vad de beställt är lika givet som att vi då vi beställer mat på en restaurang önskar få maten så som vi beställt den, varmrätter varma, kalla rätter kalla, serverade i tid och inte strax innan stängningsdags flera timmar efter beställningsögonblicket.
Värna de äldres rätt att välja!
Som en sista anmärkning kan här anföras att det var en offentlig huvudman till Malmö Östra Sjukhus under den tid en rad riksbekanta barmhärtighetsmord, så kallade, ägde rum där. Denna synpunkt är inte osaklig utan menad att lyfta fram vikten av kontinuerlig kontroll, av att se till verkligheten sådan den är i praktiken och inte låta sig styras av ideologiska floskler (som att allt skulle vara okej för att det är stat eller kommun som ligger bakom eller att "vi äger ju det där tillsammans"; jag kände mig inte som delägare av MÖS i vart fall!).
