Det är inte bara Hans Ruin som uppmärksammat förhållandet mellan poesi och mystik. Hans bok som just hette Poesins Mystik har blivit läst och omtyckt av många.
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
