Då jag lyssnade på radion idag hörde jag Svenska Akademiens f d ständige sekretarare (hur ständig nu en sådan är) ondgöra sig över litteraturkritiken som han menade förfallit. Med risk för att aldrig komma ifråga som kandidat till den briljanta Akademien vill jag här, ändå, passa på tillfället att något nyansera bilden av litteraturkritikens ställning i vår tid.
Att litteraturkritiken inte har samma pregnans idag som förut beror kanske på att detsamma kan sägas om den litteratur kritiken har att bevaka. Vår tids författare är mindre klassiskt lärda än för några decennier sedan. Samma omdöme kan fällas om kritikerna. Sambandet beror väl på att det i stor utsträckning är författare som utövar litteraturkritikens "ädla" konst i våra tidningar.
Författarna och kritikerna har inte samma klassiska bildning idag, med några få undantag (Horace Engdahl själv utgör väl det mest kända exemplet). Men det förhållandet att man inte är klassiskt bildad betyder inte att man saknar bildning. Vår tids läsare ska inte heller underskattas. Jag tror inte att läsaren idag gillar magistrar med pekpinnar. Med minskad auktoritetstro har kommit en ökad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. "Nähej, det där som kritikern påstår, det vägleder inte mig - eller jag hade själv kunnat sagt det!" muttrar läsaren över kaffekoppen.
Visst kan litteraturkritik vara givande att läsa. Vi informeras ju om att en bok vi inte tidigare känt till nu existerar. Då vi på marknaden gör våra val är det alltid klokt att göra informerade val. Dock tror jag att litteraturkritiken här väsentligt har öveskattats. Värdet av denna har för mig mest varit något att läsa till kaffet. Är det skoj skrivet är denna prosa en konstart i sig, med givet värde. Jag tror aldrig att jag köpt en bok på grund av en kritikers artiklar.
Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill inte ha litteraturfascism.
