Filosofen och neurologen Sam Harris driver teser. Han har ett program, ett mycket storstilat sådant (kanske för att skapa intresse, för han ger onekligen moralfilosfin ny energi). Det är människans etik han vill förändra, kanske också människan som sådan.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
