Har man som jag kallat skrivandets resultat för ens andliga barn, i avsaknad av annat slags, är det med logisk nödvändighet jag måste benämna de två titlar som finns registrade hos Libris för två missfall.
Ingenting händer utan anledning. Det finns i vart fall en orsak bakom att det som sker sker, låt vara att det kan vara slumpens härjningar. Det har i vart fall varit härjningar. Någonting har satts i rörelse av något annat. Om det skett på grund av en inneboende kraft måste vi se det som att denna kraft placerats där vid tidpunkten t1 för att utlösas vid en senare tidpunkt t2. Rörelsen vid t2 är således blott skenbart utan orsak. Denna finns vid t1.
Säger vi att Gud är orsaken till allt är detta naturligtvis något man kan säga, jag gör det ibland, men den Gud vi har att göra med är så att säga en begreppslig nödvändighet, en panteistisk gud vi inte klarar oss utan på grund av hur vi definerat begreppen. En ateist borde således kunna tro på Gud om ateisten tog sig samman och förstod att vi med Gud menar den grund bakom allt som inte kan skådas (en definition som religionspsykologen Ove Wikström gjorde oss bekanta med i radioprogrammet Teologiska rummet härförledens).
Det är ju klart att det universum vi har idag har ett upphov. Har vi exploderat eller emannerat ur ett annat universum via ett svart hål är detta en del av naturen och en del av Guds skapelseprocess. Vi kan, tror jag, lättare förstå detta medelst de förklaringsmedeller hinduismen och buddhismen ger än med traditionell kristendom, men sökaren vill skapa en enhet av mångfalden och förenar det olika om föreningen låter sig göras!
Nå, vad har då detta med mina två missfall att göra? Missfoster påstår nog en del. Men som varandes mån om min poesi och av nödvändigheten tvingad att vandra stencilpoetens förnedrande väg, utestängd ifrån den väg som de kapitalstarka grupperna styr och som är storförlagens, kände jag ett behov av att låta dikterna undkomma kvävningsdöden i bokhyllan. Först tänkte jag blott trycka upp omslag till diktsamlingarna, som beräknades bli tio stycken, och sedan själv klistra in inlagan. Då jag inte ens hade råd att trycka upp omslagen och inte kunde välja en samling framför en annan valde jag att så enkelt som möjligt skicka samlingarna med isbn-nummer till de sju obligatoriska biblioteken. Fraktkostnaden blev för min bräckliga ekonomi en börda jag inte mäktade med. Varför betala för något som ingen skulle vilja köpa och som främst hade till uppgift att värna min upphovsrätt? Efter två titlar brydde jag mig inte om saken mer, glömde så småningom bort att det hos några bibliotek och i några register fanns uppgifter om mina två diktsamlingar. För den oinvigde kan det se ut som om jag fått två böcker utgivna. Det är väl det som ska vara det förnedrande i det hela. Men hur ska jag annars kunna bevisa att dikterna är mina om jag inte tar ett steg bort ifrån byrålådan med dem? Då jag redan fått två manuskript stulna kände jag panik. Skulle nu någon komma och påstå att de skrivit mina dikter? Skulle jag tvingas utstå förnedringen att läsa dem i andras böcker, med andra författarnamn? Jag var nära att avlida av desperation och rådlöshet och funderade på att motionera om spöstraffets införande medelst knutpiska på allmänt torg för alla som kränkte poeternas gudagivna rättigheter! Ty vad är egentligen poesin om inte en lovsång till Gud om den så handlar om en frukt eller en fjäril! Och vad är egentligen Gud om inte inbegreppet av allt i kvadrat och tiopotens! Om vi är i Gud och Gud är i oss är det svårt att se meningen med ateismen.
Den högsta tron för det moderna samhället anser jag valfriheten vara. Det bör i ett modernt samhälle vara möjligt att låta människor själva komma fram till vilken religion de ska omfatta. Varför ska vi kvävas ihjäl under någon annans vilja, när de ju egentligen inte borde ta skada av att andra har en annan uppfattning? Vad kan vi säkert kan veta är ju strängt taget blott den panteistiska gudsuppfattningen. Den är grunden som vi sedan applicerar scheman över. Som att vi definerar en vilja som vi säger vara den högsta och att denna visat sig i kött och blod och att du får denna vilja av kött och blod om du låter dig uppfyllas av den under nattvarden! Det är Guds ande som du får vid nattvarden. Den här uppfattningen måste du så att säga lära dig. Du måste ta till dig ett schema för tanken, tron, medan det blott behövs öppna sinnen och självevidenta fakta för att begripa panteismen, kärnan för tron (som jag ser det åtminstone).
Vad är det för kannibalism att uppfyllas av Guds ande? Du trodde väl inte att Guds ande var kött? Jesus var av kött och blod. Kristus den Gudsande som du kan låta bli en del av dig, uppfylla dig, under nattvarden i kyrkan, under en promenad i parken eller i skogen.
Eller varför inte hemma över en kopp kaffe?
tisdag 29 november 2011
måndag 28 november 2011
En union av poeter
Det finns krafter som vill splittra den fina union som EU utgör. De har upptäckt en detaljregel som inte faller i smaken och gör det då till sin sak att negera allt vad unionen står för.
Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte längre om ifall vi har en gemensam valuta eller inte. Det där rör ekonomisk-tekniska saker och den lösning som kunnigt folk finner lämplig får väl vara den som ska råda - ett tag framåt. Men det förhållandet att EU som union bejakar olikheterna, ställer dem sida vid sida, ger oss styrka.
Att vi har flera olika språk i EU gör det lättare att acceptera att det också finns flera språk i Sverige! Så länge man inte ger sig på uppgiften att lära sig dem alla så kan man nog trivas. Diktens ställning har förstärkts av samarbetet. Det är nu allt naturligare för allt fler att se en boksida (på papper eller elektroniskt) visa inte bara den svenska tolkningen (eller engelska) utan också originalspråkets och därtill ej sällan en ordagrann översättning av originalet.
En parrimmad dikt bör översättas så att den i översättningen också är parrimmad. Dock visar erfarenheten att språk, särskilt de som ej är närmare besläktade, inte klarar att både visa trohet mot rimmönstret och mot de valda metaforerna. Då kan det vara en god sak att, så som görs av exempelvis en del översättare av urdupoesi till engelska, först återge origninalet i urdu och därefter ge en transkription av urdu så att diktens ljudmönster kan uppfattas även av den som inte förstår att läsa urdu. Till sist ges en tolkning av dikten på engelska. Den kan vara orimmad, trots att dikten i original är rimmad. Dock, vi har ju fått en uppfattning av hur dikten rimmar i originalet. En del dikter av Amir Khusro (eller Khusrau, Khusraw) finns översätta parrimmade till engelska, 100 stycken närmare bestämt. En enastående prestation! Nyttjas detta tillvägagångssätt kan man läsa tolkningar i fri vers av dikter som skrivits rimmade på meter. Det är ändå något betydelsefullt, upplyftande, glädjande som kan komma fram till en som läsare.
Mer om detta, eventuellt, senare. För tillfället räcker det att säga att EU behövs för att ytterligare cementera språkens betydelse i den mellanmänskliga interaktionsprocessen, alltså i umgänget människor emellan (har man läst lite sociologi kan man inte undå att ibland kräka upp några facktermer). Då jag under min skoltid slarvade mig igenom allt vad främmande språk hette har jag nu saker att ta igen samtidigt som jag måste uttrycka min förbistring av den f*rb*nn*d-e flumskola man gick i som inte kunde säga "Hörredu, Dan! Vad gör du här med så måttliga framsteg!? Du får nog allt gå om - ifall du vill fortsätta!"
Ja, smaka på den: Den tid som hade kraft att neka en gymnasist uppflyttning hade också modet att berömma en stor poet! Fröding fick kvarsittning och honom gick det ju bra för! Hur många av dagens strömmar rinner inte ut i dikeskanten utan att struktureras och ge energi! Det är inte elevernas fel att skolan inte förmår motivera och i kravlöshet förnedrar oss alla!
Kommer du till en restaurang får du välja mellan olika rätter och ofta välja till och bort efter behag. Till polis- och konsthögskola kommer man inte med siffer- eller bokstavsbetyg. Därför bör skolan befrias ifrån betygssättningens börda och olika företag i kunskapsbedömningsbranschen få lov att etablera sig - efter auktorisation! Till dessa bör den elev vända sig som vill bli få betyg på sina kunskaper!
Det är naturligtvis inte enbart EU:s poeter som bör förenas, men EU kommer att kunna bilda en bas för mycket mer än sådant som gäller euro och cent.
Vi bör erkänna att Europa format Sverige. Att Sverige är ett barn i den europeiska familjen.
Man ska hedra sin fader och sin moder - så må man länge leva i sin union.
Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte längre om ifall vi har en gemensam valuta eller inte. Det där rör ekonomisk-tekniska saker och den lösning som kunnigt folk finner lämplig får väl vara den som ska råda - ett tag framåt. Men det förhållandet att EU som union bejakar olikheterna, ställer dem sida vid sida, ger oss styrka.
Att vi har flera olika språk i EU gör det lättare att acceptera att det också finns flera språk i Sverige! Så länge man inte ger sig på uppgiften att lära sig dem alla så kan man nog trivas. Diktens ställning har förstärkts av samarbetet. Det är nu allt naturligare för allt fler att se en boksida (på papper eller elektroniskt) visa inte bara den svenska tolkningen (eller engelska) utan också originalspråkets och därtill ej sällan en ordagrann översättning av originalet.
En parrimmad dikt bör översättas så att den i översättningen också är parrimmad. Dock visar erfarenheten att språk, särskilt de som ej är närmare besläktade, inte klarar att både visa trohet mot rimmönstret och mot de valda metaforerna. Då kan det vara en god sak att, så som görs av exempelvis en del översättare av urdupoesi till engelska, först återge origninalet i urdu och därefter ge en transkription av urdu så att diktens ljudmönster kan uppfattas även av den som inte förstår att läsa urdu. Till sist ges en tolkning av dikten på engelska. Den kan vara orimmad, trots att dikten i original är rimmad. Dock, vi har ju fått en uppfattning av hur dikten rimmar i originalet. En del dikter av Amir Khusro (eller Khusrau, Khusraw) finns översätta parrimmade till engelska, 100 stycken närmare bestämt. En enastående prestation! Nyttjas detta tillvägagångssätt kan man läsa tolkningar i fri vers av dikter som skrivits rimmade på meter. Det är ändå något betydelsefullt, upplyftande, glädjande som kan komma fram till en som läsare.
Mer om detta, eventuellt, senare. För tillfället räcker det att säga att EU behövs för att ytterligare cementera språkens betydelse i den mellanmänskliga interaktionsprocessen, alltså i umgänget människor emellan (har man läst lite sociologi kan man inte undå att ibland kräka upp några facktermer). Då jag under min skoltid slarvade mig igenom allt vad främmande språk hette har jag nu saker att ta igen samtidigt som jag måste uttrycka min förbistring av den f*rb*nn*d-e flumskola man gick i som inte kunde säga "Hörredu, Dan! Vad gör du här med så måttliga framsteg!? Du får nog allt gå om - ifall du vill fortsätta!"
Ja, smaka på den: Den tid som hade kraft att neka en gymnasist uppflyttning hade också modet att berömma en stor poet! Fröding fick kvarsittning och honom gick det ju bra för! Hur många av dagens strömmar rinner inte ut i dikeskanten utan att struktureras och ge energi! Det är inte elevernas fel att skolan inte förmår motivera och i kravlöshet förnedrar oss alla!
Kommer du till en restaurang får du välja mellan olika rätter och ofta välja till och bort efter behag. Till polis- och konsthögskola kommer man inte med siffer- eller bokstavsbetyg. Därför bör skolan befrias ifrån betygssättningens börda och olika företag i kunskapsbedömningsbranschen få lov att etablera sig - efter auktorisation! Till dessa bör den elev vända sig som vill bli få betyg på sina kunskaper!
Det är naturligtvis inte enbart EU:s poeter som bör förenas, men EU kommer att kunna bilda en bas för mycket mer än sådant som gäller euro och cent.
Vi bör erkänna att Europa format Sverige. Att Sverige är ett barn i den europeiska familjen.
Man ska hedra sin fader och sin moder - så må man länge leva i sin union.
Den mest grundläggande respekten
Skriver man dikter gör man väl detta för att man älskar dikter, dvs i första hand att läsa eller lyssna till dem. Det måste te sig naturligt för den som skriver dikter att vilja se dessa publicerade och att som Stig Larsson önska ett verk som överlever en själv. Ja, detta är ingen konstig tanke för skaparen av dikt. Något annat vore ju det samma som att vara tillfreds med det undermåliga eller medelbra. "Det gör inget om folk inte tycker om det! Jag är nöjd ändå!" är en lika beklaglig som falsk inställning.
För den som vill hänga med sin tid gäller det att acceptera spelreglerna: 1) De stora förlagen skiter i poesin. 2) Det finns ingen som i vår teknifierade tid letar efter stencilerade häften med dikter utan vill man ha en chans att läsas är det de nya medierna som gäller: att kunna läsas via mobiltelefon och läsplatta är för dagens och morgondagens poeter lika naturligt eller naturligare än att läsas via en pappersbok. Den som gillar läsningen kan kanske beställa en pappersbok via den utmärkta print-on-demand-tekniken.
Ja, det kan ju vara bra att ha ett pappersexemplar av boken hemma för den eventualiteten att tekniken inte fungerar. Ska man då inte kunna läsa sina älsklingsdikter? Usch, vad nära förtvivlans branter man skulle hamna då (jag i vart fall, men jag känner för att generalisera just nu, tror mig känna den mänskliga naturen, men det är möjligt att jag knappt känner min egen).
Just idag har mina nyaste emails bara försvunnit! Jag skulle ha en uppgift som fanns i ett mail som jag placerat i papperskorgen och upptäckte då att de flesta av månadens mail var borta. Tidigare har en blå linje markerat att en stor del av potentialen nyttjats - trots att jag då bara hade ett endaste mail i inkorgen och inget i papperskorgen!
Är tekniken opålitlig? Är det den mänskliga faktorn som varit framme? Eller alltså den tekniska? Finns det människor i vår tid som inte låter en fattig poet publicera sina dikter eller sköta sin korrespondens utan att störas? Nu när det ju till och med gjorts officiellt att någon ekonomisk ersättning inte fordras? (Som om jag nu någonsin skulle ha trott att dikter skulle ge några pengar!)
Dock har jag en obehaglig känsla av att många inte respekterar individernas val utan lägger krokben för oss.
Återupprätta respekten för den enskilde individens egna val!
För den som vill hänga med sin tid gäller det att acceptera spelreglerna: 1) De stora förlagen skiter i poesin. 2) Det finns ingen som i vår teknifierade tid letar efter stencilerade häften med dikter utan vill man ha en chans att läsas är det de nya medierna som gäller: att kunna läsas via mobiltelefon och läsplatta är för dagens och morgondagens poeter lika naturligt eller naturligare än att läsas via en pappersbok. Den som gillar läsningen kan kanske beställa en pappersbok via den utmärkta print-on-demand-tekniken.
Ja, det kan ju vara bra att ha ett pappersexemplar av boken hemma för den eventualiteten att tekniken inte fungerar. Ska man då inte kunna läsa sina älsklingsdikter? Usch, vad nära förtvivlans branter man skulle hamna då (jag i vart fall, men jag känner för att generalisera just nu, tror mig känna den mänskliga naturen, men det är möjligt att jag knappt känner min egen).
Just idag har mina nyaste emails bara försvunnit! Jag skulle ha en uppgift som fanns i ett mail som jag placerat i papperskorgen och upptäckte då att de flesta av månadens mail var borta. Tidigare har en blå linje markerat att en stor del av potentialen nyttjats - trots att jag då bara hade ett endaste mail i inkorgen och inget i papperskorgen!
Är tekniken opålitlig? Är det den mänskliga faktorn som varit framme? Eller alltså den tekniska? Finns det människor i vår tid som inte låter en fattig poet publicera sina dikter eller sköta sin korrespondens utan att störas? Nu när det ju till och med gjorts officiellt att någon ekonomisk ersättning inte fordras? (Som om jag nu någonsin skulle ha trott att dikter skulle ge några pengar!)
Dock har jag en obehaglig känsla av att många inte respekterar individernas val utan lägger krokben för oss.
Återupprätta respekten för den enskilde individens egna val!
torsdag 24 november 2011
Värderingar och fakta
Filosofen och neurologen Sam Harris driver teser. Han har ett program, ett mycket storstilat sådant (kanske för att skapa intresse, för han ger onekligen moralfilosfin ny energi). Det är människans etik han vill förändra, kanske också människan som sådan.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
tisdag 22 november 2011
Poesins mystik
Det är inte bara Hans Ruin som uppmärksammat förhållandet mellan poesi och mystik. Hans bok som just hette Poesins Mystik har blivit läst och omtyckt av många.
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
måndag 21 november 2011
En förfärande tanke: vetenskaplig etik
På strövtåg bland bibliotekets böcker fann jag en bok om moral där författaren, som jag inte vill nämna med tanke på dennes enligt min mening grava misstag, hävdar att vetenskapen nu kommit så långt i sin förståelse av hjärnan att religionen kan tillbakavisas ifrån moralens sfär. Vi har ingen kristen fysik, hävdar denne förståsigpåare, då behöver vi inte heller någon kristen etik eller moral (disktinktionen mellan etik och moral tycks flytande och dras olika av olika tänkare, varför jag finner det bäst att inte definera dessa storheter mer än att antyda att jag själv med moral förstår vägledning för handlandet sådant att vissa ting sägs goda att uföra, andra onda, medan jag med etik förstår läran om moralen, om dess natur bl a, bl a).
Stämmer då detta att vi inte har en kristen fysik och därför inte behöver en kristen moral? Nej, det stämmer inte, enligt min mening. Kristet tänkande håller dörren öppen för det otroliga: att det finns något som är större än vetenskapens förståelse av den fysiska verkligheten. Kristen tro eller livsfilosofi är naturligtvis sann ävan om det inte förhåller sig så, då dess sanning eller falskhet ju måste bero på vad vi förstår med begreppen. Enligt min mening är den minsta gemensamma nämnaren för all förståelse av Gud att Gud är allt, eller Naturen eller kärnan bakom skalet vi förnimmer, en kärna gemensam för alla.
Denna kärna är en kärna även om Gud inte skapade världen såsom en tekniskt intresserad pojke bygger en modell av en fartyg utan om Gud skapade världen genom en process, den vetenskapen gör sitt bästa att skildra. Den kristna fysiken är identisk med den vetenskapliga men rymmer därtill den öppna dörrens mysterium. Om denna behöver man inte filosofiera så mycket utan kan gå över, såsom ska göras nu, till att betrakta den kristna moralen.
Den kristna etiken är utläggningen av eller förståelsen av den kristna moralen, dvs vad som enligt kristet tänkande är gott eller ont eller indifferent att utföra. Behöver vi en kristen moral eller räcker det med en vetenskaplig förståelse av hjärnan och medfödda biologiska instinkter?
Jag känner att jag måste återkomma till ämnet sedan jag läst vetenskaparens bok. Att dessa rader måste förstås som ett fördomsfritt prövande av en tankegång. Men jag ska gå vidare med ett exempel ur mitt eget liv:
Vi kan ha olika uppfattningar om verkligheten. Om vad som hänt. Själv hävdar jag att jag fått ett diktmanuskript jag kallade Hjärtats blod stulet (och sedan fått höra delar av det läsas upp av andra som delar av deras verk!). Nu klassas jag som mer eller mindre ifrån vettet av den psykiatriska vetenskap som inte tror på mina teoretiska utläggningar om verkligheten. Vi är alltså oense om fakta. Min tro att manuskriptet stulits bemöts av deras uppfattningar om att något inom mig får mig att tro detta. Vad kan jag bevisa? Att manuskriptet är stulet? Hur ska jag kunna bevisa att något jag inte har har funnits hos mig om ingen vill bistå mig med bevisen? Vad kan polisen göra annat än gäspa och hävda sin inte helt orimliga prioritetsordning mellan olika brott (och det jag skrev var kanske inte världens bästa, även om jag nu inte heller påstår att så var fallet och den saken är därtill oväsentlig för resonemanget).
En vetenskaplig uppfattning kan hävda det rimliga i uppkomsten av moraliska föreställningar. Men den kan därtill också förklara varför folk stjäl andras texter: avund, en önskan att skada, för framtida utpressningsbruk. Anledningarna kan vara många och de kommer alla kunna beskrivas vetenskapligt med hänvisningar till hjärnans funktioner.
Är det en skillnad på att stjäla en brödlimpa för att inte svälta eller att förvägras att få bröd då man svälter? Vad kan hjärnforskaren göra annat än beskriva förloppen? Att vi inte bör stjäla kanske en vetenskapligt grundad etik kan komma fram till medelst omständliga slutledningar byggda på associationer och generaliseringar. Den kristna etiken säger att det är en god sak att ge den hungrige bröd. Vad vi moraliskt har att göra är alltså att bistå den hungrige med bröd, inte vänta tills han av processer i hjärnan drivits till att stjäla ett (snatteri).
Den kristna etiken kan säga oss att det är fel att inte berömma en berömvärd handling, att det är fel att refusera dikter man gillar bara för att man ogillar poeten. Den kristna etiken håller sig med begreppen förlåtelse och botgöring. Vi får alltså lov att vara svaga. Vi tillerkännes en potential att växa såsom människor. Alla behöver inte vara helgon bara för att vi beundrar, kanske dyrkar dem. (Jag tror att vad som sagts om den kristna etiken i större eller mindre utsträckning också kan sägas om andra religioners etiska föreställningar, jag är bara inte så insatt i den saken att jag kan hävda något med bestämdhet.)
Det är nästan så att jag vill utropa: Åt helvete med den vetenskapliga etiken!
Stämmer då detta att vi inte har en kristen fysik och därför inte behöver en kristen moral? Nej, det stämmer inte, enligt min mening. Kristet tänkande håller dörren öppen för det otroliga: att det finns något som är större än vetenskapens förståelse av den fysiska verkligheten. Kristen tro eller livsfilosofi är naturligtvis sann ävan om det inte förhåller sig så, då dess sanning eller falskhet ju måste bero på vad vi förstår med begreppen. Enligt min mening är den minsta gemensamma nämnaren för all förståelse av Gud att Gud är allt, eller Naturen eller kärnan bakom skalet vi förnimmer, en kärna gemensam för alla.
Denna kärna är en kärna även om Gud inte skapade världen såsom en tekniskt intresserad pojke bygger en modell av en fartyg utan om Gud skapade världen genom en process, den vetenskapen gör sitt bästa att skildra. Den kristna fysiken är identisk med den vetenskapliga men rymmer därtill den öppna dörrens mysterium. Om denna behöver man inte filosofiera så mycket utan kan gå över, såsom ska göras nu, till att betrakta den kristna moralen.
Den kristna etiken är utläggningen av eller förståelsen av den kristna moralen, dvs vad som enligt kristet tänkande är gott eller ont eller indifferent att utföra. Behöver vi en kristen moral eller räcker det med en vetenskaplig förståelse av hjärnan och medfödda biologiska instinkter?
Jag känner att jag måste återkomma till ämnet sedan jag läst vetenskaparens bok. Att dessa rader måste förstås som ett fördomsfritt prövande av en tankegång. Men jag ska gå vidare med ett exempel ur mitt eget liv:
Vi kan ha olika uppfattningar om verkligheten. Om vad som hänt. Själv hävdar jag att jag fått ett diktmanuskript jag kallade Hjärtats blod stulet (och sedan fått höra delar av det läsas upp av andra som delar av deras verk!). Nu klassas jag som mer eller mindre ifrån vettet av den psykiatriska vetenskap som inte tror på mina teoretiska utläggningar om verkligheten. Vi är alltså oense om fakta. Min tro att manuskriptet stulits bemöts av deras uppfattningar om att något inom mig får mig att tro detta. Vad kan jag bevisa? Att manuskriptet är stulet? Hur ska jag kunna bevisa att något jag inte har har funnits hos mig om ingen vill bistå mig med bevisen? Vad kan polisen göra annat än gäspa och hävda sin inte helt orimliga prioritetsordning mellan olika brott (och det jag skrev var kanske inte världens bästa, även om jag nu inte heller påstår att så var fallet och den saken är därtill oväsentlig för resonemanget).
En vetenskaplig uppfattning kan hävda det rimliga i uppkomsten av moraliska föreställningar. Men den kan därtill också förklara varför folk stjäl andras texter: avund, en önskan att skada, för framtida utpressningsbruk. Anledningarna kan vara många och de kommer alla kunna beskrivas vetenskapligt med hänvisningar till hjärnans funktioner.
Är det en skillnad på att stjäla en brödlimpa för att inte svälta eller att förvägras att få bröd då man svälter? Vad kan hjärnforskaren göra annat än beskriva förloppen? Att vi inte bör stjäla kanske en vetenskapligt grundad etik kan komma fram till medelst omständliga slutledningar byggda på associationer och generaliseringar. Den kristna etiken säger att det är en god sak att ge den hungrige bröd. Vad vi moraliskt har att göra är alltså att bistå den hungrige med bröd, inte vänta tills han av processer i hjärnan drivits till att stjäla ett (snatteri).
Den kristna etiken kan säga oss att det är fel att inte berömma en berömvärd handling, att det är fel att refusera dikter man gillar bara för att man ogillar poeten. Den kristna etiken håller sig med begreppen förlåtelse och botgöring. Vi får alltså lov att vara svaga. Vi tillerkännes en potential att växa såsom människor. Alla behöver inte vara helgon bara för att vi beundrar, kanske dyrkar dem. (Jag tror att vad som sagts om den kristna etiken i större eller mindre utsträckning också kan sägas om andra religioners etiska föreställningar, jag är bara inte så insatt i den saken att jag kan hävda något med bestämdhet.)
Det är nästan så att jag vill utropa: Åt helvete med den vetenskapliga etiken!
torsdag 17 november 2011
De äldres rätt till poesi
Det finns ett samband mellan brott och tillgänglighet. Det är något som ofta framhålles av kriminologer. Jag tror att man kan analogisera utifrån detta påstående till en mer generell slutsats: att det finns ett samband mellan sortiment och köp. Om en vara fattas i butikshyllan kommer konsumenterna att välja andra varor, som upplevs likvärdiga, och den frånvarande varan riskerar att glömmas bort.
Ovanstående säger oss hur allvarligt det är att bojkotta en vara. Det kan slå hårt mot näringsidkaren som framställer varan. Därför måste det finnas tungt vägande skäl bakom en bojkott. Exempelvis att näringsidkaren åsidosatt ett intresse man anser väga tungt (kanske barns intresse att få växa upp på till vuxna människor med en godtagbar allmänbildning, en sådan några års skolgång kan ge, istället för att exploateras av hårt barnarbete).
Tanken på bojkott förutsätter att det finns ett val, en alternativ vara eller tjänst. Jag kan inte förstå varför rätten att välja skulle upphöra vid viss ålder eller vid viss kroppslig eller själslig status. Om vi anser att dementa inte kan välja borde vi åtminstone kunna medge att vi innan demensens inträde är förmögna att göra ett val inför en eventuell framtid såsom dement. Vilka om inte de anhöriga skulle vara de som känner den dementes önskningar innan demensen bröt ut? Betror vi inte de anhöriga att få representera den demente bör en rätt att i skrift deklarera sitt val införas.
Själv skulle jag önska att komma till ett ställe där poesin inte glömts bort. Jag skulle också önska, om jag inte själv kan hålla mig med husdjur, att djur som fostrats för att kunna möta gamla tilläts.
Om en äldrepeng blir verklighet som de gamla köper vård och omsorg för kommer de privata företagen i branschen att ha ett incitament att hålla de äldre levande. De får betalt så länge de gamla lever. En vårdkunnig bör vara boss för koncernen, inte en f d vd för en socialdemokratisk tidning!
En vårdkunnig chef kommer inte gå med på vilka nedskärningar som helst. Vanvård ska naturligtvis med bestämdhet bestraffas. Att de gamla ska få vad de beställt är lika givet som att vi då vi beställer mat på en restaurang önskar få maten så som vi beställt den, varmrätter varma, kalla rätter kalla, serverade i tid och inte strax innan stängningsdags flera timmar efter beställningsögonblicket.
Värna de äldres rätt att välja!
Som en sista anmärkning kan här anföras att det var en offentlig huvudman till Malmö Östra Sjukhus under den tid en rad riksbekanta barmhärtighetsmord, så kallade, ägde rum där. Denna synpunkt är inte osaklig utan menad att lyfta fram vikten av kontinuerlig kontroll, av att se till verkligheten sådan den är i praktiken och inte låta sig styras av ideologiska floskler (som att allt skulle vara okej för att det är stat eller kommun som ligger bakom eller att "vi äger ju det där tillsammans"; jag kände mig inte som delägare av MÖS i vart fall!).
Ovanstående säger oss hur allvarligt det är att bojkotta en vara. Det kan slå hårt mot näringsidkaren som framställer varan. Därför måste det finnas tungt vägande skäl bakom en bojkott. Exempelvis att näringsidkaren åsidosatt ett intresse man anser väga tungt (kanske barns intresse att få växa upp på till vuxna människor med en godtagbar allmänbildning, en sådan några års skolgång kan ge, istället för att exploateras av hårt barnarbete).
Tanken på bojkott förutsätter att det finns ett val, en alternativ vara eller tjänst. Jag kan inte förstå varför rätten att välja skulle upphöra vid viss ålder eller vid viss kroppslig eller själslig status. Om vi anser att dementa inte kan välja borde vi åtminstone kunna medge att vi innan demensens inträde är förmögna att göra ett val inför en eventuell framtid såsom dement. Vilka om inte de anhöriga skulle vara de som känner den dementes önskningar innan demensen bröt ut? Betror vi inte de anhöriga att få representera den demente bör en rätt att i skrift deklarera sitt val införas.
Själv skulle jag önska att komma till ett ställe där poesin inte glömts bort. Jag skulle också önska, om jag inte själv kan hålla mig med husdjur, att djur som fostrats för att kunna möta gamla tilläts.
Om en äldrepeng blir verklighet som de gamla köper vård och omsorg för kommer de privata företagen i branschen att ha ett incitament att hålla de äldre levande. De får betalt så länge de gamla lever. En vårdkunnig bör vara boss för koncernen, inte en f d vd för en socialdemokratisk tidning!
En vårdkunnig chef kommer inte gå med på vilka nedskärningar som helst. Vanvård ska naturligtvis med bestämdhet bestraffas. Att de gamla ska få vad de beställt är lika givet som att vi då vi beställer mat på en restaurang önskar få maten så som vi beställt den, varmrätter varma, kalla rätter kalla, serverade i tid och inte strax innan stängningsdags flera timmar efter beställningsögonblicket.
Värna de äldres rätt att välja!
Som en sista anmärkning kan här anföras att det var en offentlig huvudman till Malmö Östra Sjukhus under den tid en rad riksbekanta barmhärtighetsmord, så kallade, ägde rum där. Denna synpunkt är inte osaklig utan menad att lyfta fram vikten av kontinuerlig kontroll, av att se till verkligheten sådan den är i praktiken och inte låta sig styras av ideologiska floskler (som att allt skulle vara okej för att det är stat eller kommun som ligger bakom eller att "vi äger ju det där tillsammans"; jag kände mig inte som delägare av MÖS i vart fall!).
tisdag 15 november 2011
Poesins dödgrävare
De stora Stockholmsbaserade förlagen framstår mer och mer som poesins dödgrävare. Inte nog med att man starkt kan ifrågasätta principerna för deras utgivning. De har enligt radion idag övergett den utländska poesin. Den vill olikarkförlagen inte längre låta tolka till svenska.
Visserligen kan vi begråta att storförlagen blivit poesiintoleranta. Den som ej förmått att uppfatta det värdefulla i vers har säkert gått miste om skatten på grund av att nyckeln ej funnits. I dagens stressiga slit och slängsamhälle finns det varken plats för poesiälskande emperatorer eller för panegyriker av hans regim. Utan belöning uppodlas inte skönheten i konsten. Bokförlagen har därför inte fått rätt människor, ur poesins synvinkel, till förlags- och lektörsposter.
Det förhållandet att en och annan skald och kritiker arbetat för storförlagen har inte varit till gagn för poesin. Tvärtom. De har varit storförlagens alibin. De har sålt ut poesin och kanske inte ens förstått den riktigt. Vi har fått en tråkig kulturradikalistisk veta-bäst-attityd utan sinne för rim och meter, utan mystikens djup. Men kanske behäftad med ungaflickans ångest inför en problematisk pojkvän eller någon inte riktigt genomtänkt klassanalys.
Det är, tror jag, en chans för poesin att de stora förlagen överger den. Vi kan då i större utsträckning än någonsin tidigare uppmärksamma betydelsen av att lära sig främmande språk så pass bra att en recitation av det språkets dikter på ett adekvat sätt kan avnjutas.
En motreaktion finns också. Den skapar balans och innebär att ett förlag som Ellerströms inte längre publicerar svensk originalpoesi. Detta utmärkta förlags företrädare förstår att man inte kan göra en vettig insats genom att refusera mängder av inskickade manus för att ge ut ett och sedan kalla det "utgivning av originalpoesi på svenska". Istället har förlaget Ellerströms på ett förtjänstfullt sätt valt att utge utländsk poesi i svensk översättning.
På det lilla förlaget Rosengårdens Förlag & Studier har bl a Hafiz, denne persiske sufipoet, kommit att tolkas till svenska av Askh Dahlén.
Oligopolsituationen kan krossas! Genom att allt fler kan läsa främmande språk blir utgivningen utomlands intressantare än någonsin. Detta kommer att förstärkas än mer då vi via läsplattor kan, via några enkla klick, köpa - eller ladda ner helt gratis! - poesi på engelska eller andra språk ifrån Amazon eller andra sajter.
Därtill kommer de små förlagen kunna växa och arabiska, persiska, ryska, kinesiska och olika indiska språk få ett uppsving som de är värda. Istället för klassiskt lärda som kan grekiska och latin får vi modernt utbildade människor som kan kinesiska och arabiska. Kulturen hålls levande och en gammal obalans kan rättas till, den att icke europeisk kultur inte uppmärksammats för sitt eget värde eller för dess betydelse för den europeiska kulturen - och därmed indirekt den amerikanska.
Tummen upp för de små förlagen som Ellerströms och Rosengårdens Förlag & Studier men också för Alhambra (en liten kritisk anmärkning kan dock anföras angående Alhambras serie av små populärhistoriska böcker: att information borde ges om författaren och om bokens historia; jag nämner här endast den lilla boken Litteraturen under Napoleontiden som ett exempel på det sagda). De vitaliserar svensk kultur genom att ge ut många värdefulla titlar.
Tummen ner för de stora förlagen som inte längre ser poesin, förblindade som de är av deckarnas och tantsnuskets miljoner.
Visserligen kan vi begråta att storförlagen blivit poesiintoleranta. Den som ej förmått att uppfatta det värdefulla i vers har säkert gått miste om skatten på grund av att nyckeln ej funnits. I dagens stressiga slit och slängsamhälle finns det varken plats för poesiälskande emperatorer eller för panegyriker av hans regim. Utan belöning uppodlas inte skönheten i konsten. Bokförlagen har därför inte fått rätt människor, ur poesins synvinkel, till förlags- och lektörsposter.
Det förhållandet att en och annan skald och kritiker arbetat för storförlagen har inte varit till gagn för poesin. Tvärtom. De har varit storförlagens alibin. De har sålt ut poesin och kanske inte ens förstått den riktigt. Vi har fått en tråkig kulturradikalistisk veta-bäst-attityd utan sinne för rim och meter, utan mystikens djup. Men kanske behäftad med ungaflickans ångest inför en problematisk pojkvän eller någon inte riktigt genomtänkt klassanalys.
Det är, tror jag, en chans för poesin att de stora förlagen överger den. Vi kan då i större utsträckning än någonsin tidigare uppmärksamma betydelsen av att lära sig främmande språk så pass bra att en recitation av det språkets dikter på ett adekvat sätt kan avnjutas.
En motreaktion finns också. Den skapar balans och innebär att ett förlag som Ellerströms inte längre publicerar svensk originalpoesi. Detta utmärkta förlags företrädare förstår att man inte kan göra en vettig insats genom att refusera mängder av inskickade manus för att ge ut ett och sedan kalla det "utgivning av originalpoesi på svenska". Istället har förlaget Ellerströms på ett förtjänstfullt sätt valt att utge utländsk poesi i svensk översättning.
På det lilla förlaget Rosengårdens Förlag & Studier har bl a Hafiz, denne persiske sufipoet, kommit att tolkas till svenska av Askh Dahlén.
Oligopolsituationen kan krossas! Genom att allt fler kan läsa främmande språk blir utgivningen utomlands intressantare än någonsin. Detta kommer att förstärkas än mer då vi via läsplattor kan, via några enkla klick, köpa - eller ladda ner helt gratis! - poesi på engelska eller andra språk ifrån Amazon eller andra sajter.
Därtill kommer de små förlagen kunna växa och arabiska, persiska, ryska, kinesiska och olika indiska språk få ett uppsving som de är värda. Istället för klassiskt lärda som kan grekiska och latin får vi modernt utbildade människor som kan kinesiska och arabiska. Kulturen hålls levande och en gammal obalans kan rättas till, den att icke europeisk kultur inte uppmärksammats för sitt eget värde eller för dess betydelse för den europeiska kulturen - och därmed indirekt den amerikanska.
Tummen upp för de små förlagen som Ellerströms och Rosengårdens Förlag & Studier men också för Alhambra (en liten kritisk anmärkning kan dock anföras angående Alhambras serie av små populärhistoriska böcker: att information borde ges om författaren och om bokens historia; jag nämner här endast den lilla boken Litteraturen under Napoleontiden som ett exempel på det sagda). De vitaliserar svensk kultur genom att ge ut många värdefulla titlar.
Tummen ner för de stora förlagen som inte längre ser poesin, förblindade som de är av deckarnas och tantsnuskets miljoner.
fredag 11 november 2011
Bildningshögfärdens gränser
Anledningen till att jag startat denna blogg om poesi är att jag älskar att läsa poesi. Det finns ett klart samband mellan min möjlighet att läsa poesi och min bildning. Saknar jag kunskaper i litteraturens historia kommer mitt sökande att begränsas av detta. (Jag måste medge att jag först på senare år börjat läsa de klassiska persiska poeterna Rumi, Hafiz, Saadi m fl - till följd av skolans - och faktiskt även universitetets - diskreminerande attityd till österländskt i allmänhet och arabiskt/persiskt i synnerhet.)
Det är ett livslångt minne av glädje och välbehag, den tid då jag som ung läste i Lund och träffade på förromantikens och romantikens skalder! (Jo, jag hade stött på dem tidigare men nu var det fördjupning och analys som gällde!) Det var under den tid då man kom in på den kurs man ville, om den gavs som en fristående kurs (enstaka kurs, kallades det). Dessa kurser, givna åt alla för den glädje kunskapen kan ge, var berikande för mig då jag senare städade en korridor eller sprang i trappor tidigt om morgonen, delandes ut tidningar.
Visst bar jag på vissa kunskapsbrister, till följd av min läggning att vilja lära mig det jag brann för och slippa det jag inte brann för, exempelvis tråkiga glosor. Sådana som jag, som alltså försummade det nödvändiga, tråkiga för att sluka det skojiga, har statsmakten nu gjort allt för att stoppa. Man har skärpt antagningskraven och försökt stoppa "enstaka-kurs-eländet". Se, nu ska folk vara nyttiga och läsa sådant de kan få jobb på. Effektivitetskraven går ut på att så få utbildade som möjligt ska syssla med något annat än du utbildats till och ingen ska helst gå arbetslös.
Milde tid vilken människo- och kunskapsföraktande inställning! Den uppfattning som ställer sådana krav är inte förankrad i den verklighet som fordrar mer och mer av specialkunskaper av oss. Och är det verkligen fel om en städare har läst kulturhistoria på universitetsnivå? Ska vederbörande styras in i ett tillstånd där bara det för yrkesrollen nyttiga inlärs?
Nej, ämnen som historia, litteratur, konst, botanik måste få finnas och ges den allmänna betydelse de förtjänar. De är av nytta för oss såsom levande, kännande människor. Sedan kan vi lära oss fordonsmekanik eller robotteknik för att bli attraktiva på den kräsna arbetsmarknaden.
Ett demokratiskt samhälle bör bygga på ett ideal om upplysta medborgare.
Men - ja, det finns ett men - jag tror inte rätta vägen är att fordra att skolan ska lära ut mer och mer av detaljkunskaper. Det finns en del människor som lite påminner om Horace Engdahl då denne ondgör sig över litteraturkritikens tillstånd. De beklagar sig över att eleverna i våra skolor inte lär sig lika mycket av klassiska språk, historiska detaljkunskaper m m som elever gjort förut.
Jag delar uppfattningen att språk och historia är viktigt. Men de stackars eleverna ska nu också lära sig data och allt vad som finns då det gäller program! Att samtidigt med detta växa upp och lära känna sig själv kan lätt leda till oönskade utslagningsmekanismer.
Istället för att ställa alltför höga krav på förkunskaper i exempelvis historia borde undervisningen utformas på ett sådant sätt att det som lärs ut sätts in i ett sammanhang där detaljkunskaper ges. Vill man läsa om kyrkohistoriens utveckling borde exempelvis sajter finnas där den studerande fås detaljer om regentlängder, viktiga årtal osv. På skrivningar borde grundskoleelever och gymnasister få ha kataloger med årtalsuppgifter tillgängliga. Värdet måste ligga i att hitta informationen och använda denna för att analysera saker och ting, inte att plugga in detaljerna själva. Detta kommer den göra som älskar ämnet - om krav därpå inte ställs!
Vi ska ha klart för oss att juridikstudenterna får ha lagboken med sig på tentorna. Nej, detta räknas inte som fusk! Jag tror att kemiundervisningen skulle hållas på en alltför låg nivå om en formelsamling aldrig fick medtagas av studenten vid tentamenstillfället. Är det viktiga att de memorerar strukturformler borde de få samlingar med dessa att läsa innantill ur. Är det viktiga att förstå och behärska ämnet bör de få slå upp, naturligtvis, om de inte alltid minns en av flera tusen formler! Minns att en kolatom mindre betyder ett helt annat ämne! Att skillnaden på en liten elektron innebär att vi har en jonisering eller inte!
Karl Tamm har stängt dörren, sägs det, för doktorander utan utbildningsbidrag. Det var klokt gjort. Man ska inte ge unga människor framtidsförhoppningar som inte kan infrias. Men stäng inte dörren till högre studier för dem bara för att de inte har toppbetyg eller för att de saknar den klassiska bildning som i påfallande stor utsträckning betyder att de haft en välvillig akademikermamma eller -pappa.
För att förbättra läslusten och studieresultaten för elever med främmande härkomst bör reformer göras som betyder att de i större utsträckning kan fördjupa sig i sitt hemspråk. Två- eller flerspråkighet blir en riktig tillgång om skolan från start utformas med hänsyn till detta som strängt taget är vissa eleverna behov och rättigheter. Varför ska inte den som har arabisktalande föräldrar få fördjupa sig i detta språk och då få höga betyg, nåt som sedan spiller över på andra ämnen?
Att vi har ett behov av fria skolor avslöjar ovanstående. Det faktum att påfallande många statsvetare är socialdemokrater har ett samband med att de utbildats och tjänstgör vid statliga universitet och högskolor. Vore trevligt, som omväxling, med moderata eller folkpartistiska statsvetare (Ja, det kan jag som miljöpartist faktiskt tycka!). Eller kristdemokratiska, kanske förankrade vid Thomsoninstitutet eller andra kristna läroinrättningar.
För frihet och mångfald bör den verka som ej vill ha likriktning utan opartiskhet i stort.
Det är ett livslångt minne av glädje och välbehag, den tid då jag som ung läste i Lund och träffade på förromantikens och romantikens skalder! (Jo, jag hade stött på dem tidigare men nu var det fördjupning och analys som gällde!) Det var under den tid då man kom in på den kurs man ville, om den gavs som en fristående kurs (enstaka kurs, kallades det). Dessa kurser, givna åt alla för den glädje kunskapen kan ge, var berikande för mig då jag senare städade en korridor eller sprang i trappor tidigt om morgonen, delandes ut tidningar.
Visst bar jag på vissa kunskapsbrister, till följd av min läggning att vilja lära mig det jag brann för och slippa det jag inte brann för, exempelvis tråkiga glosor. Sådana som jag, som alltså försummade det nödvändiga, tråkiga för att sluka det skojiga, har statsmakten nu gjort allt för att stoppa. Man har skärpt antagningskraven och försökt stoppa "enstaka-kurs-eländet". Se, nu ska folk vara nyttiga och läsa sådant de kan få jobb på. Effektivitetskraven går ut på att så få utbildade som möjligt ska syssla med något annat än du utbildats till och ingen ska helst gå arbetslös.
Milde tid vilken människo- och kunskapsföraktande inställning! Den uppfattning som ställer sådana krav är inte förankrad i den verklighet som fordrar mer och mer av specialkunskaper av oss. Och är det verkligen fel om en städare har läst kulturhistoria på universitetsnivå? Ska vederbörande styras in i ett tillstånd där bara det för yrkesrollen nyttiga inlärs?
Nej, ämnen som historia, litteratur, konst, botanik måste få finnas och ges den allmänna betydelse de förtjänar. De är av nytta för oss såsom levande, kännande människor. Sedan kan vi lära oss fordonsmekanik eller robotteknik för att bli attraktiva på den kräsna arbetsmarknaden.
Ett demokratiskt samhälle bör bygga på ett ideal om upplysta medborgare.
Men - ja, det finns ett men - jag tror inte rätta vägen är att fordra att skolan ska lära ut mer och mer av detaljkunskaper. Det finns en del människor som lite påminner om Horace Engdahl då denne ondgör sig över litteraturkritikens tillstånd. De beklagar sig över att eleverna i våra skolor inte lär sig lika mycket av klassiska språk, historiska detaljkunskaper m m som elever gjort förut.
Jag delar uppfattningen att språk och historia är viktigt. Men de stackars eleverna ska nu också lära sig data och allt vad som finns då det gäller program! Att samtidigt med detta växa upp och lära känna sig själv kan lätt leda till oönskade utslagningsmekanismer.
Istället för att ställa alltför höga krav på förkunskaper i exempelvis historia borde undervisningen utformas på ett sådant sätt att det som lärs ut sätts in i ett sammanhang där detaljkunskaper ges. Vill man läsa om kyrkohistoriens utveckling borde exempelvis sajter finnas där den studerande fås detaljer om regentlängder, viktiga årtal osv. På skrivningar borde grundskoleelever och gymnasister få ha kataloger med årtalsuppgifter tillgängliga. Värdet måste ligga i att hitta informationen och använda denna för att analysera saker och ting, inte att plugga in detaljerna själva. Detta kommer den göra som älskar ämnet - om krav därpå inte ställs!
Vi ska ha klart för oss att juridikstudenterna får ha lagboken med sig på tentorna. Nej, detta räknas inte som fusk! Jag tror att kemiundervisningen skulle hållas på en alltför låg nivå om en formelsamling aldrig fick medtagas av studenten vid tentamenstillfället. Är det viktiga att de memorerar strukturformler borde de få samlingar med dessa att läsa innantill ur. Är det viktiga att förstå och behärska ämnet bör de få slå upp, naturligtvis, om de inte alltid minns en av flera tusen formler! Minns att en kolatom mindre betyder ett helt annat ämne! Att skillnaden på en liten elektron innebär att vi har en jonisering eller inte!
Karl Tamm har stängt dörren, sägs det, för doktorander utan utbildningsbidrag. Det var klokt gjort. Man ska inte ge unga människor framtidsförhoppningar som inte kan infrias. Men stäng inte dörren till högre studier för dem bara för att de inte har toppbetyg eller för att de saknar den klassiska bildning som i påfallande stor utsträckning betyder att de haft en välvillig akademikermamma eller -pappa.
För att förbättra läslusten och studieresultaten för elever med främmande härkomst bör reformer göras som betyder att de i större utsträckning kan fördjupa sig i sitt hemspråk. Två- eller flerspråkighet blir en riktig tillgång om skolan från start utformas med hänsyn till detta som strängt taget är vissa eleverna behov och rättigheter. Varför ska inte den som har arabisktalande föräldrar få fördjupa sig i detta språk och då få höga betyg, nåt som sedan spiller över på andra ämnen?
Att vi har ett behov av fria skolor avslöjar ovanstående. Det faktum att påfallande många statsvetare är socialdemokrater har ett samband med att de utbildats och tjänstgör vid statliga universitet och högskolor. Vore trevligt, som omväxling, med moderata eller folkpartistiska statsvetare (Ja, det kan jag som miljöpartist faktiskt tycka!). Eller kristdemokratiska, kanske förankrade vid Thomsoninstitutet eller andra kristna läroinrättningar.
För frihet och mångfald bör den verka som ej vill ha likriktning utan opartiskhet i stort.
måndag 7 november 2011
Horace Engdahl och litteraturkritiken
Då jag lyssnade på radion idag hörde jag Svenska Akademiens f d ständige sekretarare (hur ständig nu en sådan är) ondgöra sig över litteraturkritiken som han menade förfallit. Med risk för att aldrig komma ifråga som kandidat till den briljanta Akademien vill jag här, ändå, passa på tillfället att något nyansera bilden av litteraturkritikens ställning i vår tid.
Att litteraturkritiken inte har samma pregnans idag som förut beror kanske på att detsamma kan sägas om den litteratur kritiken har att bevaka. Vår tids författare är mindre klassiskt lärda än för några decennier sedan. Samma omdöme kan fällas om kritikerna. Sambandet beror väl på att det i stor utsträckning är författare som utövar litteraturkritikens "ädla" konst i våra tidningar.
Författarna och kritikerna har inte samma klassiska bildning idag, med några få undantag (Horace Engdahl själv utgör väl det mest kända exemplet). Men det förhållandet att man inte är klassiskt bildad betyder inte att man saknar bildning. Vår tids läsare ska inte heller underskattas. Jag tror inte att läsaren idag gillar magistrar med pekpinnar. Med minskad auktoritetstro har kommit en ökad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. "Nähej, det där som kritikern påstår, det vägleder inte mig - eller jag hade själv kunnat sagt det!" muttrar läsaren över kaffekoppen.
Visst kan litteraturkritik vara givande att läsa. Vi informeras ju om att en bok vi inte tidigare känt till nu existerar. Då vi på marknaden gör våra val är det alltid klokt att göra informerade val. Dock tror jag att litteraturkritiken här väsentligt har öveskattats. Värdet av denna har för mig mest varit något att läsa till kaffet. Är det skoj skrivet är denna prosa en konstart i sig, med givet värde. Jag tror aldrig att jag köpt en bok på grund av en kritikers artiklar.
Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill inte ha litteraturfascism.
Att litteraturkritiken inte har samma pregnans idag som förut beror kanske på att detsamma kan sägas om den litteratur kritiken har att bevaka. Vår tids författare är mindre klassiskt lärda än för några decennier sedan. Samma omdöme kan fällas om kritikerna. Sambandet beror väl på att det i stor utsträckning är författare som utövar litteraturkritikens "ädla" konst i våra tidningar.
Författarna och kritikerna har inte samma klassiska bildning idag, med några få undantag (Horace Engdahl själv utgör väl det mest kända exemplet). Men det förhållandet att man inte är klassiskt bildad betyder inte att man saknar bildning. Vår tids läsare ska inte heller underskattas. Jag tror inte att läsaren idag gillar magistrar med pekpinnar. Med minskad auktoritetstro har kommit en ökad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. "Nähej, det där som kritikern påstår, det vägleder inte mig - eller jag hade själv kunnat sagt det!" muttrar läsaren över kaffekoppen.
Visst kan litteraturkritik vara givande att läsa. Vi informeras ju om att en bok vi inte tidigare känt till nu existerar. Då vi på marknaden gör våra val är det alltid klokt att göra informerade val. Dock tror jag att litteraturkritiken här väsentligt har öveskattats. Värdet av denna har för mig mest varit något att läsa till kaffet. Är det skoj skrivet är denna prosa en konstart i sig, med givet värde. Jag tror aldrig att jag köpt en bok på grund av en kritikers artiklar.
Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill inte ha litteraturfascism.
torsdag 3 november 2011
Medborgarlönen, en vision för poeter
Det sägs i lagar och andra viktiga skrifter att vi medborgare har en rätt till det ena och det andra. Det där låter ju bra, tänker man. Ingen ska behöva svälta ihjäl eller gå utan bostad.
Utbildning och vård, det ska ges alla, låt vara att lite får var och en betala själv. Skrivblock ingår inte i vad skolan pröjsar...
Men tanken på att medborgaren skulle få en lön, det motsäger sig många. Då är man plötsligt en farlig samhällsomstörtare, trots att det ju bara rör sig om funderingar, visioner, och om en tro på att vi här har en lösning för framtiden.
Om det är så att vi alla ska ha en rätt till försörjning, till bostad, skola, arbete och annat grundläggande, ja, då är det bara att vandra i stegriktningen att ge oss ett abstraherat bytesvärde, pengar, att få byta, dvs köpa, med.
Hur kan det vara självklart att alla ska ha gratis skola, men en orimlig tanke att vi alla har en medborgarlön och med denna medborgarlön köper skola m m? Medborgarlönen skulle ha förstärkt efterfrågesektorn och gjort att marknadsaktörerna bleve förvissade om att kunna sälja mjölk, bröd, ost, senap, kaffe, diskmedel, toapapper, skurborstar m m.
Med medborgarlönen som grund säljer individerna sin arbetskraft till företagen. Varför skulle arbetslinjen uppges? Varför skulle inte variablerna i samhället utformas på ett sådant sätt att den som arbetar tjänar på sitt arbete, bara för att den som har medborgarlön och lever enkelt kanske inte behöver så mycket mer utan kan skriva dikter, arbeta ideellt, underlåta att slita på naturresurserna m m?
Är det verkligen rätt att göra som idag, locka unga människor att låna till långa högskoleutbildningar som de inte får jobb på, locka då det inte kostar något att studera vid universiteten? Vore det inte bättre om folk slapp att låna för att läsa men väl behövde betala en liten tänkeställande avgift för den dyra utbildningen? Kanske kan vi få mer marknadsanpassade medborgare, medborgare som tänker efter om den utbildning de genomgår verkligen lönar sig.
Har man inte råd med den dyra läkarutbildningen kanske man kan köpa sig en billigare språkkurs eller varför inte en kurs i filosofi eller historia? Kanske skulle kurser om poesins historia attrahera många människor och därför säljas i så stor utsträckning så att marknaden kan ge oss mer av information om Rumi och de andra persiska giganterna än vad våra dagars skeva statsutbildning klarat?
Värna människovärdet - vilket betyder, bl a att slå vakt om penningens värde och vartill pengarna nyttjas!
Vi kanske inte har råd med medborgarlön idag, men som en miljöpartist som förstår värdet av en ekologiskt hållbar tillväxt inser jag att ett tänkt samhälle som har tio procents tillväxt om året har fördubblat sin ekonomi på kortare tid än tio år! Värdet av varje procentenhet stiger ju med kakans storlek! Får vi företag som inriktar sig på greentec och på att serva människor, vilket caféer och restauranger i stor utsträckning gör, ja, då inser vi att ekonomin verkligen kan växa utan att detta ska betyda katastrof. Snarare är det undvikandet av katastrof en sådan tillväxt i realiteten betyder!
En gemensam valuta rationaliserar ekonomin och med överskottet kan satsningar för framtiden göras som betyder att tillväxten blir ekologiskt hållbar. En större valuta är starkare, ger oss lägre ränta, är inte utsatt för spekulation och klarar av att finansiera sådant som blir billigare att producera om det produceras för en stor EU-marknad istället för att produceras för ett seperat land.
Utbildning och vård, det ska ges alla, låt vara att lite får var och en betala själv. Skrivblock ingår inte i vad skolan pröjsar...
Men tanken på att medborgaren skulle få en lön, det motsäger sig många. Då är man plötsligt en farlig samhällsomstörtare, trots att det ju bara rör sig om funderingar, visioner, och om en tro på att vi här har en lösning för framtiden.
Om det är så att vi alla ska ha en rätt till försörjning, till bostad, skola, arbete och annat grundläggande, ja, då är det bara att vandra i stegriktningen att ge oss ett abstraherat bytesvärde, pengar, att få byta, dvs köpa, med.
Hur kan det vara självklart att alla ska ha gratis skola, men en orimlig tanke att vi alla har en medborgarlön och med denna medborgarlön köper skola m m? Medborgarlönen skulle ha förstärkt efterfrågesektorn och gjort att marknadsaktörerna bleve förvissade om att kunna sälja mjölk, bröd, ost, senap, kaffe, diskmedel, toapapper, skurborstar m m.
Med medborgarlönen som grund säljer individerna sin arbetskraft till företagen. Varför skulle arbetslinjen uppges? Varför skulle inte variablerna i samhället utformas på ett sådant sätt att den som arbetar tjänar på sitt arbete, bara för att den som har medborgarlön och lever enkelt kanske inte behöver så mycket mer utan kan skriva dikter, arbeta ideellt, underlåta att slita på naturresurserna m m?
Är det verkligen rätt att göra som idag, locka unga människor att låna till långa högskoleutbildningar som de inte får jobb på, locka då det inte kostar något att studera vid universiteten? Vore det inte bättre om folk slapp att låna för att läsa men väl behövde betala en liten tänkeställande avgift för den dyra utbildningen? Kanske kan vi få mer marknadsanpassade medborgare, medborgare som tänker efter om den utbildning de genomgår verkligen lönar sig.
Har man inte råd med den dyra läkarutbildningen kanske man kan köpa sig en billigare språkkurs eller varför inte en kurs i filosofi eller historia? Kanske skulle kurser om poesins historia attrahera många människor och därför säljas i så stor utsträckning så att marknaden kan ge oss mer av information om Rumi och de andra persiska giganterna än vad våra dagars skeva statsutbildning klarat?
Värna människovärdet - vilket betyder, bl a att slå vakt om penningens värde och vartill pengarna nyttjas!
Vi kanske inte har råd med medborgarlön idag, men som en miljöpartist som förstår värdet av en ekologiskt hållbar tillväxt inser jag att ett tänkt samhälle som har tio procents tillväxt om året har fördubblat sin ekonomi på kortare tid än tio år! Värdet av varje procentenhet stiger ju med kakans storlek! Får vi företag som inriktar sig på greentec och på att serva människor, vilket caféer och restauranger i stor utsträckning gör, ja, då inser vi att ekonomin verkligen kan växa utan att detta ska betyda katastrof. Snarare är det undvikandet av katastrof en sådan tillväxt i realiteten betyder!
En gemensam valuta rationaliserar ekonomin och med överskottet kan satsningar för framtiden göras som betyder att tillväxten blir ekologiskt hållbar. En större valuta är starkare, ger oss lägre ränta, är inte utsatt för spekulation och klarar av att finansiera sådant som blir billigare att producera om det produceras för en stor EU-marknad istället för att produceras för ett seperat land.
tisdag 1 november 2011
Grekland och euron
Det råder kris, basunerar medierna, för både Grekland och euron. Förhållandet att valutan är ett abstraherat bytesvärde föranleder mig att här, på en poesiblogg, något orda om saken!
Att Grekland och euron genomgår en kris är i högsta grad en europeisk kris. De som vill att Grekland ska hållas borta från eurosamarbetet har inte förstått Greklands historiska roll för kultur, religion och vetenskap. Vi har i Grekland något av en Europas Moder och att stöta bort henne ur gemenskapen är att förneka sitt eget släktarv.
Kristendomen hade aldrig fått den utformning den fått utan det hellenistiska arvet. Speciellt Johannes evangelium har färgats av hellenistiskt tänkande. Platonismen är en del av den esoteriska tolkningstraditionen, den som försöker se något djupare än ytans bokstav.
Den romerska kulturen hade den grekiska som förebild i mycket stor utsträckning. Vergilius hade inte skrivet Aeniden utan att först ha tagit del av och uppskattat Illianden och Odyssén av Homeros.
De germanska språken har tagit upp många låneord från grekiskan. Ja, listan på det grekiska inflytandet över Europa kan göras mycket lång. Jag ska nöja med det redan sagda och avslutningsvis något beröra varför EU bör ekonomiskt stödja Grekland med investeringar som ökar mängden kapital, varor och tjänster i landet.
Ingen har väl kunnat undgå att notera att statsledarna i EU slagit in på en tveksam väg då de "övertalat" bankerna att gå med på nedskrivning av skulderna till Grekland. Detta trots att man tidigare uppmuntrat till utlåning till Grekland. Jo, vi får en långvarig och svårlöst finanskris med banksektorn som centrum om detta fall ska vara prejudicerande!
För att stödja bankerna skapas en gigantisk fond. Den har väl funnits tidigare men blåses nu upp med stora summor pengar. För att stärka den banksektor man själva försvagat genom att få den gå med på skuldnedskrivning!
Går grekerna över till drakhman kommer man få en valuta utsatt för spekulation. Det läggs då sten på börda. Krisen kommer inte att bli mindre då man fortfarande inte säljer tillräckligt mycket till omvärlden. Att göra exporten billigare fördyrar importen och vi har i ett sådant förfarande ett exempel på den icke solidariska linje som EU-samarbetet var tänkt att stävja. Löser ett land sina problem genom att devalvera kommer de andra vilja göra likadant. Hur trevligt är det om alla kissar i byxan, så att säga? Det är i vartfall inte långsiktigt konstruktivt.
Det långsiktigt konstruktiva vore att överskott ifrån EU-länder som går bra investeras i grekiskt näringsliv. Då kommer företagen att få mer kapital där och då de producerar mer av varor och tjänster kommer skatteintäkterna att öka utan att skattesatserna behöver öka. Att höja skatterna är att minska köpkraften och om den offentliga sektorn är sektorn med gynnsamma förmåner och den privata rent faktiskt inte har någon anställningstrygghet om inte ekonomin är god (en caféanställd är föga betjänt av turordningsregler om hela caféet måste läggas ner) leder detta inte till den ekonomiska stabilitet man eftersträvar.
Svårigheten har alltså varit att få EU-länderna att investera i Grekland. Detta har uppenbarligen varit mycket svårare, trots att man inte behövt frånhända sig ägandet, än att etablera en stödfond åt bankerna.(Om inte näringslivet investerat där borde EU:s pengar kunnat nyttjas för att investera i gagnelig verksamhet, dvs inte bara av samhällsekonomiska skäl.)
Greklands sak är vår! Minns det, poeter i alla länder!
Att Grekland och euron genomgår en kris är i högsta grad en europeisk kris. De som vill att Grekland ska hållas borta från eurosamarbetet har inte förstått Greklands historiska roll för kultur, religion och vetenskap. Vi har i Grekland något av en Europas Moder och att stöta bort henne ur gemenskapen är att förneka sitt eget släktarv.
Kristendomen hade aldrig fått den utformning den fått utan det hellenistiska arvet. Speciellt Johannes evangelium har färgats av hellenistiskt tänkande. Platonismen är en del av den esoteriska tolkningstraditionen, den som försöker se något djupare än ytans bokstav.
Den romerska kulturen hade den grekiska som förebild i mycket stor utsträckning. Vergilius hade inte skrivet Aeniden utan att först ha tagit del av och uppskattat Illianden och Odyssén av Homeros.
De germanska språken har tagit upp många låneord från grekiskan. Ja, listan på det grekiska inflytandet över Europa kan göras mycket lång. Jag ska nöja med det redan sagda och avslutningsvis något beröra varför EU bör ekonomiskt stödja Grekland med investeringar som ökar mängden kapital, varor och tjänster i landet.
Ingen har väl kunnat undgå att notera att statsledarna i EU slagit in på en tveksam väg då de "övertalat" bankerna att gå med på nedskrivning av skulderna till Grekland. Detta trots att man tidigare uppmuntrat till utlåning till Grekland. Jo, vi får en långvarig och svårlöst finanskris med banksektorn som centrum om detta fall ska vara prejudicerande!
För att stödja bankerna skapas en gigantisk fond. Den har väl funnits tidigare men blåses nu upp med stora summor pengar. För att stärka den banksektor man själva försvagat genom att få den gå med på skuldnedskrivning!
Går grekerna över till drakhman kommer man få en valuta utsatt för spekulation. Det läggs då sten på börda. Krisen kommer inte att bli mindre då man fortfarande inte säljer tillräckligt mycket till omvärlden. Att göra exporten billigare fördyrar importen och vi har i ett sådant förfarande ett exempel på den icke solidariska linje som EU-samarbetet var tänkt att stävja. Löser ett land sina problem genom att devalvera kommer de andra vilja göra likadant. Hur trevligt är det om alla kissar i byxan, så att säga? Det är i vartfall inte långsiktigt konstruktivt.
Det långsiktigt konstruktiva vore att överskott ifrån EU-länder som går bra investeras i grekiskt näringsliv. Då kommer företagen att få mer kapital där och då de producerar mer av varor och tjänster kommer skatteintäkterna att öka utan att skattesatserna behöver öka. Att höja skatterna är att minska köpkraften och om den offentliga sektorn är sektorn med gynnsamma förmåner och den privata rent faktiskt inte har någon anställningstrygghet om inte ekonomin är god (en caféanställd är föga betjänt av turordningsregler om hela caféet måste läggas ner) leder detta inte till den ekonomiska stabilitet man eftersträvar.
Svårigheten har alltså varit att få EU-länderna att investera i Grekland. Detta har uppenbarligen varit mycket svårare, trots att man inte behövt frånhända sig ägandet, än att etablera en stödfond åt bankerna.(Om inte näringslivet investerat där borde EU:s pengar kunnat nyttjas för att investera i gagnelig verksamhet, dvs inte bara av samhällsekonomiska skäl.)
Greklands sak är vår! Minns det, poeter i alla länder!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)