Ett ödesdigert misstag

De som allt högljuddare trumpetar ut sitt missnöje med våra traditionella banker har gjort saken enkel för sig: staten ska ta över trollstaven! Istället för att det är privat överskottskapital som lånas ut så ska staten ur tomma intet trolla fram dessa pengar.

Det sorgliga är att detta knappast kommer att fungera lika bra som idag! obligationerna är ju ett tydligt bevis på att stater kan behöva låna. Att med den insikten föreslå att staten utöver detta ska låna ut pengar till allmänheten, dvs istället för att låna av den, så kommer två stora minustecken att sättas framför den svenska ekonomin.

De tycks verkligt begivna på gambling, de som menar att det privata kapitalet inte ska få fungera som kredit, men att staten ska låna ut till alla som behöver lån.

Ett sådant system är orealistiskt. Sveriges möjlighet att låna utomlands skulle minska och ske till högre ränta, då den föreslagna reformen radikalt skulle försämra Sveriges kreditvärdighet. Tron att den offentliga sektorn inte skulle behöva låna då och då för den dagliga driften är inte förankrad i verkligheten.

Då nu första maj närmar sig kan det vara dags att sluta drömma för att istället se vad staten bör inrikta sig på, inte minst att få Vattenfall att satsa enbart på förnylsebar energi. Det är som en drivande aktör i omställningen av Sverige till ett kretsloppssamhälle som staten har en viktig roll, en roll som knappas någon annan kan fylla. Visserligen kan en vand orkester framföra en symfoni utan en dirigent och detta kan vara att föredra framför en dirigent som inte kan något om instrumentslagen i orkestern, men över en längre tid kommer det inte att vara lika bra. Dirigentens arbete behövs. Så behövs också staten!

Se då till att den inte spelar falskt och förfuskar sitt uppdrag! Sambandet mellan stat och marknad är sådant är att kreditkapitalet har sin grund i den privata sektorns överskottskapital.

Pratet om pengar ur luft är löjligt! Se istället till att motverka onödig skuldsättning och gå på det verkliga problemet: byggsektorn!

Om att ta den ekonomiska risken

Om ränta ska förbjudas kommer de aktörer som står för kapitalet att också stå för risken. Konceptet att man delar vinsten då det går bra och att banken tar förlusten, inte den enskilde, är inte något som är bättre för en finansierad framgång än vad lån mot ränta är.

Just förhållandet att folk kunde bilda bolag och att de kunde ta lån mot ränta gjorde att samhället fick resurser. Att de moderna samhällena blev ekonomiskt möjliga.

Om företaget A inte går bra så tas säkerheterna i anspråk för att betala låneskulden, inklusive räntan. Om det går bra så får banken räntan på lånet.

Om företaget B går omkull så står den icke räntegivande banken för risken och tar smällen. Då blir det mindre medel att låna ut, speciellt om hundraprocentig kapitaltäckning ska krävas. Om det går bra så tar den icke räntegivande banken halva vinsten, åtminstone en del som lätt kan tänkas överskrida räntan.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns krafter som försöker spela på Khidrs betydelse för Moses, krafter som vill att vissa länder inte ska satsa på utbildning och vetenskap eller på en kreditmarknad som gör att folkets aktörer kan blomma upp som självständiga agenter, vilka kan tjäna sig själva, sitt land och sin Herre!

Att man ska ge medel till fattiga, föräldralösa och änkor, det är fint, det är stort, det är bra. Att sådana tankar fanns under 700-talet visar att den metala utvecklingen inte har samma banor som den takniska och det skänker hopp åt mänskligheten att sådana principer förmulerats. Men om man låter pengar skapas så att hjulen kan snurra och därvidlag tillåta en lägre ränta så är det väl att se som att ekonomi inte bara är tro utan också något som bör vara föremål för vetenskaplig analys och vetenskapligt tänkande. I botten bör dock alltid trons grundsatser ligga. Och den grund som all samhällsekonomi vilar på är att man likt Josef ska spara i ladorna under goda tider för att använda under dåliga.

Om krediter och framtiden

Påståendet att bankerna inte lånar ut inlåningen må vara sant i en bokstavlig mening, men substantiellt skulle en bank inte kunna låna ut något om den inte hade inlånade medel eller motsvarande tillgångar. Att en bank kan låna ut mer pengar än den har är inget konstigt. Det har alltid förekommit så länge det tekniskt varit möjligt. Om inget förtroende finns för kreditinrättningen rusar folk till dess kontor och vill ta ut. Detta leder naturligtvis till en kris. Vad skulle hända om företag som banker äger aktier i vill sälja dessa aktier och om ingen köpa bankernas tjänster?

Jo, att vi får en strukturomvandling av finansmarknaden!

Att ett företag lånar och betalar ränta kan tolkas som att företaget måste låna mer och mer, eftersom det inte bara ska betala tillbaka lånet utan också räntan. Men detta är att förväxla det ena med det andra! Företaget kommer ju att tjäna mer och därför låna mer. Precis som det finns ett lån för projektet x så finns det ett lån för projektet y. x har gjort y möjligt, dvs inkomsterna av x, möjliggjorda bla av lån har skapat en öppning för aktivt handlande av ekonomsik natur: Företaget tar ett lån och förverkligar projket y. Om detta går bra får man inkomster utöver vad som går till amorteringar och ränta (detta räknas ju strängt taget inte som en inkomst utan dras av). Nu kan projketet z förverkligas. För att underlätta detta tages ett lån. Osv.

Vari ligger det märkliga?

Visst finns det företag som inte kommer att klara av att betala tillbaka. Företag kommer att gå i konkurs osv. Det är därför det är viktigt, inte bara med kreditvärdering, utan också med sociala skyddsåtgärder. Företag som inte går bra fortsätter inte att låna. Inga nya lån: inga nya räntor. Istället: man avvecklar och betalar sina skulder, inklusive låneskulder, så gott man kan. Ackord och konkurs finns. Det vet vi. Det finns rutiga och randiga orsaker för att de finns. De är delar av systemets självsanerande mekanismer. Det är delar av vårt samhälle som våra libertarianer tycks blunda för. Det kanske blir så om man inte läser klart kursboken utan stannar vid de första kapitlen.

De inledande kapitlen i ekonomi innehåller ju gärna beskrivningar av bönder och fiskare som byter varor med varandra. En ekonomi byggs upp. Men den allmänna sektorns betydelse kommer först på tapeten när kursen fortskridit ett tag. Då boken närmar sig sitt slut.

Värdet av att studera hur rationella agenter agerar, dvs hur vi ekonomiskt borde agera, är inte att detta handlande per automatik blir verklighet om vi inte gör något. Så sker inte eftersom vi inte är dessa välinformerade rationella varelser som teorin förutsätter. Vi handlar många gånger dåraktigt eller vi förstår inte (exempelvis att vissa varor är farliga). Värdet av en modell är alltså att tjäna som handlingsvägledning för statens viktande av variablerna på marknaden så att det sammanlagda marknadsutfallet kan bli sådant att det något så när närmar sig vad den föreklade teorin säger borde hända, exempelvis att var och en får välja det alternativ som uppskattas mest. Friskolereformen med åtföljande skolpeng är ett utslag av att man försöker närma verkligheten till teorin. Göra det möjligt för folk att välja.

Kommer vi utan en stat alltid att välja det bästa? Kommer vi alltid att välja bra alternativ utan en stat? Eller kan en stat hjälpa oss att välja på ett sådant sätt som vi önskade kunnat göra av oss själva men inte förmått?

Utan stat: Vi har fyra aktörer. A, B, C och D. De vill byta varor med varandra. A är jägare, B är bonde, C är fiskare och D tillverkar kläder. De skulle önska en väg som kunde förbinda dem och göra det lättare att byta varor. Ingen av dem vill betala för anläggandet av denna väg som skulle gagnat det ekonomiska utbytet och därmed dem alla. De har hamnat i fångarnas dilemma. Hur ska de komma ut? Strid? En strid skulle kunna lösa situationen, men inte på det sätt som de önskar. De vill ju att vägen anläggs och att de kan handla med varandra på ett enklare och billigare sätt.

En väg skulle öka det ekonomiska utbytet. En väg leder till en bättre ekonomisk framtid.

Med stat: Om A, B, C och D avstår en del av inkomsten till en stat kommer staten att få medel att göra vad som gagnar alla och som de alla skulle önskat genomföra men inte kunnat själva. Det hade ruinerat dem. En väg finansieras av deras inkomster och lånar de av grannstaten E för att få mer pengar kommer vägen att bli klar fortare. Då kan den ge vinst fortare och betala sig fortare. Lånet kan vara en klok sak.

Utan stat blir det ingen väg. Staten har en roll för marknaden. Det är klart. Staten står för utbildning, vägar, försvar, kultursatsningar m m.

Vad skulle nu A, B och C säga om D präglade mer och mer pengar i tron att nu ska det handlas och då måste det finnas pengar? Utöver att värdet på varje mynt skulle minska med antalet, givet samma mängd varor och tjänster, kan vi nog mena att A, B och C skulle vilja ha ett ord med i laget. Den som kan ensidigt kontrollera penningmängden kommer kunna tjäna pengar för egen del på prisförändringar som sker då priserna anpassar sig efter den större penningmängden. Till slut antar marknaden att det ska komma än fler pengar ut på marknaden och Weimarrepublikens katastrofekonomi går i repris.

Vi ser att staten har en roll för att i allas intresse kontrollera penningmängden. Det som är privat är inte alltid det bästa för marknaden. Det är som med barns lekar. Det är inte alltid bäst att ingen vuxen är i närheten.

Om staten tar parti för A, ger stora skatteavdrag åt A, ger statliga bidrag till A m m så kommer de andra aktörerna att missgynnas. Detta visar att om staten ska vara ett instrument för alla i den så kan den inte gynna en och missgynna andra. Det är bättre att en privat kartellbildning får ske och att man begränsar antalet aktörer på marknaden än att just en aktör ska gynnas. Då måste de andra också få samma möjligheter och detta gör att mer kapital kan aktiveras.

Khidrs kunskaper och uppgift

Berättelsen om hur Moses träffar Khidr, som jag berört i ett tidigare inlägg på denna blogg, har många bottnar. För människor som var bokstavstroende under en tid då de flesta var detta fanns det en gräns här bakom vilken man inte gärna passerade. Att ta sig an berättelsen och dess problemställning innebär att man lämnar den bokstavstroende nivån för att närma sig djupet. Moses fick Lagen, var en profet och hade en viktig uppgift för sitt folk och i dess samhällsskapande uppgift. För Moses var situationen, perspektivet, en annan än den som Khidr hade. Moses fick Lagen och hade att förstå Lagen. Khidr förstod själva laggivandets betydelse.

Berättelser utanför Koranen och Bibeln om hur mötet mellan Moses och Khidr gick till avslöjar att den kunskap som Khidr ägde i större utsträckning än Moses var kunskaper i hypnos. Precis som Moses tidigare hypnotiserat farao och hans följe att tro att en käpp blev en orm hypnotiserade Khidr Moses till att tro att han förstörde en båt, mördade en pojke och byggde upp en mur. Nå, han kan naturligtvis ha utfört vissa fysiska handlingar som länkas samman med andra som han inte utfört för att få det hela att te sig som det gjorde för Moses.

Det berättas att det tedde sig som om Khidr plockade av huvudet på pojken som då man plockar av en blomma från dess stjälk.Det verkade som om Khidr strök upp muren. Allt detta tyder på att Khidr hade hypnotisk kontroll över Moses. Just att det rörde sig om tre gånger indikerar att vi har med en initiering att göra, en sådan som inbegriper hypnos.

Khidr har varit, kan man anta, en av de Guds tjänare som gjorde Guds verk möjligt på jorden. Det kan ha varit en Khidr på Sinai som fick Moses att ingravera budorden på två stentavlor, kanske hjälpte han också till i arbetet.

Hierarkiskt kanske Khidr på Sinai ska kallas en ängel istället för att benämnas "Khidr", men att det var fråga om en Guds tjänare i båda fallen är klart, en tjänare som visste varför Lagen gavs.

Att Koranen och Bibeln inte innehåller uppgifter som gör klart att det var människor kan naturligtvis betyda att änglarna antog mänsklig form eller att man inte kunde avgöra om det var en människa eller en ängel, dvs hur Gud spridit sin mission till mänskligheten är inte en sak som var tid entydigt kan avgöra. Dock står det i Koranen att allt inte ska vara klart av det som står i Koranen men att med tiden ska allt mer göras klart.

Det kan ha varit en människa som stod inne i grottan dit Muhammad dragit sig tillbaka för att meditera. Det var i en tid och i ett område då många människor gick ut om natten klädda i vita fotsida kläder för att uppfyllas av en jinn e dyl (en jinn kan vara god eller ond och är alltså inte beskrivna som antingen-eller, vilket ju änglar och demoner är).

Gabriel ska ha burit en vit fotsid klädnad då han med långt svart hår och skägg la sina händer på Muhammeds knän och bad honom att redogöra för Guds natur. De församlade frågade efteråt vem mannen var. "Det var Gabriel", svarade Muhammad. Alltså kunde en ängel vara en människa eller ta sig en människas form utan att folk kunde se någon skillnad.

Vi har en grupp av Guds tjänare som ger uppgifter till andra, ej sällan via heliga texter innehållande normer som folket i fråga ska följa.

Återanvända pengar

En fördel med mikrolånen som ges i fattiga länder är att pengar på detta vis kan återanvändas, framhäver mikrolånens förespråkare glatt. När en person som lånat pengar till något, kanske för att köpa en ko, betalat tillbaka lånet kan dessa pengar lånas ut på nytt.

Den som är mot lån gör det svårt för våra rörelseidkare. Det är ju via dessa som ett samhälle blir rikare. Kom och säg till mig - eller någon annan! - att en jordbrukare som behöver pengar till en traktor skulle kunna fixa dessa pengar utan att låna! Kom och försök slå i oss att det går att ordna investerare, riskkapital m a o, till alla dessa småbruk som behöver kapital, antingen till en ny traktor då den gamla börjat krångla eller till sådant som utsäde.

Är man emot tagandet av ränta så kanske man accepterar att ett lån ges, men för den som har en rörelse betyder det väl allt om pengar till en traktor eller utsäde kan fås. Visst, det ideala är att ingen ränta krävs, men på en marknad med konkurrens kan en mindre ränta vara ett pris som anses skäligt för att få kapital till rörelsen.

Alltså: En ränteekonomi kan förväntas utvidga ekonomin. Räntan är så att säga ett pris för att få en större ekonomi. En större ekonomi producerar mer och ger ett större utbud. Ett större utbud betyder mer för konsumenterna att välja emellan. Är detta ont? Jag tycker inte det! Tycker Gud det? Jag tror inte det!

Om du däremot lånar ut till någon som du vet har ont om pengar och med stor sannolikhet inte kommer kunna betala tillbaka pengarna så förstår du, eller borde åtminstone förstå, att lånet inte gör någon nytta utan att det istället gör situationen svårare för låntagaren. Då kan du i någon mening sägas ha gjort något ont. Du har åtminstone visat stor likgiltighet för låntagarens situation. Att ett sådant fall förkastas av religionen har jag inte svårt att förstå. Det förhåller sig annorlunda då räntan blir ett pris köpmannen är villig att betala och som köpmannen har förmåga att betala. Rörelsen går bra. Främmande kapital kan få den att leverera mer av vad den är bra på. Detta gagnar kunderna. Inget ont uppsåt finns. Följderna blir goda. Man tar hänsyn till miljön. Antalet skattepliktiga transaktioner blir större. Skattepengar används till skola, vägbyggen, sjukvård.

Att det finns människor som tagit mikrolån men inte kunnat betala tillbaka utan att ta nya lån är beklagligt. Men ska vi verkligen förbjuda pengar bara för att några förlorar pengar? Det kan väl inte ens de mena som gör allt för att mystifiera penningen och som sedan, när de får svar på tal, inte ens kan komma med ett svar. Är det samma strategi man använder sig som Attack gjorde, att vilja få folk att "tappa masken"? Nu hör vi inte så mycket av Attack längre. Men vi hör desto mer om högerextrema rörelser. Ja, så kan det också gå om man inte diskuterar för sakfrågans skull utan för att få folk att tappa masken. Det kanske inte går riktigt som man tänkt sig.

Eller det kanske det gjorde...

Konsekvenser av kapitaltäckningskrav och ränteförbud

Det förhållandet att vår värld sett ett flertal religioner födas och spridas kanske kan tolkas som att det inte finns en av dem som till sin bokstav är den enda sanna religionen. Det gäller att nå djupet bakom bokstavsskiktet, finna själva meningen. Kanske kan man se de religiösa texterna, som Bibeln, Koranen osv, som delar av en större bok.

Ser vi kristendomens liknelse med de tre tjänarna och jämför detta med Koranens ränteförbud, tror jag vi ska tolka detta som att viss ränta kan accepteras men att all form av ränta inte är bra.

Vi får då bilden av en acceptans för lägre räntor som ett verktyg för att förvandla samhället ifrån ett tillstånd A till ett annat tillstånd B, där B är mer i förenlighet med trons bud än vad A är. Det finns färre hemlösa, färre hungrande, färre utan kläder, helt enkelt ett mindre behov av allmosor.

Ränta och allmosa kan alltså ses som storheter man bör ha i åtanke samtidigt då man bedömer en sak. Det vi bör se är alltså en helhetsbild och inte ett fixerande av en detalj åt gången.

Vad skulle egentligen följden bli om ett fattigt muslimskt land accepterade ränta om denna var låg och användes på ett konstruktivt sett som vi omtalat ovan? Om religiösa ledare hade säte i styrelsen, inte för att förbjuda all ränta, utan för att se till att lån mot ränta inte missbrukades. Lånen skulle ges för att de bidrar till att utbudet blir större. Ett större utbud betyder ett lägre styckpris för exempelvis livsmedel men också för kapitalvaror. Fler som kan nyttja kapitalvaror betyder en vinst för humankapitalet. Datorer kan nyttjas konstruktivt i ekonomin. Om de som får lån mot ränta ställer säkerhet och lån här inte ges på lösa grunder utan efter en ärlig kreditvärdering, så skulle aktören ifråga kanske få lämna sitt hus om det inte skulle gå bra men han eller hon skulle då bo i lägenhet eller i ett mindre, enklare hus istället, sedan det pantsatta huset sålts.

Det finns alltså en viss risk för att en aktör behöver kliva ner socialt. Men detta är en risk som även finns utan ränta! Kom inte och inbilla mig att folk som lånar utan ränta eller får investerare med i projektet inte kan behöva gå från hus och hem om det hela inte visar sig ge några pengar!

Mikrolån och även andra lån betyder en ökad frihet. (Denna frihet och möjlighet att utvidga ekonomin ska man inte bortse ifrån bara för att det finns risker med ränta, ja, med all skuldsättning.) Jag tror det fattiga landet skulle kunna hitta en väg mot ökad rikedom om man accepterar en viss form av lägre ränta under noga kontrollerade former. Accepterar man inte detta alternativ kommer det, enligt min bedömning, bli svårare för de lägre skikten att starta företag och avancera till ett högre skikt i samhället. De kan då bara göra det om de får med sig någon som redan befinner sig i detta skikt. Kan de låna kan de vara hur kastlösa som helst men om de har goda idéer och varor som efterfrågas på marknaden kommer deras varor ha en chans att säljas och berika företagets grundare och ägare, som då inte har några problem med att betala tillbaka lån och ränta.

De som i Sverige kräver hundraprocentig kapitaltäckning och vänder sig emot bankernas skapande av pengar och mot ränta vill medvetet eller omedvetet krympa den svenska ekonomin. Om de inte förordar kraftiga sänkningar av bolagsskatten och av andra skatter också, då det är det är det egna kapitalet man helt förlitar sig på.

Bankernas roll ska begränsas på annat sätt än att man förbjuder all ränta. Inte heller krav på kapitaltäckning i alltför sto utsträckning är en framgångsväg.

En viktig distinktion

För väl tre decennier sedan var det en man som hade kritiska synpunkter på mitt politiska tänkande. Bortsett ifrån mysteriet hur han fått veta vad jag tycker om det ena och det andra som en mycket ung man (med, tänker man, en viss förändringspotential) så kvarstår följande faktum:

Många människor tycks tro att bara för att man ser fördelar med marknadsmekanismernas spel så bör man endast sträva efter att berika sig själv. Denna vinstmaximeringsmaxim, som vi kan kalla den, är felaktig om vi förstår den som att vi bara tänker på att samla på oss materiella saker. Den typen av rikedom. Den blir däremot riktig om vi ser det ekonomistiska tänkandet i ett vidare perspektiv: om vi tänker oss kunna berika oss på andliga upplevelser, kunskaper, ett rikt liv i meningen ett sant liv, ett liv troget sitt innersta, förenligt med Alltets mening, Guds vilja e dyl.

Frågan var att jag i ett manuskript personen ifråga envisades med att kalla novell, trots att det var på 130 tättskrivna sidor, fick huvudpersonen att döma sig själv i en domstol, i ett slags tillstånd mellan dröm och verklighet, vari han förklarade sig säga nej till sitt företagande (postorderföretag med kompanjon) och nej också till kortsiktiga finansiella transaktioner som bara gick ut på att berika sig själv.

Detta menade min kritiker vara ett vänstertänkande han vände sig emot. Men min tankegång var en annan. Jag såg nämligen möjligheten i att växa som människa i ett marknadsekonomiskt samhälle. Hela berättelsen byggde på, uttryckt i symboliska scener, att huvudpersonen växte ifrån en sorts outvecklad modersbunden kärlek,via en kärlek till Jaget, en kärlek som gick över till en kärlek till en kvinna för att sedan utvecklas, inte minst till följd av hennes inflytande (jfr Anima), till en kärlek som omfattade hela mänskligheten utan att för den skull innebära att de starka känslorna för henne försvann. (En kärlek till skapelsen som sådan i religiös mening låg som en potential som inte explicit utvecklades i berättelsen men som fanns med som en sorts implicit, tänkt, fortsättning; berättelsen ville nå djupet, sa nej till bokstavstolkningar som leder till konflikter men då den såg kärleken som livets mening var den naturligtvis förenlig med en tro på Gud av detta innehåll, låt vara att detta inte direkt var en poäng med berättelsen. Djupare sett var det naturligtvis ett andligt stråk på djupet av berättelsen, som dock varit föremål för inplantering av scener av andra, kunniga i hypnos och manipulation, varför jag idag känner att allt måste förkastas då det inte är värt att publicera något som andra bara bestämt sig för att vantolka, dvs för att schackra med mig och med avsikt att schackra också med andra, dvs manipulera dem, provocera dem via vad jag skrivit för att få dem att inta en annan existentiell position. Men i stegriktningen, den djupare utvecklingspotentialen som berättelsen logiskt leder fram emot är mystikerns djup. Här har jag långt efter att jag skrev berättelsen funnit att Fakhruddin 'Iraqi i sina "Divine Flashes" ger uttryck för något jag ser som en beskrivning av detta djup man kan tänkas nå om man fortsätter att utvecklas sedan så att säga min berättelse slutat; jag skrev den mellan 19 och 23 så det finns ju en utvecklingspotential efter dessa unga år. Det är inte bara några steg jag talar om utan om en inre utveckling till ett djup sedan man känt en gemenskap med mänskligheten. Och nu finner jag att jag på något sätt är en mystiker, inte en magiker, men en mystiker som attraheras av sufism men också av andra mystiker, kristna också. Bokstavstrogna tolkningar och formella yttre ritualer känner jag mig däremot lite främmande inför. Många ser den kyrkliga religiositeten som något inte riktigt up to date, men det är glädjande att denna form ändock tillgodoser många människors behov av andliga uttryck. Att jag uttrycker dessa tankar här beror på inget annat än att varje form av aktivitet fordrar någon form av bokslut och detta är mitt bokslut över ett tidigare skrivande jag nu inser varit förfelat, inte för djupets skull utan för den valda formens - så var glad att jag inte presenterar den här! Jag är det i vart fall, men det finns väl, tröstar jag mig med, värre misstag man kan begå, än att störta iväg med skrivandet lite tanklöst, trots att det ju handlade om att tänka kring existensen.)

Jag såg det och ser det fortfarande som en självklarhet att du kan vid en tidpunkt t1 vara en varm anhängare av att driva ett företag för att vid den senare tidpunkten t2 vilja lägga ner. Detta betyder inte att du vill socialisera markandsekonomin. Det betyder bara att du nått ett djupare skikt av dig själv. Att det uppstått en konflikt mellan Jaget och Självet, sedda som storheter i den jungianskap psykologin och då med stor relevans för det sufitänkande som Jung var så inspirerad av då han fördjupade västerlandets tänkande om medvetande och psykologi.

Då du känner att du vill göra något annat än att driva ett företag (eller vad det nu är du gör och som du vattnat ditt ego med) så är det tid att sadla om. Detta är något psykologen Ericson sett som ett naturligt utvecklingsförlopp hos en människa. Maslow skulle ha sett det som att nu har en person mättat vissa behov och kan gå vidare till högre eller djupare behov.

Det betyder inte att det är fel att tillfredsställa dessa s k lägre behov! För det första är de bara lägre relativt en individ och detta betyder att andra individer tar över rollen och det tar tid innan de mättat dessa behov. För det andra kan andra människor ha andra inre spänningar, andra konflikter mellan Jag och Själv, där lösningen, domen så att säga, istället kan bli att individen startar ett företag eller dirigerar om sitt företagande så att det tillfredsställer de djupare behoven. Blir gagneligare för miljön. Stöder bevattning, trädplantering, ja, vad det nu kan vara vår värld så väl behöver och som jag tror inte kan fixas utan privat ävande och konkurrens SAMT stater och staters viktande av marknader för att nå de önskade målen.

Skam att en ung kille som jag var den gången inte fick ha sin kreativitet i fred!

Det hör till saken att då jag uttryckt stora sympatier för John Stuart Mill och liberalismen så menade den här "kritikern" att det var ett tänkande man inte kunde åldras med.

Varför sa han så? Var han sänd av den socialdemokratiska överheten för att söndra och härska? Men detta är ju Sverige, så den tanken slog jag bort.

Men nog bör individen ha vissa rättigheter, exempelvis till sina egna tankar!