På bloggen Dannes dikter har jag valt att låta de dikter som publicerats idag och igår (alltså 7/12 och 8/12 2011) återges i vanlig stil, dvs de står ej kursiverade, undantaget titlarna som också står i fetstil. Naturligtvis hade saken varit mycket lättare om läsaren hade att ställa in önskad stil, så som fallet lär vara med moderna läsplattor. Kanske jag en dag får ta mig samman och ordna mina dikter i en e-bok. Den vanliga pappersboken är inte längre ett tänkbart alternativ. Då ter det sig bättre att bränna en cd eller printa ut dikterna för placering i en klammerpärm.
Vad som styr att vissa får sina dikter uppmärksammade och andra sina ihjältigna vet jag inte. Kvalitetsskäl är det i vart fall inte. Kanske har jag gjort fel som börjat skriva på ett språk som jag visserligen fått som modersmål, då jag är född i Sverige, men inte har någon koppling till sedan sekler bakåt. Hade så varit fallet och jag utöver denna etniska stamtavla haft annan färg på hår och skägg, ja, då hade måhända de förnäma förlagen i huvudstaden visat intresse. Som nu är fallet har de valt tystnadens diksriminerande väg. Det har inte ansetts passande att en person utan generationers påbrå i landet får dikter utgivna av exempelvis Bonniers (som ju låtit rasistiska åsikter gälla som objektiv vetenskap i sina uppslagsverk). Som varande av främmande härkomst ska man antingen förnedra sig själv eller ha hiphopen som sin specialitet.
Vi ska veta vår plats och leva på bidrag. Så ska väl ens liberala hjärta transformeras till något annat. Demokratisk är inte den typen av sång. Kanske förstår inte stockholmstalande dikter som skrivits på sydsvenskt riksmål.
Som EU-anhängare vill jag inte splittra landet. Då skulle vi kanske få två svenska språk. Men ur en synvinkel hade det varit mer demokratiskt om den blå respektive röda halvan styrt sig själva. Vad är demokrati? Strängt taget vore det kanske demokrati att låta folk från andra länder bestämma över förhållandena i Sverige. Ser vi på jorden som helhet är icke-svenskar utanför Sverige onekligen förmögna till giltiga globala majoritetsbeslut...
Jag bockar och tackar, förstår vinken! Dikten är kanske varken för mig eller något för vår tid. Poesin kan använda sig av andra utrycksformer än orden. Hiphop har jag alls inte något emot men jag ska bespara er experiment i den vägen. Att låta var och en få bestämma över sina egna liv är vad den högsta poesin proklammerar. Att få välja religion - och poesibok!
I väntan på det elektroniska totalhaveriet i cyberspace finns jag ännu kvar här, förvissad om att sanningen långsiktigt förs fram av de försynta.
torsdag 8 december 2011
onsdag 7 december 2011
Verklighetens poesi
Det förhåller sig naturligtvis så att poesin som litteraturform blott utgör en del av verklighetens poesi. Med verklighetens poesi förstår vi Guds lovsång: Varat, Existensen. Vi människor är små stavelser i denna väldiga versberättelse. Hur vi än ser på saken är dikten mäkta märklig!
Den mest savrika poesin är naturligtvis den som är grön och består av stjälkar och blad. Vi måste få mer av denna poesi för att förbättra rimmen i vår världs verklighet! Dystert är det att höra att det kommersiellt inte bedöms som lönsamt att ta tillvara på utsläppen efter kolkraftverken. Det som var så lovande: att kol även i fortsättningen skulle kunna nyttjas som energikälla, men i fortsättningen skulle utsläppen tas tillvara! Först lagras i flytande form för att sedan, vem vet, förvandlas till fast och bli en säljbar resurs som de kommersiella krafterna kanske rent av kommer att gapa efter.
Jag är varken kemist eller ingengör men jag tycker ändå att det är synd intill uselhetens gränser att inte mer kan göras för den gröna diktens skull!
Den mest savrika poesin är naturligtvis den som är grön och består av stjälkar och blad. Vi måste få mer av denna poesi för att förbättra rimmen i vår världs verklighet! Dystert är det att höra att det kommersiellt inte bedöms som lönsamt att ta tillvara på utsläppen efter kolkraftverken. Det som var så lovande: att kol även i fortsättningen skulle kunna nyttjas som energikälla, men i fortsättningen skulle utsläppen tas tillvara! Först lagras i flytande form för att sedan, vem vet, förvandlas till fast och bli en säljbar resurs som de kommersiella krafterna kanske rent av kommer att gapa efter.
Jag är varken kemist eller ingengör men jag tycker ändå att det är synd intill uselhetens gränser att inte mer kan göras för den gröna diktens skull!
tisdag 29 november 2011
Två missfall
Har man som jag kallat skrivandets resultat för ens andliga barn, i avsaknad av annat slags, är det med logisk nödvändighet jag måste benämna de två titlar som finns registrade hos Libris för två missfall.
Ingenting händer utan anledning. Det finns i vart fall en orsak bakom att det som sker sker, låt vara att det kan vara slumpens härjningar. Det har i vart fall varit härjningar. Någonting har satts i rörelse av något annat. Om det skett på grund av en inneboende kraft måste vi se det som att denna kraft placerats där vid tidpunkten t1 för att utlösas vid en senare tidpunkt t2. Rörelsen vid t2 är således blott skenbart utan orsak. Denna finns vid t1.
Säger vi att Gud är orsaken till allt är detta naturligtvis något man kan säga, jag gör det ibland, men den Gud vi har att göra med är så att säga en begreppslig nödvändighet, en panteistisk gud vi inte klarar oss utan på grund av hur vi definerat begreppen. En ateist borde således kunna tro på Gud om ateisten tog sig samman och förstod att vi med Gud menar den grund bakom allt som inte kan skådas (en definition som religionspsykologen Ove Wikström gjorde oss bekanta med i radioprogrammet Teologiska rummet härförledens).
Det är ju klart att det universum vi har idag har ett upphov. Har vi exploderat eller emannerat ur ett annat universum via ett svart hål är detta en del av naturen och en del av Guds skapelseprocess. Vi kan, tror jag, lättare förstå detta medelst de förklaringsmedeller hinduismen och buddhismen ger än med traditionell kristendom, men sökaren vill skapa en enhet av mångfalden och förenar det olika om föreningen låter sig göras!
Nå, vad har då detta med mina två missfall att göra? Missfoster påstår nog en del. Men som varandes mån om min poesi och av nödvändigheten tvingad att vandra stencilpoetens förnedrande väg, utestängd ifrån den väg som de kapitalstarka grupperna styr och som är storförlagens, kände jag ett behov av att låta dikterna undkomma kvävningsdöden i bokhyllan. Först tänkte jag blott trycka upp omslag till diktsamlingarna, som beräknades bli tio stycken, och sedan själv klistra in inlagan. Då jag inte ens hade råd att trycka upp omslagen och inte kunde välja en samling framför en annan valde jag att så enkelt som möjligt skicka samlingarna med isbn-nummer till de sju obligatoriska biblioteken. Fraktkostnaden blev för min bräckliga ekonomi en börda jag inte mäktade med. Varför betala för något som ingen skulle vilja köpa och som främst hade till uppgift att värna min upphovsrätt? Efter två titlar brydde jag mig inte om saken mer, glömde så småningom bort att det hos några bibliotek och i några register fanns uppgifter om mina två diktsamlingar. För den oinvigde kan det se ut som om jag fått två böcker utgivna. Det är väl det som ska vara det förnedrande i det hela. Men hur ska jag annars kunna bevisa att dikterna är mina om jag inte tar ett steg bort ifrån byrålådan med dem? Då jag redan fått två manuskript stulna kände jag panik. Skulle nu någon komma och påstå att de skrivit mina dikter? Skulle jag tvingas utstå förnedringen att läsa dem i andras böcker, med andra författarnamn? Jag var nära att avlida av desperation och rådlöshet och funderade på att motionera om spöstraffets införande medelst knutpiska på allmänt torg för alla som kränkte poeternas gudagivna rättigheter! Ty vad är egentligen poesin om inte en lovsång till Gud om den så handlar om en frukt eller en fjäril! Och vad är egentligen Gud om inte inbegreppet av allt i kvadrat och tiopotens! Om vi är i Gud och Gud är i oss är det svårt att se meningen med ateismen.
Den högsta tron för det moderna samhället anser jag valfriheten vara. Det bör i ett modernt samhälle vara möjligt att låta människor själva komma fram till vilken religion de ska omfatta. Varför ska vi kvävas ihjäl under någon annans vilja, när de ju egentligen inte borde ta skada av att andra har en annan uppfattning? Vad kan vi säkert kan veta är ju strängt taget blott den panteistiska gudsuppfattningen. Den är grunden som vi sedan applicerar scheman över. Som att vi definerar en vilja som vi säger vara den högsta och att denna visat sig i kött och blod och att du får denna vilja av kött och blod om du låter dig uppfyllas av den under nattvarden! Det är Guds ande som du får vid nattvarden. Den här uppfattningen måste du så att säga lära dig. Du måste ta till dig ett schema för tanken, tron, medan det blott behövs öppna sinnen och självevidenta fakta för att begripa panteismen, kärnan för tron (som jag ser det åtminstone).
Vad är det för kannibalism att uppfyllas av Guds ande? Du trodde väl inte att Guds ande var kött? Jesus var av kött och blod. Kristus den Gudsande som du kan låta bli en del av dig, uppfylla dig, under nattvarden i kyrkan, under en promenad i parken eller i skogen.
Eller varför inte hemma över en kopp kaffe?
Ingenting händer utan anledning. Det finns i vart fall en orsak bakom att det som sker sker, låt vara att det kan vara slumpens härjningar. Det har i vart fall varit härjningar. Någonting har satts i rörelse av något annat. Om det skett på grund av en inneboende kraft måste vi se det som att denna kraft placerats där vid tidpunkten t1 för att utlösas vid en senare tidpunkt t2. Rörelsen vid t2 är således blott skenbart utan orsak. Denna finns vid t1.
Säger vi att Gud är orsaken till allt är detta naturligtvis något man kan säga, jag gör det ibland, men den Gud vi har att göra med är så att säga en begreppslig nödvändighet, en panteistisk gud vi inte klarar oss utan på grund av hur vi definerat begreppen. En ateist borde således kunna tro på Gud om ateisten tog sig samman och förstod att vi med Gud menar den grund bakom allt som inte kan skådas (en definition som religionspsykologen Ove Wikström gjorde oss bekanta med i radioprogrammet Teologiska rummet härförledens).
Det är ju klart att det universum vi har idag har ett upphov. Har vi exploderat eller emannerat ur ett annat universum via ett svart hål är detta en del av naturen och en del av Guds skapelseprocess. Vi kan, tror jag, lättare förstå detta medelst de förklaringsmedeller hinduismen och buddhismen ger än med traditionell kristendom, men sökaren vill skapa en enhet av mångfalden och förenar det olika om föreningen låter sig göras!
Nå, vad har då detta med mina två missfall att göra? Missfoster påstår nog en del. Men som varandes mån om min poesi och av nödvändigheten tvingad att vandra stencilpoetens förnedrande väg, utestängd ifrån den väg som de kapitalstarka grupperna styr och som är storförlagens, kände jag ett behov av att låta dikterna undkomma kvävningsdöden i bokhyllan. Först tänkte jag blott trycka upp omslag till diktsamlingarna, som beräknades bli tio stycken, och sedan själv klistra in inlagan. Då jag inte ens hade råd att trycka upp omslagen och inte kunde välja en samling framför en annan valde jag att så enkelt som möjligt skicka samlingarna med isbn-nummer till de sju obligatoriska biblioteken. Fraktkostnaden blev för min bräckliga ekonomi en börda jag inte mäktade med. Varför betala för något som ingen skulle vilja köpa och som främst hade till uppgift att värna min upphovsrätt? Efter två titlar brydde jag mig inte om saken mer, glömde så småningom bort att det hos några bibliotek och i några register fanns uppgifter om mina två diktsamlingar. För den oinvigde kan det se ut som om jag fått två böcker utgivna. Det är väl det som ska vara det förnedrande i det hela. Men hur ska jag annars kunna bevisa att dikterna är mina om jag inte tar ett steg bort ifrån byrålådan med dem? Då jag redan fått två manuskript stulna kände jag panik. Skulle nu någon komma och påstå att de skrivit mina dikter? Skulle jag tvingas utstå förnedringen att läsa dem i andras böcker, med andra författarnamn? Jag var nära att avlida av desperation och rådlöshet och funderade på att motionera om spöstraffets införande medelst knutpiska på allmänt torg för alla som kränkte poeternas gudagivna rättigheter! Ty vad är egentligen poesin om inte en lovsång till Gud om den så handlar om en frukt eller en fjäril! Och vad är egentligen Gud om inte inbegreppet av allt i kvadrat och tiopotens! Om vi är i Gud och Gud är i oss är det svårt att se meningen med ateismen.
Den högsta tron för det moderna samhället anser jag valfriheten vara. Det bör i ett modernt samhälle vara möjligt att låta människor själva komma fram till vilken religion de ska omfatta. Varför ska vi kvävas ihjäl under någon annans vilja, när de ju egentligen inte borde ta skada av att andra har en annan uppfattning? Vad kan vi säkert kan veta är ju strängt taget blott den panteistiska gudsuppfattningen. Den är grunden som vi sedan applicerar scheman över. Som att vi definerar en vilja som vi säger vara den högsta och att denna visat sig i kött och blod och att du får denna vilja av kött och blod om du låter dig uppfyllas av den under nattvarden! Det är Guds ande som du får vid nattvarden. Den här uppfattningen måste du så att säga lära dig. Du måste ta till dig ett schema för tanken, tron, medan det blott behövs öppna sinnen och självevidenta fakta för att begripa panteismen, kärnan för tron (som jag ser det åtminstone).
Vad är det för kannibalism att uppfyllas av Guds ande? Du trodde väl inte att Guds ande var kött? Jesus var av kött och blod. Kristus den Gudsande som du kan låta bli en del av dig, uppfylla dig, under nattvarden i kyrkan, under en promenad i parken eller i skogen.
Eller varför inte hemma över en kopp kaffe?
måndag 28 november 2011
En union av poeter
Det finns krafter som vill splittra den fina union som EU utgör. De har upptäckt en detaljregel som inte faller i smaken och gör det då till sin sak att negera allt vad unionen står för.
Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte längre om ifall vi har en gemensam valuta eller inte. Det där rör ekonomisk-tekniska saker och den lösning som kunnigt folk finner lämplig får väl vara den som ska råda - ett tag framåt. Men det förhållandet att EU som union bejakar olikheterna, ställer dem sida vid sida, ger oss styrka.
Att vi har flera olika språk i EU gör det lättare att acceptera att det också finns flera språk i Sverige! Så länge man inte ger sig på uppgiften att lära sig dem alla så kan man nog trivas. Diktens ställning har förstärkts av samarbetet. Det är nu allt naturligare för allt fler att se en boksida (på papper eller elektroniskt) visa inte bara den svenska tolkningen (eller engelska) utan också originalspråkets och därtill ej sällan en ordagrann översättning av originalet.
En parrimmad dikt bör översättas så att den i översättningen också är parrimmad. Dock visar erfarenheten att språk, särskilt de som ej är närmare besläktade, inte klarar att både visa trohet mot rimmönstret och mot de valda metaforerna. Då kan det vara en god sak att, så som görs av exempelvis en del översättare av urdupoesi till engelska, först återge origninalet i urdu och därefter ge en transkription av urdu så att diktens ljudmönster kan uppfattas även av den som inte förstår att läsa urdu. Till sist ges en tolkning av dikten på engelska. Den kan vara orimmad, trots att dikten i original är rimmad. Dock, vi har ju fått en uppfattning av hur dikten rimmar i originalet. En del dikter av Amir Khusro (eller Khusrau, Khusraw) finns översätta parrimmade till engelska, 100 stycken närmare bestämt. En enastående prestation! Nyttjas detta tillvägagångssätt kan man läsa tolkningar i fri vers av dikter som skrivits rimmade på meter. Det är ändå något betydelsefullt, upplyftande, glädjande som kan komma fram till en som läsare.
Mer om detta, eventuellt, senare. För tillfället räcker det att säga att EU behövs för att ytterligare cementera språkens betydelse i den mellanmänskliga interaktionsprocessen, alltså i umgänget människor emellan (har man läst lite sociologi kan man inte undå att ibland kräka upp några facktermer). Då jag under min skoltid slarvade mig igenom allt vad främmande språk hette har jag nu saker att ta igen samtidigt som jag måste uttrycka min förbistring av den f*rb*nn*d-e flumskola man gick i som inte kunde säga "Hörredu, Dan! Vad gör du här med så måttliga framsteg!? Du får nog allt gå om - ifall du vill fortsätta!"
Ja, smaka på den: Den tid som hade kraft att neka en gymnasist uppflyttning hade också modet att berömma en stor poet! Fröding fick kvarsittning och honom gick det ju bra för! Hur många av dagens strömmar rinner inte ut i dikeskanten utan att struktureras och ge energi! Det är inte elevernas fel att skolan inte förmår motivera och i kravlöshet förnedrar oss alla!
Kommer du till en restaurang får du välja mellan olika rätter och ofta välja till och bort efter behag. Till polis- och konsthögskola kommer man inte med siffer- eller bokstavsbetyg. Därför bör skolan befrias ifrån betygssättningens börda och olika företag i kunskapsbedömningsbranschen få lov att etablera sig - efter auktorisation! Till dessa bör den elev vända sig som vill bli få betyg på sina kunskaper!
Det är naturligtvis inte enbart EU:s poeter som bör förenas, men EU kommer att kunna bilda en bas för mycket mer än sådant som gäller euro och cent.
Vi bör erkänna att Europa format Sverige. Att Sverige är ett barn i den europeiska familjen.
Man ska hedra sin fader och sin moder - så må man länge leva i sin union.
Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte längre om ifall vi har en gemensam valuta eller inte. Det där rör ekonomisk-tekniska saker och den lösning som kunnigt folk finner lämplig får väl vara den som ska råda - ett tag framåt. Men det förhållandet att EU som union bejakar olikheterna, ställer dem sida vid sida, ger oss styrka.
Att vi har flera olika språk i EU gör det lättare att acceptera att det också finns flera språk i Sverige! Så länge man inte ger sig på uppgiften att lära sig dem alla så kan man nog trivas. Diktens ställning har förstärkts av samarbetet. Det är nu allt naturligare för allt fler att se en boksida (på papper eller elektroniskt) visa inte bara den svenska tolkningen (eller engelska) utan också originalspråkets och därtill ej sällan en ordagrann översättning av originalet.
En parrimmad dikt bör översättas så att den i översättningen också är parrimmad. Dock visar erfarenheten att språk, särskilt de som ej är närmare besläktade, inte klarar att både visa trohet mot rimmönstret och mot de valda metaforerna. Då kan det vara en god sak att, så som görs av exempelvis en del översättare av urdupoesi till engelska, först återge origninalet i urdu och därefter ge en transkription av urdu så att diktens ljudmönster kan uppfattas även av den som inte förstår att läsa urdu. Till sist ges en tolkning av dikten på engelska. Den kan vara orimmad, trots att dikten i original är rimmad. Dock, vi har ju fått en uppfattning av hur dikten rimmar i originalet. En del dikter av Amir Khusro (eller Khusrau, Khusraw) finns översätta parrimmade till engelska, 100 stycken närmare bestämt. En enastående prestation! Nyttjas detta tillvägagångssätt kan man läsa tolkningar i fri vers av dikter som skrivits rimmade på meter. Det är ändå något betydelsefullt, upplyftande, glädjande som kan komma fram till en som läsare.
Mer om detta, eventuellt, senare. För tillfället räcker det att säga att EU behövs för att ytterligare cementera språkens betydelse i den mellanmänskliga interaktionsprocessen, alltså i umgänget människor emellan (har man läst lite sociologi kan man inte undå att ibland kräka upp några facktermer). Då jag under min skoltid slarvade mig igenom allt vad främmande språk hette har jag nu saker att ta igen samtidigt som jag måste uttrycka min förbistring av den f*rb*nn*d-e flumskola man gick i som inte kunde säga "Hörredu, Dan! Vad gör du här med så måttliga framsteg!? Du får nog allt gå om - ifall du vill fortsätta!"
Ja, smaka på den: Den tid som hade kraft att neka en gymnasist uppflyttning hade också modet att berömma en stor poet! Fröding fick kvarsittning och honom gick det ju bra för! Hur många av dagens strömmar rinner inte ut i dikeskanten utan att struktureras och ge energi! Det är inte elevernas fel att skolan inte förmår motivera och i kravlöshet förnedrar oss alla!
Kommer du till en restaurang får du välja mellan olika rätter och ofta välja till och bort efter behag. Till polis- och konsthögskola kommer man inte med siffer- eller bokstavsbetyg. Därför bör skolan befrias ifrån betygssättningens börda och olika företag i kunskapsbedömningsbranschen få lov att etablera sig - efter auktorisation! Till dessa bör den elev vända sig som vill bli få betyg på sina kunskaper!
Det är naturligtvis inte enbart EU:s poeter som bör förenas, men EU kommer att kunna bilda en bas för mycket mer än sådant som gäller euro och cent.
Vi bör erkänna att Europa format Sverige. Att Sverige är ett barn i den europeiska familjen.
Man ska hedra sin fader och sin moder - så må man länge leva i sin union.
Den mest grundläggande respekten
Skriver man dikter gör man väl detta för att man älskar dikter, dvs i första hand att läsa eller lyssna till dem. Det måste te sig naturligt för den som skriver dikter att vilja se dessa publicerade och att som Stig Larsson önska ett verk som överlever en själv. Ja, detta är ingen konstig tanke för skaparen av dikt. Något annat vore ju det samma som att vara tillfreds med det undermåliga eller medelbra. "Det gör inget om folk inte tycker om det! Jag är nöjd ändå!" är en lika beklaglig som falsk inställning.
För den som vill hänga med sin tid gäller det att acceptera spelreglerna: 1) De stora förlagen skiter i poesin. 2) Det finns ingen som i vår teknifierade tid letar efter stencilerade häften med dikter utan vill man ha en chans att läsas är det de nya medierna som gäller: att kunna läsas via mobiltelefon och läsplatta är för dagens och morgondagens poeter lika naturligt eller naturligare än att läsas via en pappersbok. Den som gillar läsningen kan kanske beställa en pappersbok via den utmärkta print-on-demand-tekniken.
Ja, det kan ju vara bra att ha ett pappersexemplar av boken hemma för den eventualiteten att tekniken inte fungerar. Ska man då inte kunna läsa sina älsklingsdikter? Usch, vad nära förtvivlans branter man skulle hamna då (jag i vart fall, men jag känner för att generalisera just nu, tror mig känna den mänskliga naturen, men det är möjligt att jag knappt känner min egen).
Just idag har mina nyaste emails bara försvunnit! Jag skulle ha en uppgift som fanns i ett mail som jag placerat i papperskorgen och upptäckte då att de flesta av månadens mail var borta. Tidigare har en blå linje markerat att en stor del av potentialen nyttjats - trots att jag då bara hade ett endaste mail i inkorgen och inget i papperskorgen!
Är tekniken opålitlig? Är det den mänskliga faktorn som varit framme? Eller alltså den tekniska? Finns det människor i vår tid som inte låter en fattig poet publicera sina dikter eller sköta sin korrespondens utan att störas? Nu när det ju till och med gjorts officiellt att någon ekonomisk ersättning inte fordras? (Som om jag nu någonsin skulle ha trott att dikter skulle ge några pengar!)
Dock har jag en obehaglig känsla av att många inte respekterar individernas val utan lägger krokben för oss.
Återupprätta respekten för den enskilde individens egna val!
För den som vill hänga med sin tid gäller det att acceptera spelreglerna: 1) De stora förlagen skiter i poesin. 2) Det finns ingen som i vår teknifierade tid letar efter stencilerade häften med dikter utan vill man ha en chans att läsas är det de nya medierna som gäller: att kunna läsas via mobiltelefon och läsplatta är för dagens och morgondagens poeter lika naturligt eller naturligare än att läsas via en pappersbok. Den som gillar läsningen kan kanske beställa en pappersbok via den utmärkta print-on-demand-tekniken.
Ja, det kan ju vara bra att ha ett pappersexemplar av boken hemma för den eventualiteten att tekniken inte fungerar. Ska man då inte kunna läsa sina älsklingsdikter? Usch, vad nära förtvivlans branter man skulle hamna då (jag i vart fall, men jag känner för att generalisera just nu, tror mig känna den mänskliga naturen, men det är möjligt att jag knappt känner min egen).
Just idag har mina nyaste emails bara försvunnit! Jag skulle ha en uppgift som fanns i ett mail som jag placerat i papperskorgen och upptäckte då att de flesta av månadens mail var borta. Tidigare har en blå linje markerat att en stor del av potentialen nyttjats - trots att jag då bara hade ett endaste mail i inkorgen och inget i papperskorgen!
Är tekniken opålitlig? Är det den mänskliga faktorn som varit framme? Eller alltså den tekniska? Finns det människor i vår tid som inte låter en fattig poet publicera sina dikter eller sköta sin korrespondens utan att störas? Nu när det ju till och med gjorts officiellt att någon ekonomisk ersättning inte fordras? (Som om jag nu någonsin skulle ha trott att dikter skulle ge några pengar!)
Dock har jag en obehaglig känsla av att många inte respekterar individernas val utan lägger krokben för oss.
Återupprätta respekten för den enskilde individens egna val!
torsdag 24 november 2011
Värderingar och fakta
Filosofen och neurologen Sam Harris driver teser. Han har ett program, ett mycket storstilat sådant (kanske för att skapa intresse, för han ger onekligen moralfilosfin ny energi). Det är människans etik han vill förändra, kanske också människan som sådan.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
Den neurologiska forskningen har tydligen gått vidare på lögndetoktorns väg. Förhoppningsvis lär man sig denna gång undvika att rädslan att uppfattas som lögnare hos vissa nervösa personer framkallar just ett nervöst beteende. Detta beteende är ett resultat av situationen, inte av att den undersökte är en lögnare.
Med magnetkameror och andra instrument, som förväntas bli allt mer förfinade, ska våra hjärnor avbildas och sanningen mätas. I brottmål förväntas följderna bli stora. Folk ska tala sanning. Ja, det är ju bra!
I tvistemål då? Ja, de flesta målen rör s k bevisfrågor, inte rättsfrågor. En apparat som skannar de närvarandes hjärnor skulle säkert kunna begränsa antalet möjliga variationer av händelseförloppet som presenteras. Dock blir jag betänksam! Är det rätt att domstolen får del av affärshemligheter på köpet? Eller att en av parterna har dolda sexuella böjelser? Kan vi lära oss att tänka så som det förväntas av oss, mumla detta inom oss som ett mantra men ändå ordlöst ha en helt annan agenda? Kommer de svaga sanningsägarna att sållas bort av denna lögndetektorns arvtagare och sålla fram en produkt av människor som antingen är helt samvetslösa eller har en så stark vilja att de kan undertrycka en uppfattning för att inom sig tänka en lögn de lärt sig att associera med sådant som ska signalera sanningsenlighet och förtrolighet?
Sam Harris säger att det inte går att skilja på fakta och värderingar. Någon fri vilja har vi inte heller. Det kan magnetkamerorna avgöra. Vi har redan bestämt oss undermedvetet innan vi i det medvetna fattar vad vi tror är ett fritt beslut.
Vad är detta tänkande om inte ett misstag? Skulle vi någonsin ha trott att våra val saknar orsaker? Är det inte det förhållandet att vi som rationella individer matas med data som snabbt leds in i en process där vi mer eller mindre rutinmässigt beslutar något efter principer vi prövat goda, principer vi när som helst kan ändra och vars resultat vi hela tiden efterprövar?
Jag kan lägga mig ner på golvet och gallskrika i detta ögonblick. Jag gör det inte. Kulturen säger att det inte är bra. Jag har ingen lust till det heller. Jag vill skriva färdigt denna lilla text. Det är jag som skriver texten. Jag hade inte kunnat skriva den utan en viss utbildningsmässig bakgrund. Hade jag inte läst de böcker jag har gjort hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att ta till mig Harris tankar. Detta förklarar mitt handlande. Det är ett fritt handlande, låt vara att jag som en biologisk varelse är beroende av en kontext för att leva och att mina intressen och personlighet har fört mig dit jag är. Jag kan göra val men valen begränsas av det möjliga. Ingen har sakt att den fria viljan betyder möjligheten att utföra underverk eller att förverkliga allt man vill kunna förverkliga. Harris menar, om jag förstått honom rätt, att han inte skrev av fri vilja. Ja, det skulle ju kunna förklara en del...
Det att vi är beroende av historia implicerar utveckling. Den situation vi är i historiskt och geografiskt bestämmer oss som personer och avgränsar de val vi har möjlighet att träffa. Moralen är min karta. Att man inte utan anledning ska sticka ut ögonen på ett barn är ett bra exempel på en absolut moralisk sanning som Sam Harris tar upp, men betecknande nog saknar denna norm praktisk betydelse då vi inte brukar skada andra utan anledning. Gör vi det är vi psykiskt sjuka på sådant sätt att fråga om tillräknelighet för ens handlingar kan komma in som en relevant synpunkt.
Vad Sam Harris inte uppmärksammar är att den unge studenten som strävar efter att bli färdig med sin ingengörsexamen för att sedan göra karriär och till slut, om han kommer på en god uppfinning, starta eget, gör är att han drivs av tanken på eget och andras välbefinnande. Det gör också den religiöse. Att be i kyrkan och att omfatta dess tro och värderingar uppfyller den religiöse med ett himmelskt välbehag. Tanken på en eventuell tillvaro i ett kommande paradis, dit dörren bör hållas öppen, ökar välbehaget ännu mer.
Jag menar att vi får leva med att folk håller sig med konkurrerande etiska uppfattningar. Vad som är gott eller ont beror på vad vi känner och föreställer oss. Den unge karriäristen söker maximera sin lycka medelst utbildning för att få en position som ger honom en större framtida valmängd och därmed, enligt hans mening, en större möjlighet att handla gott. Den som blivit fyrtio kan få en kris som, om den leder till utveckling, får individen att förlika sig med att det inte blir fler karriärsteg (glöm ej Ericson!). Det kanske rent av blir arbetslöshet och bidragsberoende. Denna människa skulle bli djupt frustrerad om han eller hon styrdes av den unge studentens uppfattningar. Den äldre som blivit besviken måste vända sin besvikelse för att överleva. Krisen får vederbörande att mogna. Nu menar personen ifråga att det inte längre är karriären som är det viktiga och att ett gott liv levs i det lilla. Man behöver inte så mycket, klarar sig ändå. Att gå i kyrkan och delta i dess aktiviteter för att hjälpa andra, sådana som är ännu mindre lyckligt lottade, det är nu det som skingrar den desillusionerades dimmor och gör att han isjälva verket har vunnit i klarhet och insinkt (moralisk utveckling).
Vi varseblir färger olika. Detta förklarar varför det inte kan finnas någon absolut estetisk sanning. Kroppsligt lidande kan människor ta på sig för att växa. Ska vi nå det minsta gemensamma, det som är möjligt att enas kring, stannar det nog vid att vi alla vill ha mat på bordet. Och då är det kanske bra till slut att vi inte övergav religionen: den säger oss att vi ska hjälpa fattiga och sjuka. Dess teser tolkas i förhållande till vad vi vet om naturen. Skippar vi religionen som inspiration och upprätthållare av moralen riskerar vi att också skippa förlåtelsen och boten.
Kvar står då måhända en hyperintellektuell människa med en stor hjärna. Men utan hjärta.
tisdag 22 november 2011
Poesins mystik
Det är inte bara Hans Ruin som uppmärksammat förhållandet mellan poesi och mystik. Hans bok som just hette Poesins Mystik har blivit läst och omtyckt av många.
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
I går, då jag surfade, hamnade jag på en tämligen anonym sida där en person förklarade att det var poesin som hade fört vederbörande till sufismen. Sufipoeter som Rumi var att tacka för detta.
Jag kände igen mig i detta! Sufipoeterna öppnade upp dörren till islam och har fått mig att läsa Koranen och det till och med med stort intresse. Genast kan jag konstatera att okunskap finns bland både de som kritiserar och de som försvarar islam. Den som läst ordentligt förstår att den som är inbegripen i en konflikt har att söka en förlikning och då detta ytterst är något härrörande från Gud lär väl ingen människa lättvindigt kunna springa ifrån ett sådant krav!
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. De religiösa symbolerna blir poesi för mig. Det är krucifixets berättelse som fick mig att attraheras av kristendomen långt innan jag konfirmerades. Detta var något annat än att tro på dogmer och utlagda "sanningar". Det som fascinerade och alltjämt fascinerar mig är vad poesin berättar för oss. Mystiken med andra ord.
För mig kom sufipoeterna inte bara att skapa ett intresse för sufismen och islam utan också för kristendomen. Just genom att sufierna påstår att man behöver en lärare för att komma framåt på vägen förstärktes min kristna tro då jag förstod att Kristus var denna lärare för mig. Vad jag upplevde som rätt samhällslära, det hade jag Jesu förkunnelse att tacka för. Jag har till följd av sufierna förstått lärarens roll och att jag om jag fötts under andra omständigheter kanske haft en annan lärare än Jesus. Då kärnan är gemensam vore det som att samma sak då fått uttryckas med andra ord, med andra symboler, och jag fann att jag hade kunnat vara tillfreds och lycklig med detta.
Kanske hade jag då blviit riktigt religiös istället för att som nu mer vara en modern människa med en livsfilosofi, som omfattar en andlig uppfattning snarare än en religion.
Jag vill betona vikten av den öppna dörrens mysterium! Det är inte en andlig uppfattning istället för vetenskapen utan en andlig uppfattning som låter sig förenas med vetenskapen men som lägger något till vetenskapens fakta, nämligen värderingar och normer och den öppna dörren om att något finns som är större än oss på samma sätt som myrstacken är större än varje enskild myra och jorden större än varje enskild myrstack.
Det är dock inte bara sufipoesin som haft den vägledande rollen här. Poesin når djupet inom en och fick mig att förstå att det som jag upplevde vara en modern insikt bland kristna sedan länge, ja, sedan tusentals år tillbaka, var insikter gjorda av muslimer med inrikting mot sufismen. En reaktion mot djupets gemensamma kärna tycks idag gå som en stormeld över världen med nationalism och fientlighet mot andra religioner och riktningar än den egna som sorglig följd.
Vad som än anförts som kritik mot Idries Shah så är det inte bara Doris Lessing denne utmärkte författare fått att intressera sig för sufismen. sorgligt är att läsa hur skribenter på nätet gör sig löjliga över vad de uppfattar som falska anspråk av Idries Shah. Men talar inte böckerna för sig själva? Är det inte en enastående insats att modernisera sufismens budskap så att förpackningen kan attrahera västerlänningen, som hellre vägleds av böcker än av män med turban, till att ta till sig sufismen och smälta den samman med kristendomen som på så sätt fått nytt liv då den sluppit att knäckas av en bokstav som riskerat att bli alltför torr utan tillsats av det djupets insikt som låter oss förstå att skapelseberättelsen var en berättelse och inte en rad vetenskapliga fakt, som får oss att inse att Jesus är Guds Son i egenskap av en inkarnation av den Människoson vi alla sägs ha inom oss som en möjlighet och inte en biologisk son, resultatet av insimination (även om man naturligtvis kan låta dörren stå öppen för en sådan möjlighet)?
Hur skulle Idries Shah ha kunnat få sina kunskaper om sufism om han inte haft sufilärare till hands? Talar inte hans insats, även om den bygger på assistenters hjälp, om att han fått en gnista från Muhammed att föra vidare till västerlandet och liksom förena med den kristna uppfattningen? (På samma sätt som att Muhammeds himmelsfärd sägs ha skett på det ställe där Jesus blev Kristus, ty utan korsfästelsen vore allt innan en berättelse med en potential, en potential som aldrig realiserades. Med korsfästelsen blir berättelsen fullkomlig. Allt detta berättar krucifixen om!)
Kritiker är ofta som Jehovas Vittnen. De påstår att Jesus inte korsfästes. Det var inte ett kors utan en påle han spikades upp på!
Gott folk, visar de inte hur lite de förstått av det väsentliga i berättelsen!?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)