Det förhåller sig naturligtvis så att poesin som litteraturform blott utgör en del av verklighetens poesi. Med verklighetens poesi förstår vi Guds lovsång: Varat, Existensen. Vi människor är små stavelser i denna väldiga versberättelse. Hur vi än ser på saken är dikten mäkta märklig!
Den mest savrika poesin är naturligtvis den som är grön och består av stjälkar och blad. Vi måste få mer av denna poesi för att förbättra rimmen i vår världs verklighet! Dystert är det att höra att det kommersiellt inte bedöms som lönsamt att ta tillvara på utsläppen efter kolkraftverken. Det som var så lovande: att kol även i fortsättningen skulle kunna nyttjas som energikälla, men i fortsättningen skulle utsläppen tas tillvara! Först lagras i flytande form för att sedan, vem vet, förvandlas till fast och bli en säljbar resurs som de kommersiella krafterna kanske rent av kommer att gapa efter.
Jag är varken kemist eller ingengör men jag tycker ändå att det är synd intill uselhetens gränser att inte mer kan göras för den gröna diktens skull!
