På den här bloggen har jag i första hand tänkt diskutera poesins ställning i vår tid. Den nya tekniken innebär en renässans för poesin. Att kunna lyssna på exempelvis Rumis dikter på youtube har verkligen varit en upplevelse. Alldeles gratis!
Se, vad marknadskrafterna kan ordna åt oss! Det kostar inte alltid!
Dock är ett försvar av marknadskrafterna en sak och ett försvar av libertarianismen, eller nyliberalismen, en annan. Vi kan nu välkomna Christian Gergils till verkligheten - efter att ha varit uppe i nyliberalismens drömvärld!
Då jag diskuterat med nyliberaler har jag aldrig fått ett vettigt svar på om det ska finnas några kommunala instanser eller om allt ska vara privat. Man har inte velat se det alla andra sett och fruktat: risken för en enorm utslagning, för en misär som skulle resa de fattiga mot det etablerade samhället.
Nu har Christian Gergils kommit till insikt! Det är en värdefull insikt! Och han säger sig vilja värna om människor som befinner sig i ett känsligt läge. Som har svårigheter av olika slag. Han har blivit kristdemokrat och är att gratulera för sitt ställningstagande. (Förresten borde kd, för att rädda sig själva, tacka både Hägglund och Odell för goda insatser och låta Eva Bush ta över. Hon talar så att många, inte minst ungdomar, förstår. Gamla gubbar tröttnar man däremot lätt på...)
Åter till Gergils och liberatianismen (eller nyliberalismen; finns det någon skillnad är det en vi bör få kännedom om): Förstår man marknadens sätt att fungera fattar man att det inte alltid kan finnas behov av alla typer av kompetens. Vi måste således acceptera en omställningsarbetslöshet. Då folk skolar om sig kan de inte alltid få betalt. Hur ska den värdefulla omskolningen ske, herrar libertarianer, om vi inte har råd att omskola oss? Ska det inte finnas en stat löser väl problemet sig genom att man tar vad man kan. Nattetid kommer starka men arbetslösa ungdomar ge sig ut på åkrarna för att rycka upp rotfrukter och annat. Ett samhälle utan offentlig sektor har bara frivilliga överenskommelser att falla tillbaka på. Jag går inte frivilligt med på att svälta medan andra ska få ärva förmögenheter av sådan storleksordning att de inte bara kan låta bli att arbeta, de kan också leva i sus och dus.
Om alla hade fått lika många spelmarker (medborgarlön) hade spelet kunnat börja! Dock kan vi inte låta det få vilken utgång som helst. Vi har att värna miljön och penningvärdet. Kanske kan vi säga att dessa intressen, miljön och penningvärdet, är av sådan betydelse att de är viktigare än demokratin. Det är därför vi inte låter riksdagsmän sätta räntan. De bör inte heller få låta jordens framtid gå om intet genom att offra miljön på de kortsiktiga vinsternas altare - för att få röster och därmed status, en position på höjderna för att älskas av folket (men hatas av framtiden).
Det liberala har annars mycket som talar för sig. Ska nu katolska fundamentalister skapa en katolsk stat i Frankrike, något jag hörde på radion, och islamister döda sådana som inte tror på islam och någon sorts defence league starta en jihad mot jihadisterna undrar man var det ska sluta: Jo, det kan bara sluta genom att väst och öst ömsesidigt respekterar varandra. Att religionen får bli något innerligt för människan privat, inte något man prackar på andra människor, ty dessa kan inte bara ha en annan tolkning av religionen, de kan ha en helt annan religion eller ingen tro alls!
Nog för den här gången! (Endast det deprimerande tillägget, för nyliberaler åtminstone, att det ju inte är nog med omställningsarbetslösheten, det kan ju också förhålla sig så att vi kan producera vad vi behöver utan att sysselsätta alla. Om nu detta kan ske och miljön tar skada av att alla sysselsättes, är det då verkligen en klok sak att inte kunna artikulera en klar och tydlig socialpolitik? Hayeck erkände att fattigstöd behövdes i moderna samhällen, men sedan blev det inte mycket mer ordat om den saken. Hur ska detta fattigstöd se ut och vem ska betala det?)
