En del människor hävdar att stigmatiseringar som en del djupt religiösa säger sig uppleva är tecken på djup psykisk rubbning och att religioner som accepterar sådant som stigmatisering har spårat ur. Jag vill hävda att denna kritik är ett utslag av en beklaglig felsyn, av att man begått ett kategorimisstag, eller inte förstått betydelsen av olika språkspel, dvs det som sägs på ett sätt kanske ska tolkas i en särskild kontext och inte som ett påstående hängandes i luften.
Vi måste skilja mellan torra faktas förnuft och hängivenhetens förnuft. Det är inte oförnuftigt att visa tecken på stigmatisering, såsom padre Pio i Italien, för att ta ett exempel, gjorde. Det är inte ens oförnuftigt om såren framkallats medelst syror o dyl. Vad den stigmatiserade säger med sina sår är att vederbörande är hängiven. Så till den milda grad att uppgåendet i Gud tar sig tecknen av lidandets sår. Allmänheten ser i den religiöses stigma en beundransvärd hängivenhet. Är såren framkallade är det att se som ett inslag av en show, eller som ett inslag i den religiösa processionen. "Se, dessa tecken, hur hängiven jag är att Kristus sår blir mina egna!" Vi kan se detta som inte är lika hängivna. Vi lyfts andligen upp. Vi får se att det finns en kärlek som spränger de fysiska kropparnas gränser och förenar subjektet med objektet! Så befriande i dessa dagar då så mycket handlar om yttre framgång, både i karriären och i kärlekslivet, sett med parförhållandets glasögon, att skåda en person som lever i celibat uppvisa denna samansmältning med Kristus, denna hängivenhet som får oss andra att vilja gå upp på morgonen, äta vår frukost och bege oss till arbetet för att utföra vårt dagliga knog, oss alla till gagn! Eller om vi nu inte har jobb: att försöka balansera sig fram så gott man kan och förutan sådana inslag som padre Pio och andra visat upp, förutan kyrkornas arkitektur - eller moskéernas minareter! - funnes väl blott fattigdom och strid på vår jord.
På youtube kan alla som vill söka på namnet Amir Khusro och då finna att man i Indien och Pakistan djupt högtidlighåller dennes minne. Hur man i en av de upplagda filmerna, på engelska, säger att sådana män som Amir Khusro, som såg likheter i olikheter, som försökte förena vad som var islamskt med vad som var hinduiskt, är de som bygger framtiden.
Ja, förstår vi den kognitiva psykologins landvinningar rätt måste den yttre segern först vara en inre!
Det är därför padre Pios stigma, hans blödande händer, inte är tecken på psykisk rubbning. Det skulle endast vara bedrägeri om det inte var en djupt hängiven person som visade upp såren utan någon som levde på ett helt annat sätt och blott nyttjade "showen" för egen vinnings skull, alltså varken till att stödja kyrkan, de fattiga eller de många vanliga som behöver lyftas upp i vardagen för att inte sjunka ner i det grå.
God jul önskar jag nu till sist till alla som följt mina bloggar under året!
