Vi får väl tacka f d vänsterledaren Gudrun Schyman för att hon gjort oss medvetna om härskarteknikernas existens. Det är emellertid inte enbart kvinnor som kan falla offer för härskartekniker, vilket nu ska visas.
Igår tittade jag på Kunskapskanalen och kom in mitt i en reprisering ifrån Bokmässan. Ett samtal pågick mellan förre ärkebiskopen K G Hammar, barnboksförfattaren Ulf Stark och en kvinnlig reporter, moderatorn, ifrån radions kulturredaktion. (I skrivande stund minns jag inte hennes namn, men med ledning av uppgifterna i denna post kan den intresserade lätt ta reda på den saken själv.)
Det var inte den förre ärkebiskopens lite trasiga uppenbarelse jag reagerade på. En teolog sprungen ur 68-generationens skepticism och radikalism kan väl kosta på sig att bära lite slitna kläder inför publik...(Därtill ett par gräsliga gympadojor. Tur luktteven ännu inte uppfunnits och påtvingats oss av någon Mammons apostel, tänkte jag och tog en klunk avsvalnat kaffe.)
Vad som fick mig att reagera var att en man utbildad för predikstolens ädla tjänst ondgjorde sig över författare som "skrev folk på näsan". Nähä, tänkte man i sitt stilla sinne! Vad har man gjort ifrån predikstolarna under generationer! Vissa människor har till och med associerat kyrkans budskap med ett förbud att ha roligt. Sex, vin och rock 'n' roll har ju hamnat på den lista från vilken man rikligen valt för att stämpla än den ene än den andre som syndare och förkastlig.
Denna lutherska straffpredikan är långt ifrån den mer katolska glädjen till bordets läckerheter och till det materiella. Till fruktskålen, till det ornamenterade vasen m m. Men allt i lagom dos! Ingen excess!
Jag tänkte: Varför ska inte en författare i ett fritt samhälle få skriva vad denne vill även om det innebär att författaren ifråga talar om för hela världen att den har fel, men att författaren har rätt?! Varför ska jag inte få säga: "Jag har rätt! Ändra dig och tyck som jag!" Strängt taget är det ju vad kyrkan alltid har gjort och till skillnad från denna hotar jag inte med helvetet.
Apropå att hota med helvetet! Nu kommer den modernt utbildade teologen säga att kyrkan inte alls tror på helvetet. Det är ivart fall inte en plats som existerar rumsligt utan mer ett tillstånd, avsaknaden av Gud. Jag kan acceptera detta apråkbruk, precis som jag kan acceptera att man säger att onda gärningar försvårar för individen att nå harmoni, Nirvana,och att onda följder av ens handlingar kan störa andra människor så att harmonin rubbas eller inte nås. Alltså: Att Nirvana inte uppnås.
Att säga att en författare skriver folk på näsan är detsamma som att försöka ta udden av vad den författaren påstår. Istället för att granska om det är gott litterärt och förnuftigt rent sakligt. Everything goes är ju maximen för den moderna vetenskapsteorin och borde vara det också för den moderna litteraturen som inte för intet rivit ner den franska litteraturklassicismens barocka regelbygge.
Nyttjandet av härksartekniker tog sig emellertid än mer uppseendeväckande former ifrån den förre ärkebiskopens sida: K G Hammar påstod sig stå på den judisk-kristna sidan eller ståndpunkten. Jaha, undrar man, vad innebär då denna? Det är tydligen inte fråga om endast det arv ifrån judendomen som blivit en del av kristendomen. Det rör sig om något mer. Det är att nu räcka ut handen åt judarna och säga att nu är vi ett lag mot de andra. Vissa räknas in, andra hålles ute.
Visserligen kan det finnas något gott i att judarna som tidigare exkluderats av så många kristna nu inkluderas. "Aha, de kristna har nu blivit medvetna om gångna misstag och gör nu bot och bättring!" Ja, om det nu ändå hade varit så väl!
Att inkludera judarna i K G Hammars "judisk-kristna gemenskap" är något som naturligtvis innebär att muslimer (och andra) exkluderas. Varför talade inte K G Hammar om den islamo-kristna sidan? Varför tar man inte fasta på likheterna mellan islam och kristendom och bygger på denna gemensamma grund? Det är en grund som innebär att man tar fasta på de moderata inslagen i Koranen, att judar och andra också har en rätt till Gud via sin väg. De behöver inte konvertera till islam, enligt dessa passager i Koranen. De andra passagerna, som förutspår gråt och tandagnisslan, har vi naturligtvis att se i en kontext det i skrivande stund är omöjligt för mig att beröra. Jag önskar bara att man i teologutbildningen läste Rumis Matlevi som kurslitteratur och att man la stor vikt vid Sofia Perennis.
Vi har alltså skäl att önska att kristna kyrkor uppmärksammar islam och dess uppfattningar. Att man strävar efter en gemenskap som antingen kan innebära att islam tillåtes i ett kristet Europa och kristendomen i en muslimsk orient eller att vi får ett liberalt ramverk som likställer religionerna och kyrkorna över allt. Detta är naturligtvis idealet och just den saken att prästerna inte talar om för församlingsborna allt i detalj utan att mycket är sådant som individen har att söka sig fram till, dvs gå vishetens väg, visar att påtvingade uppfattningar blott leder till diktatur och enkelspårighet medan tolerans och frihet leder till att vi var och en kan välja den kostym som passar.
