Då jag lyssnade på youtube hörde jag en moralfilosof påstå att vi i valet mellan att välja att rädda vår dotter eller två vuxna män ifrån att drabbas av en olycka skulle ha valt att rädda vår dotter. Filosofen ifråga gjorde sak av att på detta sätt ha visat det utilitaristiska, eller konsekvensetiska, synsättets felaktighet.
Om vi nu utgår ifrån att han har rätt i att vi alla skulle ha valt att rädda vårt eget barn istället för två vuxna män, trots att det innebär att rädda fler om man väljer att rädda männen, uppstår frågan: Men innebär detta att deontologisk moral, alltså en sådan som ser det rätta handlandet i att följa regler oavsett konsekvenserna, är riktig? Jag menar att exemplet kan tolkas på helt motsatt sätt. Det är i själva verket ett mycket starkt stöd åt ett konsekvensetiskt tänkande.
Tänk själv efter! Vad skulle följden bli om vi tryckte tillbaka en så grundläggande moralisk intuition som att rädda det egna barnet? Det är inte bara en moralisk intuition utan en närmast fysiologisk.
Om inte föräldrar vakar över sina egna barn och hjälper dessa, ja, då tycks en av samhällets bärande bjälkar drabbad av svårartad röta.
Konsekvensbedömningar av moraliskt handlande innebär alltså något annat än att addera hur många man kan rädda.
Om däremot en barnskötare som är ute med en grupp väljer att rädda det egna barnet, som finns i gruppen, istället för att rädda ett barn som det vore naturligare att rädda, då det finns närmare e dyl, ja, då tycks barnskötaren ifråga bryta mot anställningsavtalet, mot juridiska normer. Man kan ju argumentera för att om man väljer att ha det egna barnet bland de man är anställd för att ta hand om så får man inte sätta det egna barnet i en särställning i förhållande till andra barn. Konsekvensetiskt: Hur många skulle vilja ha sitt barn i en grupp där pesonalen riskerar att kliva över barnet för att istället ta hand om ett eget barn som hamnat i samma svårighet som det förstnämnda överklivda barnet?
