Det är en verklighet att leva med att mycket av det som skrivs refuseras. Därför vill jag inte rekommendera någon att börja skriva. Hip-hopen kombinerar en slags rimmad prosa, poesi ibland, med musik. Det är något för vår tid. Publiken är större och därmed inkomstmöjligheterna.
Inte ens sådana som Gustaf Philip Creutz läses i större utsträckning idag. Dikten har reducerats till något rent terapeutisk eller för det egna höga nöjets skull.
Jag vill inte påstå att poesin är död. Men det har varit ett misstag att ägna sig åt den, tror jag.
