I min senaste post med titeln "Ateismens dogmer" berörde jag i sista stycket Första orsakens argument. Detta argument att det fordras en första orsak för att något ska kunna finnas avfärdas ofta av ateister med argumentet att då måste det finnas en orsak till denna orsak. Eller: Vem skapade Gud om Gud skapade världen?
Jag tror att det är nödvändigt att harmoniera tron på Gud och naturvetenskapen. Men att tro på en dator måste inte innebära att man endast studerar samspelet mellan ettor och nollor.
Dock bör man inte hävda att man tror på något utan att kunna ge skäl för ståndpunkten. Att säga att man tror på Gud men saknar bevis och att man inte tror på naturvetenskapens bevis för att man tror på Gud, det är att ha gett sig själv en svag ståndpunkt.
Skapelsens fysiska sida måste förstås. Varför allt har kommit till och hur förståelsen av detta skeende kan kombineras med en tro på Gud.
Tron att universum kommit till av en stor smäll har många skäl för sig. Det ter sig rimligt att hävda att Big Bang var den tändande gnistan. Det är inte bara skolans undervisning som leder mig till den slutsatsen utan också min egen tolkning av fakta och av hur dessa förstås av folk med expertkunskap på området. Men dessa kan ha fel. Kanske har det funnits flera smällar. Kanske har universum alltid funnits men nyskapats då och då. Möjligt men inte lika rimligt.
Tron på Gud måste se annorlunda ut än att tro att Gud byggt en modell. Var fanns Gud i så fall då Han byggde modellen?
Det är att reducera Gud att göra Gud till en jättelik människa. Snarare är det så att Gud möter oss inifrån. Källan, vad som fanns innan universum, är Gud och den som finns i allt och alla. Det är på detta plan Gud verkar, tycks mig den rimligaste förklaringen.
På det viset får vi ett svar på vem som är den första orsaken: Gud är också ingenting och Gud har skapat allt av sig självt. Finns i allt och är allt. På detta sätt harmonieras teism och naturvetenskap. Gud har alltid funnits. Om inte annat så var ju det ingenting som allt föddes ur en del av Gud.
Så Gud skapade universum. Var skapelse och skapande på samma gång. Slumpmässigheten är något ur delens perspektiv att uppfatta. I ett större kan det som ter sig slumpmässigt vara något annat. En eventuell fortlevnad efter döden kan ske i en av de många dimensioner naturvetenskapsmännen talar om existerar utöver längd, bredd, höjd osv. Ty finns vi efter döden måste vi finnas någonstans. Eller vara i något som ger oss upplevelsen av att existera vidare. Då kanske allt som finns här ter sig som bländverks sken. Då måste vår naturvetenskapsliga förståelse kompletteras: precis som kvantvärlden har egna lagar som inte gäller i vår vanliga för oss människor direkt iakttagbara värld så kan vi uppleva andra lagar då vi transformerats ifrån ett mänskligt stadium till ett annat.
Min syn på Gud förklarar hur Gud kan ha funnits alltid. Dock skulle man kunna komma förbi Första orsakens argument genom att hävda att skapelsen är sin egen orsak. Att det på något sätt var en självantändande gnista som satte igång en spontan skapelseprocess som lett fram till vår värld genom trial and error. Man bör inte stänga dörren för Gud i sin förståelse av universum genom att skapa sig en så stel bild av Gud att man inte kan ge den en levande roll i Alltet.
