Menar man att Skaparen inte kan skiljas ifrån sin skapelse blir tron på Gud tron på skapelsens gudomliga natur. Det går då inte att särskilja en Gud och säga "här ser ni att Gud finns". Det är en helhetssyn som får fälla avgörandet att man tror på en Gud som är ett med skapelsen.
Det bör dock framhållas att allt inte är gott i vår värld. Vad följer då av detta faktum om vi fortfarande menar att Gud inte kan skiljas ifrån sin skapelse? Jo, att det måste finnas vissa värden vi omfattar, som är nedlagda i oss, och som får oss att värdera ett som godare eller bättre än något annat. Gud har alltså i skapelsen lagt ett moraliskt imperativ: Realisera det goda!
Det är naturligtvis svårt att klart säga vad dessa värderingar är som Gud nedlagt i oss. Det enklaste är tror jag är att bena upp problematiken och skilja mellan olika typer av värderingar. Då vi lever i ett socialt sammanhang som utvecklats genom historien kommer naturligtvis många värderingar ha sin grund i denna kulturella kontext. Hade kulturen varit annorlunda hade en del av värderingarna också varit det. Detta har vissa tagit som bevis på alltings relativitet, åtminstone att moralen är kulturrelativ. Det är inte sant. Det är bara en del av värderingarna som på det viset är kulturrelativa.
Det gör ont att slå sig. Därför ska man undvika att tillfoga andra smärta. Man vill ju inte själv tillfogas smärta av andra.
Har man vuxit upp i ett samhälle med ett visst mönster bör man inte utan skäl bryta mot detta mönster. Man bör ju inte ställa till skada och skadar man andras intressen genom att bryta mot hur man alltid har gjort har man gjort något ont. Dock kan man fråga om det måste förbli på ett sätt bara för att det varit så under lång tid. Nya sätt att hantera saker och ting leder till omprövade seder. Vi bör alltså erkänna att en stor del av vår moral är beroende på samhället vi lever i. Att normerna skulle kunnat utformas på annat sätt. Men vill vi ändra dem måste vi göra det, rimligtvis, på det sätt som samhället ifråga föreskriver. I annat fall riskerar vi stabiliteten.
Just uppfattningen att Gud skapat världen är en uppfattning vi fått i arv. Då Darwin och andra ifrågasatte den tycktes man se det som något omoraliskt. Den moraliska världsordningen riskerades för att en teroetisk hypotes om utveckling framförts.
Många religiösa, åtminstone en del, förnekar all form av evolution, då de inte kan acceptera tankegången att människan har en släktning gemensam med chimpanser och näbbmöss. Menar man att Gud inte kan skiljas ifrån sin skapelse borde det inte vara svårt att inse att vi kan ha utvecklats ur en gemensam uratom.
Hur som helst är det inte märkligare än att Första Moseboken rymmer två motstridiga skapelseberättelser. Eller är de motstridiga? Kan inte den ena vara hur Gud tänkte det hela och den andra hur Gud gjorde det hela? Med reservation för att man fick använda den typ av förklaringsmodeller som var tillgängliga då skapelseberättelserna skrevs ner, dvs man fick klara sig utan mer avancerade vetenskapliga förklaringsmodeller.
De religiösa anser jag gör fel som förnekar evolutionsteorin. De borde åtminstone kunna medge att mycket tyder på att två grupper av samma art kan utvecklas olika om de lever i olika miljöer, exempelvis om en landmassa avskiljes ifrån en kontinent för att bilda en ö. Förnekar man miljöns betydelse för att arten bildat två tydligt olika typer gör man sin position onödigt svag. Teisten skulle ju kunna hävda att Gud skapat människan i Edens lustgård men därefter kom arterna att utvecklas enligt vad evolutionsteorin beskriver. Man skulle kunna hävda att spåren efter våra förfäder är bortsopade. Om dessa hade funnits så hade vi förstått att vi utvecklats parallellt med chimpanser och näbbmöss. Detta är en position som väl är lite svag i sig men uppbackad av stöd ifrån heliga skrifter har vi här en position möjlig att försvara, medan den som förnekar all evolution närmast gör sig löjlig.
Viktigt torde vara att påpeka att det inte finns ett moraliskt imperativ i att låta den starke överleva. Naturen visar på motsatsen: Elefanter som hjälper varandra bevisar att djuren inte alls är ute efter att döda de svaga. Tvärtom visar de att elefanter är förmögna till moraliskt tänkande.
Det är inte bara evolutionsteorin som teister bör ta på större allvar.De bör också undvika de otillåtna motsatsslutet att mena att en värld utan Gud inte har någon moral och att då vi har en moral också måste ha en Gud. Hypotesen som många för fram att grunden till moralen kan ligga i oss själva betyder att även om Gud inte finns så har moralen lagts ner i oss för att sedan utvecklas och nyanseras med kulturen, vilket betyder framväxten av en viss "moralisk relativitet".
