söndag 12 maj 2013

Offerlammets roll

Antar vi att Gud lät sig födas som människa för att offras måste vi begrunda offrets roll.

Offret försonar den syndande människan med Gud. Tiden innan Jesus var en tid av domedagspredikan. Läser man Gamla testamentet blir man ibland bestört av de hårda orden profeterna riktar mot sitt eget folk.

Folket offrade lamm m m för att bli fria ifrån begångna synder. Systemet lät så att säga människan kunna leva vidare som moralisk agent i samhället genom att ett erkännande av synden gjorts och ett föreskrivet offer gjorts.

Istället för straffpredikan kommer Jesus med ett försoningsbudskap, med ett kärleksbudskap. Det är mindre hårda ord och människan får i Jesus inte bara ett försoningsoffer utan också ett exempel på ett av Gud uppskattat sinnelag. Vi kan se det som att det är här Jesus blir Guds son, något som de äldre teologerna beskrev som att Jesus adopterades av Gud.

För den som är hågad för djupsinnig teologi måste det vara möjligt att gå vidare: att denna adoption innebar att det som är Gud implicit i oss alla nu kan sägas vara Gud explicit hos Jesus. Om Gud skapat världen, är i allt och allt är i Gud, kan det inte gärna förhålla sig så att Gud blir en människa utan att vara de andra.

Men kan offrets roll verkligen ha varit att försona människa och Gud? Denna försoning borde Gud kunnat ordna utan någon korsfästelse. Nej, offrets roll är naturligtvis att forma framtiden. På samma sätt som man önskat ersätta straffdom med ett mjukare tal kommer nu Jesus att bli kung över kungarna, dvs i Jesu ord och gärning kommer ett föredöme finnas för de världsliga härskarna. Dessa blir vasaller åt Jesus som konkretiserat Guds vilja och därmed personifierat Gud.

Gamla testamentet beskriver hur Gud interagerade med sitt folk. Det är dock inte bara med judarna denna interaktion skett enligt texten. Det sägs ju att något område av Gud givits filistéerna.

Då judarna tydligen var ett folk som bildades av marginaliserade människor och som sedan formades av en tro kom de att bilda en grupp möjlig att skilja ifrån kananeer, samariter och andra, vilka måste ha varit något slags nästkusiner till judarna.

Jesus expanderar Israel. De som nu följer tron hålles samman till ett folk, Guds folk, av tron. De består av en blandning av olika mänskliga grupper.

Det kan inte gärna finnas en motsättning mellan de olika religionerna härvidlag, dvs de beskriver hur Gud interagerar med människorna. Det utbildas olika traditioner i olika delar av världen. Så formas samhällen med en form av ordning, och det har önskats av Gud.

Tanken på Jesu snara återkomst har förbryllat många, gjort många besvikna, fått dem att säga nej till religionen. Men frågan är om det är så vettigt att förstå Jesu återkomst som Jesu återkomst. Det är väl snarare Människosonen som ska komma tillbaka, dvs det som finns inom oss alla som frön (Jesus säger att människosonen finns inom er) ska växa och slå ut.

Det är inom oss Gud finns och det är inom oss Människosonen ska komma tillbaka. När våra sinnen förändrats kommer vi inte vilja tillgripa våld för att lösa konflikter. I den fredliga anda som följer kommer vi att frapperas av frånvaron av våld. I den kryptiska Uppenbarelseboken beskrivs detta på motsatt sätt, dvs att det är med dunder och brak Jesu återkomst kommer att signaleras. Detta måste, tror jag, förstås som bildspråk.