För poesins framtid är det viktigt att skolorna lär ut litteraturens historia på ett intressant sätt. Det som främst bör ske är att hela världen bör inlemmas i undervisningen, så att eleverna också får insikter i exempelvis den äldre persiska diktens historia. Indiens och Kinas diktning studeras ej heller efter förtjänst i den svenska skolan.
Hur ska en förnyelse kunna ske? Jag tror att svaret ligger i att nya huvudmän får komma in på arenan. Konkurrensen kommer att ge förnyat liv åt de statliga universiteten! Kan ett universitet få vara tämligen litet, kanske inriktat på språk, litteratur och historia, tror jag att vi kan få en gynnsam konkurrenssituation som breddar vår kunskap om dikten - och därmed möjliggör fördjupade insikter om den!
Ska sanningen fram är det väl så att de som haft en marxistisk grund haft lättare att få anställning vid universiteten, exempelvis som historiker, eftersom man önskat "vetenskapsmän man kan lita på". Jag har alls inget emot att socialistiska forskare får presentera sina resultat. Det bör dock ske på ett sådant sätt att andra forskare, forskare med en annan ideologisk bas, kan kritiskt pröva resultaten och ge sin version av dem.
Vi kan vara överens om vissa grundläggande fakta, men detta räcker inte långt. Ska vi förstå de data vi enats kring kommer vi förr eller senare in på värderingarnas domäner.
Att kulturens historia ofta varit männens historia avspeglar inte bara en social verklighet utan också historikernas urvalskriterier. Ett upplyst samhälle har upplysta medborgare och vill lämna detta styrda tillstånd bakom sig. Då fordras konkurrens också inom pedagigikens och forskningens områden.
För poesins framtids skull: Säg JA till privata universitet!
