Det pratas kusligt ofta om skapandet av en litteraturkanon. En sådan får mig att tänka så här: För varje listad författare bör man läsa någon annan författare, någon som verkat under samma epok! Istället för en listad manlig författare kunde man exemplevis istället läsa en kvinnlig olistad.
Naturligtvis är både den oreglerade kanon vi har idag och den föreslagna formella utslag av härskartekniker. Någon vill få oss att läsa en viss typ av litteratur. Varför?
Jag kan konstatera att den indiske författaren, mest känd för sin poesi, Mizra Ghalib inte är känd i Sverige. I Indien är han känd av alla. Han verkade samtidigt som den siste Moghulhärskaren regerade och umgicks också med denne. Bahadur Shah Zafar II kallade sig blott Zafar som poet och hade Ghalib som inte bara hovpoet utan också som lärare i poesins ädla konst.
Elever i Sverige får inte lära sig något om Mizra Ghalib och andra poeter fjärran ifrån. Varför? Jo, lärarna följer läroplanen! Den statliga läroplanen begränsar alternativen och beskär därför den kompetens inom humanioras område som lätt skulle bli verklighet om det istället för en statlig läroplan fanns flera privata.
Med läroplaner och litteraturstöd styr staten över vårt läsande - och därmed indirekt över vårt tänkande. Åtgärder mot detta måste inte bara inbegripa avskaffandet av statliga litteraturstöd utan också av en liberalisering av skolväsendet, också av universiteten. Det bör naturligtvis finnas fristående universitet som konkurrerar med varandra och som själva tillsätter lärare och forskare och som själva bestämmer över innehållet i sina kursplaner.
