Allt som trycks eller visas på teve ska arkiveras. Detta för att framtida historiker ska kunna göra sig en bild av vår tid.
Jag menar att denna politik är felaktig, och det av flera skäl.
För det första gör man saken närmast omöjlig för framtida historiker genom att skapa ett arkiv som svämmar över av handlingar, vilka skridit olika långt i den oundvikliga nedbrytningsprocessen (förruttnelseprocessen).
För det andra menar man att trots mängden av handlingar som arkiveras måste ett urval ske. Så ska exempelvis repriser inte längre arkiveras, är det tänkt.
Då frågar man sig: Säger inte antalet repricerade program en hel del om vår tids populärkultur? Vilka program går i repris? Varför?
Det naturliga vore att tevebolagen arkiverar sina program, förlagen sina utgivna böcker, tidningarna sina alster osv.
En framtida historiker bör inte få en tillrättalagd bild av vår tid utan bör söka bland tryckta handlingar, opublicerade brev och dagböcker, samtal med personer som varit med osv för att få en bild av vår tid. Denna bild kommer naturligtvis att utgöra en konstruktion, snarare en sorts modell över vår tid än en riktig skildring av den.
Men varför ska vi begära mer av morgondagens historiker än vi begär av vår egen tids journalister och programmakare? Vi har att kompromissa med verkligheten och bör hellre förbättra för de som lever idag, men kanske inte så länge till (jag tänker på de äldre som blir allt fler) än på att bevara gamla handlingar.
Första sållningsfasen: att vissa inte får publiceras. Andra sållningsfasen: Att visst ska bevaras, annat förstöras.
Staten bör inte lägga sig i vad som bevaras av utgivna böcker och andra handlingar. Riksdagsdokumenten får arkiveras av staten, naturligtvis, men det privata bör inte censureras av statens censorer/arkivarier.
Att det finns privata arkiv dit släktingar till exempelvis författare vänder sig med material, kanske teckningar eller brev, skulle man kunna tänka sig. Vore naturligare om de deponerade handlingar där, kanske mot en viss deponiavgift, än att skattebetalarnas pengar ska tas i anspråk för att bevara allt möjligt och omöjligt som släktingar till vår tids författarstjärnor lämnar in till Kungliga Biblioteket.
