Det paradoxala är att om Europa hade haft en modern upphovsrätt på Goethes tid, ja, då hade denne store skald kanske gått i fällan och skrivit romaner på löpande band. Detta för att upprepa succén med Den unge Werthers lidanden.
I ett av sina venetianska epigram hyllar Goethe sin välgörare storhertig Karl August av Sachsen-Weimar. Goethe tackar denne för hus med trädgård och för en ekonomisk bas som möjliggjort diktningen och andra intressen (storhertigen förstod att det skulle gagna Goethes diktning om denne även fick praktiska statsmannasysslor att ägna sig åt!).
Tack vare att Goethe inte hade att förlita sig på antalet sålda exemplar behövde han inte prostituera sin penna. Tack vare denna ordning fick världen dikter som kanske aldrig skulle ha skrivits om vår tids upphovsrätt varit rådande på Goethes tid. Man kan säga att mecenater som Karl Augsust av Sachsen-Weimar skapade en marknad för dikten. Genom att efterfråga vers har furstar förr i tiden gynnat poeterna och fått hågade unga människor att försöka sig på konsten. Vi behöver bara tänka på vad en kung som Bahadur Shah II Zafar betydde för poesin på sin tid, för en Zauq, för en Ghalib, för att vi ska förstå betydelsen av aktivt stöd för poesins framväxt.
Dock, tiden kan inte gå baklänges. Vad vi efterfrågar idag är kanske en syntes mellan en gammal och en ny ordning. I konkurrensen mellan olika konstarter har poesin trängts undan. Därom finns inte mer att säga än att det är kärleken till den som bör hålla den vid liv, samt en vördnad för de förflutna storheter som såg till att vi fått detta vackra världsarv som vår samlade diktskatt utgör.
Jag ställer frågan: Är det verkligen en riktig ordning att det är antalet sålda exemplar som ska belönas?
