Är vägavgifter frihet?

Libertarianska riktningar som anarkokapitalism och s k objektivism (Ayn Rand) påstår att offentliga regler och instanser inskränker friheten. De tycks oförmögna att se det grundläggande sociala kontraktets frihetsskapande värde. De inser att en skyddssammanslutning kan växa fram. Åtminstone gjorde Robert Nozick det. Men de kan inte förstå att vad vi än avtalar om får till följd att vi måste underkasta oss en kompromiss. Många avtal innebär ett jämkande av två parters viljor tills de blir överens. De får inte allt men tillräckligt för att bli nöjda. Varför kan vi då inte acceptera ett kommunalt gatunät i utbyte mot rätten att fritt få röra sig i kommunen utan att behöva betala vägavgifter? Ska fastighetsägare ta betalt för att vi ska ha rätten att färdas låt oss säga från ett torg till ett annat i en stad kan vi både fråga var de fått den rätten ifrån och vad det betyder för den praktiska friheten att behöva betala vägavgifter för att ta sig fram. Självklart kommer fastighetsägare vilja ha betalt av bussbolag, taxibolag m fl för att de kör på deras mark. Är dessa avgifter uttryck för frihet samtidigt som de inskränker friheten? Att acceptera viss skatt för att vinna rörelsefrihet vänder sig dessa anarkister emot. Vissa saker som vi alla vill ha och behöver kan via regler tas undan den oreglerad marknadens mekanismer. Dessa bör istället, viktade så att de gagnar kretsloppstanken, verka inom andra områden. Genom entreprenad kan offentlig uppgift utföras av privat aktör. Om det anses lämpligt. Skolpeng och liknande innebär utökad valfrihet. Men också detta är libertarianerna emot. Kallar det för kommunism. Menar de allvar eller är det ett oärligt spel för att manipulera väljarna?

Hans Kelsens fyra fasers relevans

Den som önskat skriva om rättens förhållande till moralen men fått nöja sig med ansvarsbegreppets mer begränsade värld har naturligtvis att som utgångspunkt redogöra för vad som menas med ansvar. Sex olika beståndsdelar sammanbundna i en normativa struktur, med frasen "ska se till" som sitt centrum, var något ett logiskt tänkande lätt kunde acceptera. Självklart måste det begrepp som texten handlar om på något sätt definieras även om först en fullständig genomläsning av texten gör klart för vad begreppet egentligen står för. Också de olika underbegreppen måste definieras även om det inte alltid sker på ett fullständigt exakt sätt. Men synpunkten att redogörelsen för n-komponenten (alltså att ansvarsbegreppet förutsätter en norm) måste innehålla en redogörelse för Kelsens fyra faser är inte bara fel mot essän ifråga utan också mot ämnet och därtill mot Hans Kelsens själv. Ska en sådan redogörelse lämnas bara för att Kelsen lämnat ett väsentligt bidrag till normläran? Snarare bör det som är relevant för essän påpekas, resten förtigas. Eller ska man också orda om Harald Ofstads olika faser? Kelsens faser fanns omtalade i läroboken, "Rätten och förnuftet" av Aleksander Peczenik (vars främsta bidrag till svensk rättsteori väl bestod i insikten att det är realistiskt att påstå att den är något annat än ett "sätt att uttrycka sig") .

Ett omnämnande av Hans Kelsens faser vore närmast löjeväckande. Det skulle skänka läsaren intrycket av att det hade en speciell betydelse för ämnet att Kelsen börjat i statsrätten och slutat i folkrätt och statsvetenskap. Ska Axel Hägerströms djupgående studier i romersk rätt inte påtalas kanske en eventuell läsare får intrycket av att de inte var viktiga för Hägerströms teoribildning eller för den s k Uppsalaskolan. Nämner man Kelsens faser men inte Ofstads och Hägerströms kanske bilden målas av en spretande Kelsen som inte kan bestämma sig. 

Men jag har förstått varför vissa texter blivit tjocka böcker. Verkligen en fin insikt värd att tacka ödmjukt för! Något jag nu gör.

Om likhet mellan religionerna

Det finns en likhet mellan förbindelsen mellan Isak och Jesus å ena sidan och den mellan Ishmael och Muhammad å den andra. Det finns en strukturell likhet. Skillnaden är den att det rör sig om olika personer.

Vi frågar då: Skulle Gud ha skapat en ordning sådan att den ena förbindelsen representerade något rätt och den andra något felaktigt? Skulle du inte vara utvald av Gud utan tvärtom försedd med en felaktig lära för att du tillhörde den ena linjen och inte den andra? Måste vi inte istället slå fast att likheten är så stor att både Jesus och Muhammad är Logos och frälsare? Vad vi menar med "Logos" och "frälsare" måste bestämmas på ett sådant sätt att vår världsbild är rimlig. Vi kan inte med "frälsare" mena "person som dog på korset för våra synders skull" utan istället "en guide och lärare som leder oss rätt så att vi undviker faror och når målet".

När Paulus framhäver Isak på Ismaels bekostnad talar han som företrädare för Isaks linje, inte för en objektiv sanning. Tänkare inom Ismaels linje har gett uttryck för en motsvarande "relativ sanning". Denna ståndpunkt är en relativ sanning inte bara för att den är partisk och alltså inte skulle ha intagits om Paulus, för att återgå till honom, tillhört den andra linjen. Den är också relativ ur ett temporalt perspektiv.

Då Gud skapar av sig själv och genom sig själv i en serie av emanationer, "utstrålningar", förstår vi både att materia inte bör ses som något ont (utan som något att respektera) och att de olika "manifestationsvågorna" , uttrycket för den bakomliggande gudomen, leder till en rad olika positioner på vägen både rumsligt och temporalt, och därför i hög grad kulturellt, varför en profet eller annan Sanningssägare inte kan säga samma sak vid alla dessa tillfällen. Det finns en mening, ett budskap, i existensen som pockar på att lyftas fram och förverkligas. Vi ser detta först i en önskan att forma ett samhälle, sedan i viljan att stifta en lag och därefter i att befrämja ett sinnelag som gör lagen överflödig eller åtminstone möjlig att följa. På grund av den mänskliga naturen, dvs på grund av svaghet, behöver vi lagen som ett stöd. Lagen är det som bör riktas åt oss i vår rumstemporala relativitet. Vi får detta "bör" genom att djupdyka i vårt inre och i historien, där naturligtvis vad som kallats "heliga texter" är viktiga normelement.

Då Paulus gav Isak företräde fick detta betydelsen att vid konflikt ska Isaks väg väljas. Att den är den rätta vid konflikt. Fanns ingen konflikt skulle en sådan norm inte behövas. Kristna och judar härleder sin tro efter Isaks linje. Hade man likställt linjen efter Ishmael med den efter Isak hade man sett Muhammad som likställd med Jesus. Sett dem båda som gudsrealiserade Logosexponenter. Muslimer å sin sida menar att Muhammad ersätter Jesus som Logos, den först skapade, Förnuftet. I muslimsk tro också benämnd "det muhammedanska ljuset".

Tar vi ett steg bort ifrån dessa båda positioner tycks vi antingen ha att förkasta båda eller erkänna båda. Förkastelsen lär väl få formen av påståenden som att "Man trodde på Gud förr i tiden. Nu vet vi att det är djupt liggande behov av vägledning som ligger bakom."  Ett erkännande får formen av att se både Jesus och Muhammad som Logos och frälsare. Vi får då uppfatta Paulus som en utläggare av det heliga ordet som var mycket vis och besjälad av Guds ande men som inte alltid haft absolut rätt. Hans kommentarer var präglade av tids- och rumsfaktorer precis som orden i Koranen inte är skrivna i ett absolut vakuum utan hänvisar till händelser som rör förhållanden i Mekka och Medina med omnejder då Koranen uppenbarades (då en alltid existerande mening, "recitation", i Himlens dimension projicerades till Jorden vid ett visst utsnitt ur Rum-Tiden).

Det säger säger sig självt att det som var sant under en texts uppenbarelse inte behöver vara sant i exakt samma mening senare, då textens, uppenbarelsens, budskap gjort en annan förståelse möjlig och rimligare. Det tycks alltså vara så att Gud i sin skapelseprocess öppnar upp vad vi kan kalla för "fönster" för olika meningar. Det är dessa meningar som Gud vet men som profeternas samtida inte kände till. Det är meningar som klarnat för folk i senare tid då allt fler fönster öppnats i takt med att Guds byggnad på Jorden färdigställs. Det bör bli en grönskande trädgård med porlande bäckar av rent vatten.

Kan en linje kröka sig?

Påståendet att en rak linje som dras rakt ut i rymden kommer att kröka sig,eftersom rum-tiden kröker sig är paradoxalt och tycks bygga på en sammanblandning av matematiska och fysisk-empiriska påståenden. Vi fick tidigt lära oss att en punkt saknar utsträckning. Skriver vi en punkt tecknar vi en bild av e punkt som får åskådliggöra vad punkten är:en platsmarkering utan utsträckning.

Om vi på ett analogt sett tecknar bilden av en linje kommer denna att kröka sig då den hör till en fysisk verklighet. En tänkt linje genom universum kan inte kröka sig som rum-tiden. Vi har att abstrahera bort vårt fysikaliska universum för att i ett vakuum förena två punkter. Sträckan mellan punkterna kallas ett segment, alltså ett linjesegment. Linjen själv är enligt sin definition utan början och utan slut.

Om det inte tillhör definitionen, hur kan linjen kröka sig?

Vi tänker oss en yttre transparent film sådan att drar man en rak linje på den blir den en kurva på grund av filmens ojämnhet. Vi kan se igenom denna transparenta film till en underliggande metallskiva som är absolut plan. Jämn och fin. Vi drar nu en linje på metallskiva som är rak på grund av att metallskiva är det. Då vi kan se igenom filmen ovanför metallskiva, eftersom den är 100 % transparent, ser vi linjen som rak. 

Något om intet

Vår auktoritetstro får oss att uppfatta allt Einstein sagt som sant. Det är inte den rätta filosofiska attityden. Filosofen har alltid rätt att kritiskt pröva rimligheten av vetenskapens påståenden. 

Är en meter olika stor på olika håll i världsalltet? Vore inte det riktiga att säga att varje rum får ha sina måttenheter och att en meter på Jorden, m1, inte behöver vara lika stor som en meter på Venus eller på en planet i universums utkant eller därutanför? Alltså att inte påstå att det är samma meter.

Säger man att på andra håll är metern större eller mindre säger man att den större metern, m2, är en egen meter, och att den mindre metern, m3, är en egen meter. Det är alltså inte så att en meter blir större eller mindre. Metern är ett konceptuell begrepp och kan vi säga att det som bestämmer meterns storlek är en fysisk entitet på Jorden menar vi att en meter är så stor som detta föremål är på Jorden, inte i yttre universum eller någon annan stans.

Kan vi säga att ett universum föds sedan ett annat slocknat måste man kunna medge existensen av en annan tid än den som är knuten till varje universum. Vi får tala om en yttre "tomhetstid" och om olika "bubbeltider" eller "universumtider" som är förknippade med olika fysiska rum som finns "insprängda" i den omgivande intigheten. 

Att tala om intet i dessa kosmologiska sammanhang är inte detsamma som att tala om intet i logisk mening. Intet existerar. Alltså inte det logiska intet, men det som är tomhet i världsrymden. 

För filosofin är det tankeexperiment som gäller och inte fysikaliska experiment. Säger man att tiden inte finns om inte materien som bildar rummet finns så har man bara sagt att det inte finns något mer att temporalt mäta i det rummet. Tiden finns fortfarande. Inte just den specifika rum-tid som hörde till det universum som upphört att finnas till men den tid ("tomhetstid") som är förbunden med det rum som detta universum existerade i. Invändningen att finns inga partiklar finns ingen tid kan bemötas. Låt oss tänka oss att en partikel fanns! Då finns också en tid knuten till denna partikel. Tänker vi oss en partikel innan Big-Bang inser vi att en tid fanns innan Big-Bang. Uratomen hade sin tid. Uratomen tid fanns så länge Uratomen fanns. När denna "atom" exploderade och vårt universum föddes, föddes vårt universums rum-tid. När väl vårt universum inte längre finns kan vi tänka oss att en främmande tennisboll svävar i tomrummet. Då har denna en tid. Så exploderar något och ett nytt universum skapas med sin egen rum-tid. Visst kan vi sägs att ett universum, det senare, existerade senare i tiden än vårt, som dött, och att det alltså finns en tid som förbinder de båda universana med varandra och med en tennisboll däremellan! Detta kan vi göra trots att vi saknar alla möjligheter till en sådan tidsbestämning, då vi knappast kan existera sedan vårt eget universum gått under. 

Kristen sufism

Kan det verkligen vara så att Gud skapat en värld sådan att efter den sanna Bibeln har en falsk Koran kommit? Detta tycks orimligt. Ju mer du studerar islam i allmänhet och Koranen i synnerhet, desto tydligare blir det att det är samma budskap i Bibeln och Koranen. Skillnaden består i att Koranen gavs till ett folk som tidigare inte nåtts av det monoteistiska budskapet. Man kan säga att Koranen avpassades för detta då den uppenbarades men att den också har universell räckvidd, dvs är ämnad för alla. Hur kan det förhålla sig så? Jo, precis som muslimer menar att evangelierna (ingil) är gällande för muslimer så länge de är förenliga med Koranen så bör kristna hävda att Koranen är gällande för kristna så länge den låter sig förenas med det kristna budskapet. Motsägelser måste alltså förklaras. Det är inget nytt. Också motsättningar mellan evangelierna måste förklaras. Verkliga, djupa motsättningar kan inte finnas, bara bokstavliga och ytliga som antingen inte betyder något eller har något att säga oss. Kristna kommer alltså förklara vissa ställen i Koranen som att de gällt en uppfattning annan än deras eller att samma verklighet kan ses på två sätt. Jesus kan då ses som både en vanlig människa som blivit gudsrealiserad eller som Guds språkrör i den tredimensionella värld där Fadern inte kan visa sig annat än indirekt. De kristna som grät då de hörde Koranen reciteras för dem och som bad om att få bli upptagna bland vittnena till att det var Guds Sanning de hörde, dessa kristna kan få arvtagare i vår tid om Kyrkan vågar ta steget att se Koranen som en helig bok. Då kristna och judar räknas som Bokens folk av muslimer kommer de samtidigt slippa djuroffer under hajj och sådant som vi önskar ersatt av ett offer i pengar. Det skulle glädja veganer och vegetarianer. Mer av den livsföringen skulle göra livet på Jorden bättre. Det är något Gud önskar. I annat fall skulle religionens uppfattningar inte haft med livet på Jorden att göra.

En Gud, en religion

Många är överens om att det bara finns en Gud. Vi kan vara djärvare än så och hävda att det egentligen bara finns en religion. Att det finns många uttryck för religionen beror på att religiösa sanningar inte följer krav filosofer satt upp medelst den så kallade korrespndesteorin för sanning. Djupseendet blir bättre med två ögon än ett. Varje religionsuppfattning är att se som ett synfält. Ju fler du sett medelst desto mer förstår du. Visdomens bägare har blivit din att ta stora klunkar ur.