Den som önskat skriva om rättens förhållande till moralen men fått nöja sig med ansvarsbegreppets mer begränsade värld har naturligtvis att som utgångspunkt redogöra för vad som menas med ansvar. Sex olika beståndsdelar sammanbundna i en normativa struktur, med frasen "ska se till" som sitt centrum, var något ett logiskt tänkande lätt kunde acceptera. Självklart måste det begrepp som texten handlar om på något sätt definieras även om först en fullständig genomläsning av texten gör klart för vad begreppet egentligen står för. Också de olika underbegreppen måste definieras även om det inte alltid sker på ett fullständigt exakt sätt. Men synpunkten att redogörelsen för n-komponenten (alltså att ansvarsbegreppet förutsätter en norm) måste innehålla en redogörelse för Kelsens fyra faser är inte bara fel mot essän ifråga utan också mot ämnet och därtill mot Hans Kelsens själv. Ska en sådan redogörelse lämnas bara för att Kelsen lämnat ett väsentligt bidrag till normläran? Snarare bör det som är relevant för essän påpekas, resten förtigas. Eller ska man också orda om Harald Ofstads olika faser? Kelsens faser fanns omtalade i läroboken, "Rätten och förnuftet" av Aleksander Peczenik (vars främsta bidrag till svensk rättsteori väl bestod i insikten att det är realistiskt att påstå att den är något annat än ett "sätt att uttrycka sig") .
Ett omnämnande av Hans Kelsens faser vore närmast löjeväckande. Det skulle skänka läsaren intrycket av att det hade en speciell betydelse för ämnet att Kelsen börjat i statsrätten och slutat i folkrätt och statsvetenskap. Ska Axel Hägerströms djupgående studier i romersk rätt inte påtalas kanske en eventuell läsare får intrycket av att de inte var viktiga för Hägerströms teoribildning eller för den s k Uppsalaskolan. Nämner man Kelsens faser men inte Ofstads och Hägerströms kanske bilden målas av en spretande Kelsen som inte kan bestämma sig.
Men jag har förstått varför vissa texter blivit tjocka böcker. Verkligen en fin insikt värd att tacka ödmjukt för! Något jag nu gör.
