Det finns en likhet mellan förbindelsen mellan Isak och Jesus å ena sidan och den mellan Ishmael och Muhammad å den andra. Det finns en strukturell likhet. Skillnaden är den att det rör sig om olika personer.
Vi frågar då: Skulle Gud ha skapat en ordning sådan att den ena förbindelsen representerade något rätt och den andra något felaktigt? Skulle du inte vara utvald av Gud utan tvärtom försedd med en felaktig lära för att du tillhörde den ena linjen och inte den andra? Måste vi inte istället slå fast att likheten är så stor att både Jesus och Muhammad är Logos och frälsare? Vad vi menar med "Logos" och "frälsare" måste bestämmas på ett sådant sätt att vår världsbild är rimlig. Vi kan inte med "frälsare" mena "person som dog på korset för våra synders skull" utan istället "en guide och lärare som leder oss rätt så att vi undviker faror och når målet".
När Paulus framhäver Isak på Ismaels bekostnad talar han som företrädare för Isaks linje, inte för en objektiv sanning. Tänkare inom Ismaels linje har gett uttryck för en motsvarande "relativ sanning". Denna ståndpunkt är en relativ sanning inte bara för att den är partisk och alltså inte skulle ha intagits om Paulus, för att återgå till honom, tillhört den andra linjen. Den är också relativ ur ett temporalt perspektiv.
Då Gud skapar av sig själv och genom sig själv i en serie av emanationer, "utstrålningar", förstår vi både att materia inte bör ses som något ont (utan som något att respektera) och att de olika "manifestationsvågorna" , uttrycket för den bakomliggande gudomen, leder till en rad olika positioner på vägen både rumsligt och temporalt, och därför i hög grad kulturellt, varför en profet eller annan Sanningssägare inte kan säga samma sak vid alla dessa tillfällen. Det finns en mening, ett budskap, i existensen som pockar på att lyftas fram och förverkligas. Vi ser detta först i en önskan att forma ett samhälle, sedan i viljan att stifta en lag och därefter i att befrämja ett sinnelag som gör lagen överflödig eller åtminstone möjlig att följa. På grund av den mänskliga naturen, dvs på grund av svaghet, behöver vi lagen som ett stöd. Lagen är det som bör riktas åt oss i vår rumstemporala relativitet. Vi får detta "bör" genom att djupdyka i vårt inre och i historien, där naturligtvis vad som kallats "heliga texter" är viktiga normelement.
Då Paulus gav Isak företräde fick detta betydelsen att vid konflikt ska Isaks väg väljas. Att den är den rätta vid konflikt. Fanns ingen konflikt skulle en sådan norm inte behövas. Kristna och judar härleder sin tro efter Isaks linje. Hade man likställt linjen efter Ishmael med den efter Isak hade man sett Muhammad som likställd med Jesus. Sett dem båda som gudsrealiserade Logosexponenter. Muslimer å sin sida menar att Muhammad ersätter Jesus som Logos, den först skapade, Förnuftet. I muslimsk tro också benämnd "det muhammedanska ljuset".
Tar vi ett steg bort ifrån dessa båda positioner tycks vi antingen ha att förkasta båda eller erkänna båda. Förkastelsen lär väl få formen av påståenden som att "Man trodde på Gud förr i tiden. Nu vet vi att det är djupt liggande behov av vägledning som ligger bakom." Ett erkännande får formen av att se både Jesus och Muhammad som Logos och frälsare. Vi får då uppfatta Paulus som en utläggare av det heliga ordet som var mycket vis och besjälad av Guds ande men som inte alltid haft absolut rätt. Hans kommentarer var präglade av tids- och rumsfaktorer precis som orden i Koranen inte är skrivna i ett absolut vakuum utan hänvisar till händelser som rör förhållanden i Mekka och Medina med omnejder då Koranen uppenbarades (då en alltid existerande mening, "recitation", i Himlens dimension projicerades till Jorden vid ett visst utsnitt ur Rum-Tiden).
Det säger säger sig självt att det som var sant under en texts uppenbarelse inte behöver vara sant i exakt samma mening senare, då textens, uppenbarelsens, budskap gjort en annan förståelse möjlig och rimligare. Det tycks alltså vara så att Gud i sin skapelseprocess öppnar upp vad vi kan kalla för "fönster" för olika meningar. Det är dessa meningar som Gud vet men som profeternas samtida inte kände till. Det är meningar som klarnat för folk i senare tid då allt fler fönster öppnats i takt med att Guds byggnad på Jorden färdigställs. Det bör bli en grönskande trädgård med porlande bäckar av rent vatten.
