Påståendet att en rak linje som dras rakt ut i rymden kommer att kröka sig,eftersom rum-tiden kröker sig är paradoxalt och tycks bygga på en sammanblandning av matematiska och fysisk-empiriska påståenden. Vi fick tidigt lära oss att en punkt saknar utsträckning. Skriver vi en punkt tecknar vi en bild av e punkt som får åskådliggöra vad punkten är:en platsmarkering utan utsträckning.
Om vi på ett analogt sett tecknar bilden av en linje kommer denna att kröka sig då den hör till en fysisk verklighet. En tänkt linje genom universum kan inte kröka sig som rum-tiden. Vi har att abstrahera bort vårt fysikaliska universum för att i ett vakuum förena två punkter. Sträckan mellan punkterna kallas ett segment, alltså ett linjesegment. Linjen själv är enligt sin definition utan början och utan slut.
Om det inte tillhör definitionen, hur kan linjen kröka sig?
Vi tänker oss en yttre transparent film sådan att drar man en rak linje på den blir den en kurva på grund av filmens ojämnhet. Vi kan se igenom denna transparenta film till en underliggande metallskiva som är absolut plan. Jämn och fin. Vi drar nu en linje på metallskiva som är rak på grund av att metallskiva är det. Då vi kan se igenom filmen ovanför metallskiva, eftersom den är 100 % transparent, ser vi linjen som rak.
