Ateismens dogmer

Vi är vanda vid att teister håller sig med dogmer och ibland strider om deras riktighet. Ofta har dessa strider karaktären av semantiska strider. Hade de två sidorna formulerat sig annorlunda skulle oenigheten upplösas, får man intryck av (exempelvis gällande treenigheten).

När ateismen brett ut sig blir det nu allt vanligare med ateistiska dogmer. Det är trosföreställningar om skapelsen.

Man menar, på fullt allvar, att det inte fanns en tid innan Big Bang. Därför kan det inte heller ha funnits en tid för Gud.

Detta måste vara felaktigt!

Om vi tänker oss ett mörkt omöblerat rum. Vi kan titta in i det rummet via ett fönster. Men då rummet inte är upplyst ser vi ingenting. Det finns ju inget i rummet. Plötsligt exploderar det dock. Vi ser ett starkt ljussken i det stora rummet och hör en väldig knall. Ljuset sprider sig i rummet. Sedan blir det stilla. Ljudet klingar av. Ljuset blir allt svagare. Slutligen finns det inget ljussken kvar. Allt är som förut. Rummet tycks åter obefintligt.

x tidsenheter senare exploderar det igen. Samma förlopp upprepas: ett ljussken som expanderar, en väldig knall.

Säger vi nu att tiden är relativ explosionen har vi två uppsättningar av tid, en för varje bubbla av ljus som explosionerna genererade. Skulle vi nu inte kunna tänka oss, åtminstone teoretiskt (det är vad jag föreställer mig att de teoretiska fysikerna gör angående Higgspartikeln!), att vi kan relatera de två explosionerna till varandra? Förr oss idag är det kanske inte praktiskt möjligt men om vi antar att något kan registrera ljus och ljud utanför explosionerna så skulle vi kunna sluta oss till att den ena explosionen föregick den andra. Kanske också våga oss på påståendet att det var ungefär på samma ställe i rummet de exploderade.

Då finns det en tid som är gemensam för de två explosionsrelaterade tiderna! Alltså är inte tiden något som hör Big Bang till! Det är korrekt att vi har en form av tid relaterad till vad som händer i den explosionsbubbla som vårt universum utgör (en "numerisk" sida av Gud), men det är också korrekt att påstå att det finns en tid som relaterar olika universa till varandra i ett rum utanför vårt universum, ett rum i vilket den stora smällen Big Bang ägde rum, om så den kom ifrån en annan dimension eller på annat sätt.

Ateister påstår också ofta att en Skapare inte kan såsom en första orsak förklara skapelsen. Men om man hävdar att en tärning måste ha rört sig för att falla på en yta och därför visa en siffra som finns på den motstående ytan har man inte därmed sagt att ingen kastat tärningen!

Statligt litteraturstöd?

I medierna har man i veckan kunnat höra att de stora förlagen vill ha ett större statligt litteraturstöd. Detta av omtanka om den s k smala litteraturen.

Man tar sig för pannan! Betänk bara vad det förslaget innebär: att staten ska ge statliga stöd åt stora kommersiella bokförlag för att dessa ska ge ut smal litteratur.

Det är ju närmast ett vansinnesförslag!

För det första är det mindre bokförlag som står för utgivningen av den s k smala litteraturen. Poesi ger exempelvis de stora förlagen ut när det inte längre rör debutanter utan blivit poeter som etablerats i folks medvetande. Säkra kort med andra ord.

För det andra tjänar de stora bokförlagen pengar på att ge ut bestsellers. Vilket manuskript blir en bästsäljare?

Beror inte det på utbud och efterfrågan i samverkan? Med andra ord: Det är vad folk vill läsa och vad bokförlagen marknadsför stort som bestämmer vad som säljer. Bokförlagen skulle kunnat agera annorlunda.

Menar de att staten ska stödja dem för att de ska ge ut smal litteratur är det som att säga att det folk köper är fel sorts litteratur. Att det som de stora satsar på inte är rätt sorts litteratur, men "omständigheterna tvingar oss till det". Nej, ni har ett fritt val och vi ska respektera de val ni gör!

Är det några som ska ha statliga stöd för utgivning av smal litteratur så är det de förlag som står för utgivningen. De mindre förlagen. Det kan inte vara rätt att de stora satsar på de säkra korten (ur krass ekonomisk synvinkel), men sedan vill använda dessa vinster till annat än att ge ut böcker av mindre säljbart slag. Då ska staten, dvs skattebetalarna, komma in och stå för fiolerna.

Om en bok inte publiceras har vi idag den fina möjligheten att publicera på nätet. Om du bakar en kaka och ingen köper den måste du skänka bort den eller fundera över vad du ska ägna din tid åt i framtiden.

Om Gud och evolutionsteorin

Menar man att Skaparen inte kan skiljas ifrån sin skapelse blir tron på Gud tron på skapelsens gudomliga natur. Det går då inte att särskilja en Gud och säga "här ser ni att Gud finns". Det är en helhetssyn som får fälla avgörandet att man tror på en Gud som är ett med skapelsen.

Det bör dock framhållas att allt inte är gott i vår värld. Vad följer då av detta faktum om vi fortfarande menar att Gud inte kan skiljas ifrån sin skapelse? Jo, att det måste finnas vissa värden vi omfattar, som är nedlagda i oss, och som får oss att värdera ett som godare eller bättre än något annat. Gud har alltså i skapelsen lagt ett moraliskt imperativ: Realisera det goda!

Det är naturligtvis svårt att klart säga vad dessa värderingar är som Gud nedlagt i oss. Det enklaste är tror jag är att bena upp problematiken och skilja mellan olika typer av värderingar. Då vi lever i ett socialt sammanhang som utvecklats genom historien kommer naturligtvis många värderingar ha sin grund i denna kulturella kontext. Hade kulturen varit annorlunda hade en del av värderingarna också varit det. Detta har vissa tagit som bevis på alltings relativitet, åtminstone att moralen är kulturrelativ. Det är inte sant. Det är bara en del av värderingarna som på det viset är kulturrelativa.

Det gör ont att slå sig. Därför ska man undvika att tillfoga andra smärta. Man vill ju inte själv tillfogas smärta av andra.

Har man vuxit upp i ett samhälle med ett visst mönster bör man inte utan skäl bryta mot detta mönster. Man bör ju inte ställa till skada och skadar man andras intressen genom att bryta mot hur man alltid har gjort har man gjort något ont. Dock kan man fråga om det måste förbli på ett sätt bara för att det varit så under lång tid. Nya sätt att hantera saker och ting leder till omprövade seder. Vi bör alltså erkänna att en stor del av vår moral är beroende på samhället vi lever i. Att normerna skulle kunnat utformas på annat sätt. Men vill vi ändra dem måste vi göra det, rimligtvis, på det sätt som samhället ifråga föreskriver. I annat fall riskerar vi stabiliteten.

Just uppfattningen att Gud skapat världen är en uppfattning vi fått i arv. Då Darwin och andra ifrågasatte den tycktes man se det som något omoraliskt. Den moraliska världsordningen riskerades för att en teroetisk hypotes om utveckling framförts.

Många religiösa, åtminstone en del, förnekar all form av evolution, då de inte kan acceptera tankegången att människan har en släktning gemensam med chimpanser och näbbmöss. Menar man att Gud inte kan skiljas ifrån sin skapelse borde det inte vara svårt att inse att vi kan ha utvecklats ur en gemensam uratom.

Hur som helst är det inte märkligare än att Första Moseboken rymmer två motstridiga skapelseberättelser. Eller är de motstridiga? Kan inte den ena vara hur Gud tänkte det hela och den andra hur Gud gjorde det hela? Med reservation för att man fick använda den typ av förklaringsmodeller som var tillgängliga då skapelseberättelserna skrevs ner, dvs man fick klara sig utan mer avancerade vetenskapliga förklaringsmodeller.

De religiösa anser jag gör fel som förnekar evolutionsteorin. De borde åtminstone kunna medge att mycket tyder på att två grupper av samma art kan utvecklas olika om de lever i olika miljöer, exempelvis om en landmassa avskiljes ifrån en kontinent för att bilda en ö. Förnekar man miljöns betydelse för att arten bildat två tydligt olika typer gör man sin position onödigt svag. Teisten skulle ju kunna hävda att Gud skapat människan i Edens lustgård men därefter kom arterna att utvecklas enligt vad evolutionsteorin beskriver. Man skulle kunna hävda att spåren efter våra förfäder är bortsopade. Om dessa hade funnits så hade vi förstått att vi utvecklats parallellt med chimpanser och näbbmöss. Detta är en position som väl är lite svag i sig men uppbackad av stöd ifrån heliga skrifter har vi här en position möjlig att försvara, medan den som förnekar all evolution närmast gör sig löjlig.

Viktigt torde vara att påpeka att det inte finns ett moraliskt imperativ i att låta den starke överleva. Naturen visar på motsatsen: Elefanter som hjälper varandra bevisar att djuren inte alls är ute efter att döda de svaga. Tvärtom visar de att elefanter är förmögna till moraliskt tänkande.

Det är inte bara evolutionsteorin som teister bör ta på större allvar.De bör också undvika de otillåtna motsatsslutet att mena att en värld utan Gud inte har någon moral och att då vi har en moral också måste ha en Gud. Hypotesen som många för fram att grunden till moralen kan ligga i oss själva betyder att även om Gud inte finns så har moralen lagts ner i oss för att sedan utvecklas och nyanseras med kulturen, vilket betyder framväxten av en viss "moralisk relativitet".

Om jungfrufödelsen

Både kristna och muslimer påstår att den s k jungfrufödelsen var sann, dvs att Jesus föddes av Maria utan någon mänsklig biologisk far.

Betyder detta att Gud såg till att en kvinna födde ett barn utan en mans medverkan? Eller betyder det att det är Gud som är fadern?

Muslimer tycks påstå det förstnämnda. Kristna det sistnämnda.

Vet vi hur det förhåller sig?

Vi har skrifter, men dessa måste förstås.

Jag tror att jungfrufödelsen kan betyda att en tempelpräst varit inblandad med någon sorts insemination. Men denna tankemodell ska vi utesluta för det fortsatta resonemangets skull, även om den onekligen innebär att gudomligt och naturvetenskapligt kan låta sig förenas bakom rubriken "jungfrufödelse".

Muslimer tycks lätt kunna acceptera att ingen mänsklig man varit inblandad. Men de vänder sig emot tanken på att det är Gud som är fadern. Men om Maria, en människa, modern, står för Jesu kropp skulle ju Gud, en Ande, kunna stå för Jesu själ.

Det är en synpunkt. En annan är att om allt är gudomligt då är Jesus också det. Om Jesu vilja var tänkt att vägleda oss andra var han mer Gud än vi andra, dvs en riktning pekades ut, en form skapades, som vi som kom efter skulle fylla upp.

Man kan få en känsla av att muslimer kanske påstår att de vet något som inte ter sig lätt att veta: att Gud inte lät något av sig blandas in i ägget som sedan framfödde Jesus.

Kristna å sin sida talar ibland om Maria som Guds moder. Men om Gud är Jesu fader ter det sig konstigt att Maria är Guds moder. Hon borde väl snarare framstå som Guds hustru, Guds mänskliga hustru, kvinnan Gud valde som mor åt sin enfödde son. Säger man att Maria är Guds moder menar man något i stil med att visst födde hon Jesus men eftersom allt är gudlomligt är den som föder ett barn moder åt Gud.

Ska vi inte förfalla åt semantik torde det bästa vara att acceptera att dessa föreställningar kan vara svåra att beskriva i ord. Varför inte välja den disjunktiva varianten, dvs att det är sant att det är så eller att det är sant att det är si. Om vi menar att Jesus är född genom jungrufödelse, något jag inte påstår, men som både muslimer och kristna gör gällande, borde vi kunna säga att detta rymmer ett mysterium av sådant slag att vi inte kan säga om en skapande Gud avsiktligt gett sina anlag i arv istället för en mänsklig mans. Vi bör vara ödmjuka, inte veta om det är kristna eller muslimer som har rätt. Sanningen ligger kanske mitt emellan. Svårigheten kanske kan upplösas om vi väljer att beskriva med helt andra ord och föreställningar.

Inget att rekommendera

Det är en verklighet att leva med att mycket av det som skrivs refuseras. Därför vill jag inte rekommendera någon att börja skriva. Hip-hopen kombinerar en slags rimmad prosa, poesi ibland, med musik. Det är något för vår tid. Publiken är större och därmed inkomstmöjligheterna.

Inte ens sådana som Gustaf Philip Creutz läses i större utsträckning idag. Dikten har reducerats till något rent terapeutisk eller för det egna höga nöjets skull.

Jag vill inte påstå att poesin är död. Men det har varit ett misstag att ägna sig åt den, tror jag.

Ej dold mellan pärmar!

Min poesi finns till största delen gratis att läsa på nätet. Jag undrar vilken bild man skulle få av bokförlagens poeter om de inte fanns gömda mellan pärmar. Tunna häften som inte många läser mystifierar dem, medan nätpublicerade dikter inte gör så. Då är det dikterna själva som får tala!

Världens kortaste dikt

Då konceptkonsten gjort sitt inträde har även poesin förändrats. Den modernistiska dikten har utvidgats med ett antal dikter som så att säga leker med formen (låt vara att sådant, rent grafiskt, redan förekom under barockens nu avlägsna dagar).

Världens kostaste dikt påstås lyda "Blood". Således kortare i svensk översättning: "Blod." (Tyvärr känner jag inte till vem som skrivit dikten, men den saken tror jag den intresserade lätt själv kan ta reda på genom att söka i Guiness rekordbok.)

Dikten Blod har onekligen en betydelse, eller kan åtminstone på ett meningsfullt sätt begripas. Dock måste jag berömma mig av att ha kommit på två kortare dikter som nu följer. Först den kortaste, som lär vara världens kortaste dikt och som får sin mening av titeln, därefter den näst kortaste (som jag skrivit i vart fall).

Den första dikten har en engelsk titel så att den i sin betydelsemättade korthet kan förstås av hela världen.


Silence




(Nu följer, sedan den första således är klar, den lite längre dikten:)


Natur

O!

(Här följer omedelbart en tolkning till engelska:)


Nature

O!

Jag är väl medveten om att det finns ett pianostycke, en sonat, som består av att ingen spelar på pianot. Kanske heter denna sonat Silence. Men det är ett stycke som inte ska blandas samman med min dikt. Jag ska ärligt erkänna att denna typ av dikt och konst inte står högt i kurs hos mig. Lite löjligt känns det som. Sonaten som består av tystnad borde ha förtjänat namnet 'Silence' av att man önskade att klinkandet skulle ta slut eller att stycket arbetar sig, succesivt, ner mot allt nättare, mjukare och tystare toner. Dikten 'Silence' (som ju får sin betydelse av kombinationen titel och frånvaron av reciterade eller skrivna ord) visar väl värdet av den traditionella dikten, pekar på dess natur: Att ornamentera, eller varför inte orkestrera, ord enligt ett mönster, mer eller mindre regelbundet för att ur detta få välljud och betydelse. Både meningen som dikten språkligt består av och dess organisation i verser betyder något för recitationen. Har man inte detta klart för sig bör man komplettera över ämnet innan man fortsatt yttrar sig.

Det var det för den här gången. Fortsatt trevlig sommar!