Frihetens schimär

För några dagar sedan strölyssnade jag på radion och råkade få ta del av ett samtal mellan den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg och professorn i socialpsykologi Lars Densik. Den förre folkpartiledaren sa sig vara emot omskärelse och man nickade lite gillande för sig själv åt att den före detta liberale partiledaren inte gått och blivit en före detta liberal.

Professorn i socialpsykologi å sin sida menade att Bengt Westerberg, alltså den före detta folkpartiledaren (Ola Ullsten är också en före detta folkpartiledare men ej åsyftad här), led av en sorts etnocentrisk blindhet, en oförmåga att se andra kulturer än ur den egna kulturens ögon. Hm, det ligger kanske något i den där synpunkten, tänkte jag och svalde en klunk kaffe.

Bengt Westerberg menade att individen själv, som myndig, borde få avgöra om ett kroppsligt ingrepp ska göras eller inte. Detta var, enligt Lars Densik, att göra våld på kulturen. Folk borde ha friheten att själva välja hur de definierar sig kulturellt, menade Densik och framstod plötsligt som en liberal: Staten bör inte bestämma om föräldrar låter omskära sina pojkar eller inte. Det är föräldrarnas ansvar.

Ställer vi saken individ versus stat blir svaret, åtminstone enligt min mening, enkelt: Det bör vara ett eget informerar val om man ska omskäras eller inte. Något en mycket ung inte rimligtvis kan förstå meningen av.

Ser vi saken ur förhållandet familj versus stat tycks svaret bli att det är familjen som ska avgöra saken, inte staten, ty staten bör liksom respresentera familjerna och inte dessa vara utlöpare av en allmän statsvilja.

Medicinskt kan man kanske invända att om en person ska omskäras borde det kanske ske så fort som möjligt. Då behöver den vuxne inte bekymra sig om vad som redan är gjort.

Vetskapen om att det finns familjer som ger sina egna amfetamin eller andra medel som ska verka sexuellt uppstimulerande får mig att tänka: Vad för rätt har vi att bestämma över de som praktiserar omskärelse SAMT vilka rättigheter har egentligen föräldrar mot sina barn? Ska pedofeli få tillåtas, exempelvis?

Upptäck lyriken, Göran Hägg!

Surfandes på nätet, blott för nöjets skull, stötte jag på en rubrik: Göran Hägg har upptäckt retoriken. Men vad skoj för honom, tänkte jag, att han upptäckt tretalets betydelse, det som vi som lyssnar på politiska debatter så tröttnar på, när politiker ska göra sig till och tala retoriskt och, vad de tror, vackert.

Det hade varit mer på sin plats om en docent i litteraturhistoria upptäckt lyriken! Man kan ju inte annat än beklaga docent Häggs brist på inlevelse och förståelse, ty om sådant måste det handla, då han i sin bok om Sveriges litteraturhistoria sågar Gustaf Philip Creutz, som jag menar skrivit en av de bästa dikterna på svenska språket. Det är Atis och Camilla jag tänker på.

Det förhållandet att Creutz hade den goda smaken att inte skriva mycket får inte förblinda oss ifrån det faktum att han skrev utsökt. Göran Hägg måste ha läst dikten som en litteraturstudent snabbläser ett verk, mest för att minnas det inför en kommande tentamen, inte för att njuta av det.

Creutz, Stagnelius och Tegnér är de tre största svenska författarna. Ska man sätta någon som högre än Creutz är det kvantitativa aspekter man väger in i kalkylen. August Strindberg har ju skrivit mycket och borde alltså peta ner Creutz. Jag menar att det vore fel att resonera så. Det förhållandet att Strindberg skrivit en del högstående verk i en lång rad av blandad kvalitet gör honom inte till en liten författare. Han är onekligen en stor dramatiker med mycket intensitet mellan raderna. Men till Creutz himlar kommer han inte, i vart fall inte till de som vi förs till i Atis och Camilla och några andra dikter.

Jag påstår inte att litteraturhistoria bör skrivas med stora objektivitetsanspråk, men ska man skildra Sveriges litteraturhistoria borde det vara enkelt att avstå ifrån de nedlåtande omdömen som Göran Hägg i den irriterade insändarskribentens stil gör om en av våra tre största.

För sanningen!

Ett av Guds namn sägs vara Sanningen. Visst kan vi var och en inse hur ödmjuka och goda vi kan känna oss, då vi talar sanning, medan en rad lögner lätt sänker humöret betydligt. Dock är det väl en djupare slags sanning vi talar om då vi förknippar Sanningen med Gud än den s k korrespondensteorin för sanning. Vissa påstår ju, om lite bildspråk tillåtes, att det är denna teori satan använder sig av för att få folk att vända sig bort ifrån Gud...

Om konkurrensen mellan olika aktörer blir en självklar sak, en sak som staten inte motarbetar utan aktivt befrämjar, så kommer vi inte att utsättas för samma indoktrineringsrisk som då staten ska sköta allt. En lögn riskerar att upphöjas till sanning om det är staten eller en annan monopolaktör som sköter allt istället för att olika uppfattningar får brytas mot varandra och vi var och en själva får ta ställning till skäligheten bakom det sagda.

Ett sådant sakernas tillstånd att vi alla får värdera det framförda fordrar dock inte bara upplyst despotism utan upplyst medborgarskap, dvs en riktig demokrati.  

Att olika grupper får övervaka andra för att förminska enskilda anser jag bedrövligt. 


Min poesi visar vägen till det djup som en panteistisk-nyplatonistisk uppfattning omfattar och som sufismen är den bästa uttolkaren av, enligt min mening, men döpt i Svenska kyrkan har jag lätt för att se Jesus som en mäster, en lärare på vägen. Ska jag vara lite provokativ ska jag kanske föra fram fyrenighetsläran för Svenska kyrkan att omfatta i vår tid, då jämställdhet ska råda. Jungfru Maria kallas ibland "Guds Moder" och då borde det ju vara naturligt att komma fram till tanken att den som fött Gud själv måste vara Gud, åtminstone en del av gudomen. Härifrån till en panteistisk uppfattning är steget inte långt. Ifrån detta öppnar vi dörren till den där okända sfär som Plotinus och andra nyplatonister orerade om. Ja, helt enkelt att allt är en del av Det Ena!

Jag blir lyrisk

Jag blir lyrisk inte bara av det förhållandet att vi nu har ett nytt år utan också för att jag i gratistidningen Metro, som ger oss många koncisa nyheter om det aktuella, kan läsa att vi sedan årsskiftet fått en ny kollektivtrafiklag. Nu ska det bli möjligt för kommersiella företag att etablera busslinjer.

Jag hoppas naturligtvis att även icke i sig själva lönsamma förbindelser trafikeras. Är de inte lönsamma i sig kan de ha ett stort samhällsekonomiskt värde och även företagsekonomiskt för andra företag än just bussföretag. Kommunikationerna gör marknaderna större genom att förbinda dem. Det blir väl en sak för det offentligas samhällsansvar att se till att dessa förbindelser trafikeras, oavsett bussföretagets ägarförhållanden.

Internet, Google, youtube, facebook m fl har ju gjort sitt till för att förkorta avståndet mellan mäniskor. Då skapas naturligtvis en sorts marknad som inte fanns tidigare. Allt betalas inte direkt med pengar men förr eller senare handlar det om att vi var och en vinner värden som vi genom dessa förbättringar nu fått lättare att så att säga byta oss till. Nu kommer poesin till oss inte bara via pappersböcker utan via e-böcker, youtube, bloggar, nätet i övrigt. 

Kan det bli bättre?

Om samhällsansvar

Det säger sig självt att då vi fått en fri marknad för vårdföretagen att arbeta på, det stundtals kan inträffa att de inte förmår leverera vad det finns behov av. På samma sätt ser vi ju på bostadsmarknaden hur människor kan stå i kö till en bostad utan att få en. Om det inte finns tillräckligt med betalningsförmåga och om reglerna är för snåriga, skatterna för höga e dyl, ja, då finns inte incitamenten för byggande och vi får bostadslöshet.

Denna bostadslöshet löses genom att kommunen ifråga har ett bostadsbolag vars ansvar är ett annat än de privata bolagens. Det kommunala bolaget ska inte vara ett stort hål som igenfylles av en rinnande flod av skattemedel utan vara en avskild förmögenhet som arbetar för att motverka bostadslöshet och tillgodose bostadsmarknadens behov ur kommunal synvinkel, dvs om man ifrån kommunens sida vill se en viss framtid måste man gripa in och se till att få den. Se till att företag och människor flyttar till kommunen. Ja, då måste de också kunna ha någonstans att bo!

På motsvarande sätt kommer det finnas en avskild förmögenhet som kompletterar vad de privata vårdbolagen inte förmår leverera.

Med denna post vill jag komplettera något jag tycker inte riktigt kom fram i det tidigare inlägget idag. Att jag döpt om bloggen till "Om poesi m m" beror naturligtvis på att den tidigare titeln "Om poesi" sedan länge sprängts. I ett fritt samhälle anser jag det värdefullt att åsikter bryts mot varandra. Att folk säger sin mening. Nästa år kommer emellertid den här bloggen inte att vara lika aktiv. Då kommer jag istället att lägga ut "Jonathan Koppars bravader" på bloggen "Dannes epos" (genom att länka till ett pdf-dokument). När det är gjort har jag lagt ut det av min poesi som jag på någotm sätt anser värt att erbjuda andra för läsning.

Poesiskrivande har varit en hobby för mig under trettio år. Man kan säga att det är en sparlåga som hela tiden varit vid liv, medan prosans låga flammade vilt under ungdomen för att sedan falna väsentligt. Det var väl mitt livs gigantiska felsatsning att jag la energi på vad jag som något äldre och lite visare (eller lite äldre och något visare) inte i ringa utsträckning beklagar. De misslyckade resultaten har nu stoppats undan och för de många som i mig vill se en idiot är det tacksamt, ty nu kan de ju låtsas att de inte ens skrivits.

En bättre värld

Vad kan vi önska oss inför det nya året om inte en bättre värld? En värld där våra böner omsätts i handling, dvs då de böner vi sänder till Gud får gro som gröda på marken. Det kommer kunna mätta många om vi får mer av bönväxter i världen! Jag ber om avsaltningsfabriker och vattenbruk som komplement till jordbruket i traditionell mening.

Vad kan en fattig man annars göra mer än att be? Min förhoppning står hela tiden till att de som har resurser handlar så som jag och många andra önskar. Vad är det för samhälle vi får om vi fattiga, relativt sett och materiellt sett, inte får göra vår röst hörd? Om vi får allt fler arbetsskadade och arbetshandikappade, utslitna människor som inte får jobba kvar då de inte kan hålla det tempo som den som tjänar pengar på deras arbete fordrar?

Ett modernt rikt samhälle har råd med generella stöd, exempelvis barnbidrag. Dessa bör enligt min mening inte inkomstprövas. Det viktiga är att skapa en god grund, inte att se till att alla får lika mycket pengar, totalt sett.

Om det finns ett behov och en förmåga att betala kommer dessa behov att leda till att en marknad uppstår. Fel på denna är helt och hållet att hänföra till bristande regler och kontroll, då de inte beror på mänskliga faktorn. Om du har ont i tummen efter att ha slagit ett felaktigt hammarslag och behöver vård kommer folk att vilja ge dig denna, de som har utbildat sig då de ansett att detta slags tjänster är sådana som efterfrågas. Önskar vi en bättre värld så önskar vi, idealt sett, en marknad där vård säljs till människor som har förmåga att betala. Att vi helt enkelt har en helt privat sjukvård. Varför skulle stater och landsting klara dessa saker bättre - om det finns förmåga att betala vill säga. Varför äldrepeng och dylikt kommer in i bilden.

Det finns alltså inget som säger att inte en privat vård skulle ge människor vad de behöver. I konkurrensen om patienterna kommer man erbjuda rabattkort av olika slag. Det kommer kännas angeläget att knyta människor till sig och det hela kan sluta med att vi får en långt mer mänsklig vård än den förvaltningsapparat vården traditionellt utgjort.

De fel som brukar skyllas på marknaden är oftast att hänföra till antingen vad som kallas mördande konkurens, som bör undvikas, eller till omedvetenhet eller till att ekonomin inte är tillräckligt utvecklad. Ett fattigt samhälle kan inte leverera vad folk behöver. Alldeles oavsett om det är stat eller privat som agerar.

Ett omedvetet agerande kan också spela in. Jag tror att Skånemejerier är nära att begå detta misstag, då de lockas sälja till en fransk jätte. Jag har alls inget emot utländska aktörer eller konkurrens. Tvärtom. Det vet ni som följt bloggen. Men om ett företag är en stark aktör på marknaden så frågar man sig varför de tror att de i framtiden kommer att få bättre betalt för att de avhänt sig beslutanderätten? Om det franska bolaget behöver köpa kommer de naturligtvis utnyttja företag de äger och låta dessa leverera råvaror till den egna huvudverksamheten. Då kommer Skåne stå med högre mjölkpriser utan att ha fått del av vinsten, undantaget det belopp Skånemejerier fått vid försäljningen. Vore det inte långt bättre om Skånemejerier erbjöd sig att teckna avtal om försäljning av mejeriprodukter till det franska bolaget och då som självständigt bolag kunna öka produktionen för försäljning till det franska bolaget? Skånemejerier har en stabil kundkrets och vi menar att just dessa livsmedels- och jordbruksbolag bör utgöra kärnan i det som ägs lokalt.

Så bör svenska bolag - och andra - gärna knyta avtal med afrikanska bolag och inte köpa upp för att själva ta hem alla vinster. Visst är det en stor vinst att ha ett arbete men om vi hade en farmare där från början borde denne företagare få del av framgången i form av ökad vinst, till gagn för honom, hans familj och den ort han bor på, där han nu kan agera på marknaden med sin vinst som arbetande företagsförmögenhet.

Det finns många som tror att vi får en bättre värld om staten sköter allt. Jag tror inte på denna fruktansvärt naiva uppfattning. Jag tror att människor måste medvetandegöras om de viktiga samhällssambanden. Om vad som är behov och efterfrågan. Om vad som är insats och utdelning. Om vad som finansierar och om vad som avlönar.

För att företagen ska arbeta bättre och sålunda ge oss en bättre värld tror jag att man bör tänka på vad de säger som menar att skatten gärna kan vara platt. Vi talar inte om att folk inte ska betala skatt till sjukvård och äldreomsorg. Vi talar inte om att sänka kommunalskatten. Vi talar istället om att de medel som i viss utsträckning går till staten bör gå till marknaden. Då kommer staten att indirekt få skattepengarna då verksamheten som finansieras med vad som tidigare gick i skatt nu arbetar och betalar skatt på en marknad. Pengar skulle inte fly Sverige om det var skattemässigt fördelaktigt att driva verksamhet här och om efterfrågesidan hölles stabil medelst olika former av stöd till människor vars handlande av kaffe, mjölk, skor, soppåsar, bröd, diskmedel gör att ekonomins hjul snurrar runt.

Vi kan få god vår och god poesi utan att det är staten som bestämmer vilka som ska skriva eller driva vården. Fallet Carema är ett utslag av lumpna felsteg för att skada de privata alternativens trovärdighet. Svaret är inte att skrämma bort det privata kapitalet. Svaret är istället att utforma reglerna trovärdigare och på ett sådant sätt att vi också kan få en privat sjukvård i allmänhet.

Lumpen härskarteknik

Vi får väl tacka f d vänsterledaren Gudrun Schyman för att hon gjort oss medvetna om härskarteknikernas existens. Det är emellertid inte enbart kvinnor som kan falla offer för härskartekniker, vilket nu ska visas.

Igår tittade jag på Kunskapskanalen och kom in mitt i en reprisering ifrån Bokmässan. Ett samtal pågick mellan förre ärkebiskopen K G Hammar, barnboksförfattaren Ulf Stark och en kvinnlig reporter, moderatorn, ifrån radions kulturredaktion. (I skrivande stund minns jag inte hennes namn, men med ledning av uppgifterna i denna post kan den intresserade lätt ta reda på den saken själv.)

Det var inte den förre ärkebiskopens lite trasiga uppenbarelse jag reagerade på. En teolog sprungen ur 68-generationens skepticism och radikalism kan väl kosta på sig att bära lite slitna kläder inför publik...(Därtill ett par gräsliga gympadojor. Tur luktteven ännu inte uppfunnits och påtvingats oss av någon Mammons apostel, tänkte jag och tog en klunk avsvalnat kaffe.)

Vad som fick mig att reagera var att en man utbildad för predikstolens ädla tjänst ondgjorde sig över författare som "skrev folk på näsan". Nähä, tänkte man i sitt stilla sinne! Vad har man gjort ifrån predikstolarna under generationer! Vissa människor har till och med associerat kyrkans budskap med ett förbud att ha roligt. Sex, vin och rock 'n' roll har ju hamnat på den lista från vilken man rikligen valt för att stämpla än den ene än den andre som syndare och förkastlig.

Denna lutherska straffpredikan är långt ifrån den mer katolska glädjen till bordets läckerheter och till det materiella. Till fruktskålen, till det ornamenterade vasen m m. Men allt i lagom dos! Ingen excess!

Jag tänkte: Varför ska inte en författare i ett fritt samhälle få skriva vad denne vill även om det innebär att författaren ifråga talar om för hela världen att den har fel, men att författaren har rätt?! Varför ska jag inte få säga: "Jag har rätt! Ändra dig och tyck som jag!" Strängt taget är det ju vad kyrkan alltid har gjort och till skillnad från denna hotar jag inte med helvetet.

Apropå att hota med helvetet! Nu kommer den modernt utbildade teologen säga att kyrkan inte alls tror på helvetet. Det är ivart fall inte en plats som existerar rumsligt utan mer ett tillstånd, avsaknaden av Gud. Jag kan acceptera detta apråkbruk, precis som jag kan acceptera att man säger att onda gärningar försvårar för individen att nå harmoni, Nirvana,och att onda följder av ens handlingar kan störa andra människor så att harmonin rubbas eller inte nås. Alltså: Att Nirvana inte uppnås.

Att säga att en författare skriver folk på näsan är detsamma som att försöka ta udden av vad den författaren påstår. Istället för att granska om det är gott litterärt och förnuftigt rent sakligt. Everything goes är ju maximen för den moderna vetenskapsteorin och borde vara det också för den moderna litteraturen som inte för intet rivit ner den franska litteraturklassicismens barocka regelbygge.

Nyttjandet av härksartekniker tog sig emellertid än mer uppseendeväckande former ifrån den förre ärkebiskopens sida: K G Hammar påstod sig stå på den judisk-kristna sidan eller ståndpunkten. Jaha, undrar man, vad innebär då denna? Det är tydligen inte fråga om endast det arv ifrån judendomen som blivit en del av kristendomen. Det rör sig om något mer. Det är att nu räcka ut handen åt judarna och säga att nu är vi ett lag mot de andra. Vissa räknas in, andra hålles ute.

Visserligen kan det finnas något gott i att judarna som tidigare exkluderats av så många kristna nu inkluderas. "Aha, de kristna har nu blivit medvetna om gångna misstag och gör nu bot och bättring!" Ja, om det nu ändå hade varit så väl!

Att inkludera judarna i K G Hammars "judisk-kristna gemenskap" är något som naturligtvis innebär att muslimer (och andra) exkluderas. Varför talade inte K G Hammar om den islamo-kristna sidan? Varför tar man inte fasta på likheterna mellan islam och kristendom och bygger på denna gemensamma grund? Det är en grund som innebär att man tar fasta på de moderata inslagen i Koranen, att judar och andra också har en rätt till Gud via sin väg. De behöver inte konvertera till islam, enligt dessa passager i Koranen. De andra passagerna, som förutspår gråt och tandagnisslan, har vi naturligtvis att se i en kontext det i skrivande stund är omöjligt för mig att beröra. Jag önskar bara att man i teologutbildningen läste Rumis Matlevi som kurslitteratur och att man la stor vikt vid Sofia Perennis.

Vi har alltså skäl att önska att kristna kyrkor uppmärksammar islam och dess uppfattningar. Att man strävar efter en gemenskap som antingen kan innebära att islam tillåtes i ett kristet Europa och kristendomen i en muslimsk orient eller att vi får ett liberalt ramverk som likställer religionerna och kyrkorna över allt. Detta är naturligtvis idealet och just den saken att prästerna inte talar om för församlingsborna allt i detalj utan att mycket är sådant som individen har att söka sig fram till, dvs gå vishetens väg, visar att påtvingade uppfattningar blott leder till diktatur och enkelspårighet medan tolerans och frihet leder till att vi var och en kan välja den kostym som passar.