Ett av Guds namn sägs vara Sanningen. Visst kan vi var och en inse hur ödmjuka och goda vi kan känna oss, då vi talar sanning, medan en rad lögner lätt sänker humöret betydligt. Dock är det väl en djupare slags sanning vi talar om då vi förknippar Sanningen med Gud än den s k korrespondensteorin för sanning. Vissa påstår ju, om lite bildspråk tillåtes, att det är denna teori satan använder sig av för att få folk att vända sig bort ifrån Gud...
Om konkurrensen mellan olika aktörer blir en självklar sak, en sak som staten inte motarbetar utan aktivt befrämjar, så kommer vi inte att utsättas för samma indoktrineringsrisk som då staten ska sköta allt. En lögn riskerar att upphöjas till sanning om det är staten eller en annan monopolaktör som sköter allt istället för att olika uppfattningar får brytas mot varandra och vi var och en själva får ta ställning till skäligheten bakom det sagda.
Ett sådant sakernas tillstånd att vi alla får värdera det framförda fordrar dock inte bara upplyst despotism utan upplyst medborgarskap, dvs en riktig demokrati.
Att olika grupper får övervaka andra för att förminska enskilda anser jag bedrövligt.
Min poesi visar vägen till det djup som en panteistisk-nyplatonistisk uppfattning omfattar och som sufismen är den bästa uttolkaren av, enligt min mening, men döpt i Svenska kyrkan har jag lätt för att se Jesus som en mäster, en lärare på vägen. Ska jag vara lite provokativ ska jag kanske föra fram fyrenighetsläran för Svenska kyrkan att omfatta i vår tid, då jämställdhet ska råda. Jungfru Maria kallas ibland "Guds Moder" och då borde det ju vara naturligt att komma fram till tanken att den som fött Gud själv måste vara Gud, åtminstone en del av gudomen. Härifrån till en panteistisk uppfattning är steget inte långt. Ifrån detta öppnar vi dörren till den där okända sfär som Plotinus och andra nyplatonister orerade om. Ja, helt enkelt att allt är en del av Det Ena!
