Surfandes på nätet, blott för nöjets skull, stötte jag på en rubrik: Göran Hägg har upptäckt retoriken. Men vad skoj för honom, tänkte jag, att han upptäckt tretalets betydelse, det som vi som lyssnar på politiska debatter så tröttnar på, när politiker ska göra sig till och tala retoriskt och, vad de tror, vackert.
Det hade varit mer på sin plats om en docent i litteraturhistoria upptäckt lyriken! Man kan ju inte annat än beklaga docent Häggs brist på inlevelse och förståelse, ty om sådant måste det handla, då han i sin bok om Sveriges litteraturhistoria sågar Gustaf Philip Creutz, som jag menar skrivit en av de bästa dikterna på svenska språket. Det är Atis och Camilla jag tänker på.
Det förhållandet att Creutz hade den goda smaken att inte skriva mycket får inte förblinda oss ifrån det faktum att han skrev utsökt. Göran Hägg måste ha läst dikten som en litteraturstudent snabbläser ett verk, mest för att minnas det inför en kommande tentamen, inte för att njuta av det.
Creutz, Stagnelius och Tegnér är de tre största svenska författarna. Ska man sätta någon som högre än Creutz är det kvantitativa aspekter man väger in i kalkylen. August Strindberg har ju skrivit mycket och borde alltså peta ner Creutz. Jag menar att det vore fel att resonera så. Det förhållandet att Strindberg skrivit en del högstående verk i en lång rad av blandad kvalitet gör honom inte till en liten författare. Han är onekligen en stor dramatiker med mycket intensitet mellan raderna. Men till Creutz himlar kommer han inte, i vart fall inte till de som vi förs till i Atis och Camilla och några andra dikter.
Jag påstår inte att litteraturhistoria bör skrivas med stora objektivitetsanspråk, men ska man skildra Sveriges litteraturhistoria borde det vara enkelt att avstå ifrån de nedlåtande omdömen som Göran Hägg i den irriterade insändarskribentens stil gör om en av våra tre största.
