Med poesins språk kan vi förstå antingen det sätt att nyttja språket som är säreget för just poesin eller det språk som poesin skrivs eller reciteras på. Det är den sista betydelsen jag ska uppehålla mig kring nu närmast.
Diktens ord är bubblor som stigit ur en inre källa. Det är som om luft ska stiga igenom ett lager av vatten. Poesins skapandeprocess hettar upp vattnet och vattenbubblor bildas. Poesin är inte orden i sig men kan inte vara utan orden. Detta förstår vi då vi betänker översättarens uppgift: Dikten försvinner inte under översättarens tolkningsarbete utan förs ifrån ett språk till ett annat. Att denna process innehåller delikata val och väl är omöjlig att utföra på ett sådant sätt att ingen kritisk anmärkning kan anföras betyder inte att dikten inte består då den översatts.
Har man som jag under många år läst litteratur på engelska - och fascinerats av det engelska språkets ljudvärden - kommer man förr eller senare till den punkt att man, om man som jag då och då skriver dikter, börjar skriva dikt på engelska. Är man inte bekant med det främmande språket kommer språket stå i vägen för dikten. Är man bekant med språket märker man inte så mycket av det under diktandet. Det är först efteråt då man upptäcker fel som en infödd inte skulle ha begått.
Det finns inget egenvärde att skriva dikter på ett främmande språk. För mig är det snarast något nödvändigt. Det är som om de engelska ord och fraser jag under läsningen konsumerar måste nyttjas. Det finns helt enkelt ett tunt lager engelskt vatten över min poesis källa. Då det är tunnare än det som det svenska språket utgör kommer det att bildas fler dikter på svenska än på engelska. Om inget annat, något utomstående, tillstöter och förändrar bilden.
Just vad jag upplever som ett ointresse för dikt i allmänhet i Sverige och för mina dikter i synnerhet gjorde att jag för några månader sedan fattade ett, dock kortlivat, beslut att överge svenska språket som medium för mina dikter. Jag tänkte ekonomistiskt: Om jag skriver på ett större språk finns det en större marknad för mina dikter. Då kanske det kan finnas ett visst, om än litet, intresse för vad jag skaldar. Jag tänkte kanske inte så mycket på de brittiska öarnas befolkning som på engelsktalande på annat håll, vilka kanske inte tar ett litet fel lika allvarligt som de tédrickande britterna.
Nå, nu kom jag att ändra mitt beslut! Varför? Jo, svaret har med skrivprocessen att göra. Det är poesins födelse ur ens inre, under en språkhinna, som gör att jag för att dikta måste nyttja det "vattenlager" som existerar. Jag är inte så bekant med den engelsktalande världen att den kan bli föremål för mina dikter annat än på ett djupare plan. Det som rör det som är gemensamt för oss människor så som människor och som kanske har något gemensamt med sufismen. Den mest anmärkningsvärda skillnaden är naturligtvis att jag lever under en tid då sekularismens vindar blåst ordentligt i Norden och då poesin inte längre betraktas som en hög konstform utan blivit en konstform med mycket låg status. Likheten ligger väl i den existentialistiska ansatsen och att man i en lite mindre vattendroppe idag kanske kan skåda reflexerna ifrån en större, ett hav, i går, vars inflytande på världshistorien kanske varit större än vi anat.
Om vi nu tänker lite på den första betydelsen av poesins språk, som jag nämnde inledningsvis, kan jag ge det rådet för den som vill prova på skaldandets konst att inte börja med sonetter utan med en enklare rimflätning. Först när man är vand vid rimmandet, då denna del av hantverket inte står i vägen för innehållet, och alltså inte blir huvudsaken, kan tid ägnas åt hur man rimmar.
Ett annat råd: Nöj dig inledningsvis med att ha ett regelbundet tryckmönster. Först när man naturligt får samma antal starka stavelser i varje versrad behärskar man denna hantverksdel och kan då gå över till att räkna stavelserna.
Ju mer vand du blir vid diktandets konst desto större risk löper du att spåra ur då du skriver för mycket. Den enda verksamma boten mot detta är att minska på antalet dikter som saknar bunden form. Den fria versen har fått många skalder att skriva strunt. Så har jag själv tvingats ägna många timmar åt att kassera dikter som saknar all form av regelbundenhet. Inga rim, ingen regelbundenhet vad gäller starka stavelser och ingen stavelseräkning. Då är det lätt att spåra ur. Sök formen!
Naturligtvis är detta råd till en skald som liknar mig själv som ung. Man ska därtill inte ta andras råd allför allvarligt! De är bara rekommendationer som man kan ta till sig eller förskasta efter behag. Dock är det en klädsam sak om en ung kan ta råd av en lite äldre och då på köpet slippa göra misstag som denne begått.
Avslutningsvis: På bloggen Dannes poetik (www.dannespoetik.blogspot.com) finns nu ett utdrag ur en längre dikt på engelska, en dikt jag har att bearbeta innan jag publicerar den i dess helhet. Dikten heter The Voyage.
