Får poeter för sig att sträva efter pengar, tror jag fara är å färde. Vi bör ge bort våra dikter så att de kan läsas på läsplattor, i mobiltelefoner eller lyssnas på i mp3-spelare, i-podar o dyl.
Det blir ett svar på de stora bokförlagens satsningar på det kommersiellt gångbara. Fint att Jan Guillou och Liza Marklund m fl bryter upp monopolismen.
Själv tänker jag så här: Bokmarknaden bör vara fri. Många väljer att läsa deckare men inte dikter.
Själv funderar jag på att sluta köpa deckare...
Visa konsumentens makt!
fredag 14 oktober 2011
onsdag 12 oktober 2011
Bevarandetvång
Allt som trycks eller visas på teve ska arkiveras. Detta för att framtida historiker ska kunna göra sig en bild av vår tid.
Jag menar att denna politik är felaktig, och det av flera skäl.
För det första gör man saken närmast omöjlig för framtida historiker genom att skapa ett arkiv som svämmar över av handlingar, vilka skridit olika långt i den oundvikliga nedbrytningsprocessen (förruttnelseprocessen).
För det andra menar man att trots mängden av handlingar som arkiveras måste ett urval ske. Så ska exempelvis repriser inte längre arkiveras, är det tänkt.
Då frågar man sig: Säger inte antalet repricerade program en hel del om vår tids populärkultur? Vilka program går i repris? Varför?
Det naturliga vore att tevebolagen arkiverar sina program, förlagen sina utgivna böcker, tidningarna sina alster osv.
En framtida historiker bör inte få en tillrättalagd bild av vår tid utan bör söka bland tryckta handlingar, opublicerade brev och dagböcker, samtal med personer som varit med osv för att få en bild av vår tid. Denna bild kommer naturligtvis att utgöra en konstruktion, snarare en sorts modell över vår tid än en riktig skildring av den.
Men varför ska vi begära mer av morgondagens historiker än vi begär av vår egen tids journalister och programmakare? Vi har att kompromissa med verkligheten och bör hellre förbättra för de som lever idag, men kanske inte så länge till (jag tänker på de äldre som blir allt fler) än på att bevara gamla handlingar.
Första sållningsfasen: att vissa inte får publiceras. Andra sållningsfasen: Att visst ska bevaras, annat förstöras.
Staten bör inte lägga sig i vad som bevaras av utgivna böcker och andra handlingar. Riksdagsdokumenten får arkiveras av staten, naturligtvis, men det privata bör inte censureras av statens censorer/arkivarier.
Att det finns privata arkiv dit släktingar till exempelvis författare vänder sig med material, kanske teckningar eller brev, skulle man kunna tänka sig. Vore naturligare om de deponerade handlingar där, kanske mot en viss deponiavgift, än att skattebetalarnas pengar ska tas i anspråk för att bevara allt möjligt och omöjligt som släktingar till vår tids författarstjärnor lämnar in till Kungliga Biblioteket.
Jag menar att denna politik är felaktig, och det av flera skäl.
För det första gör man saken närmast omöjlig för framtida historiker genom att skapa ett arkiv som svämmar över av handlingar, vilka skridit olika långt i den oundvikliga nedbrytningsprocessen (förruttnelseprocessen).
För det andra menar man att trots mängden av handlingar som arkiveras måste ett urval ske. Så ska exempelvis repriser inte längre arkiveras, är det tänkt.
Då frågar man sig: Säger inte antalet repricerade program en hel del om vår tids populärkultur? Vilka program går i repris? Varför?
Det naturliga vore att tevebolagen arkiverar sina program, förlagen sina utgivna böcker, tidningarna sina alster osv.
En framtida historiker bör inte få en tillrättalagd bild av vår tid utan bör söka bland tryckta handlingar, opublicerade brev och dagböcker, samtal med personer som varit med osv för att få en bild av vår tid. Denna bild kommer naturligtvis att utgöra en konstruktion, snarare en sorts modell över vår tid än en riktig skildring av den.
Men varför ska vi begära mer av morgondagens historiker än vi begär av vår egen tids journalister och programmakare? Vi har att kompromissa med verkligheten och bör hellre förbättra för de som lever idag, men kanske inte så länge till (jag tänker på de äldre som blir allt fler) än på att bevara gamla handlingar.
Första sållningsfasen: att vissa inte får publiceras. Andra sållningsfasen: Att visst ska bevaras, annat förstöras.
Staten bör inte lägga sig i vad som bevaras av utgivna böcker och andra handlingar. Riksdagsdokumenten får arkiveras av staten, naturligtvis, men det privata bör inte censureras av statens censorer/arkivarier.
Att det finns privata arkiv dit släktingar till exempelvis författare vänder sig med material, kanske teckningar eller brev, skulle man kunna tänka sig. Vore naturligare om de deponerade handlingar där, kanske mot en viss deponiavgift, än att skattebetalarnas pengar ska tas i anspråk för att bevara allt möjligt och omöjligt som släktingar till vår tids författarstjärnor lämnar in till Kungliga Biblioteket.
måndag 10 oktober 2011
Statlig läroplan? Nej, tack!
Det pratas kusligt ofta om skapandet av en litteraturkanon. En sådan får mig att tänka så här: För varje listad författare bör man läsa någon annan författare, någon som verkat under samma epok! Istället för en listad manlig författare kunde man exemplevis istället läsa en kvinnlig olistad.
Naturligtvis är både den oreglerade kanon vi har idag och den föreslagna formella utslag av härskartekniker. Någon vill få oss att läsa en viss typ av litteratur. Varför?
Jag kan konstatera att den indiske författaren, mest känd för sin poesi, Mizra Ghalib inte är känd i Sverige. I Indien är han känd av alla. Han verkade samtidigt som den siste Moghulhärskaren regerade och umgicks också med denne. Bahadur Shah Zafar II kallade sig blott Zafar som poet och hade Ghalib som inte bara hovpoet utan också som lärare i poesins ädla konst.
Elever i Sverige får inte lära sig något om Mizra Ghalib och andra poeter fjärran ifrån. Varför? Jo, lärarna följer läroplanen! Den statliga läroplanen begränsar alternativen och beskär därför den kompetens inom humanioras område som lätt skulle bli verklighet om det istället för en statlig läroplan fanns flera privata.
Med läroplaner och litteraturstöd styr staten över vårt läsande - och därmed indirekt över vårt tänkande. Åtgärder mot detta måste inte bara inbegripa avskaffandet av statliga litteraturstöd utan också av en liberalisering av skolväsendet, också av universiteten. Det bör naturligtvis finnas fristående universitet som konkurrerar med varandra och som själva tillsätter lärare och forskare och som själva bestämmer över innehållet i sina kursplaner.
Naturligtvis är både den oreglerade kanon vi har idag och den föreslagna formella utslag av härskartekniker. Någon vill få oss att läsa en viss typ av litteratur. Varför?
Jag kan konstatera att den indiske författaren, mest känd för sin poesi, Mizra Ghalib inte är känd i Sverige. I Indien är han känd av alla. Han verkade samtidigt som den siste Moghulhärskaren regerade och umgicks också med denne. Bahadur Shah Zafar II kallade sig blott Zafar som poet och hade Ghalib som inte bara hovpoet utan också som lärare i poesins ädla konst.
Elever i Sverige får inte lära sig något om Mizra Ghalib och andra poeter fjärran ifrån. Varför? Jo, lärarna följer läroplanen! Den statliga läroplanen begränsar alternativen och beskär därför den kompetens inom humanioras område som lätt skulle bli verklighet om det istället för en statlig läroplan fanns flera privata.
Med läroplaner och litteraturstöd styr staten över vårt läsande - och därmed indirekt över vårt tänkande. Åtgärder mot detta måste inte bara inbegripa avskaffandet av statliga litteraturstöd utan också av en liberalisering av skolväsendet, också av universiteten. Det bör naturligtvis finnas fristående universitet som konkurrerar med varandra och som själva tillsätter lärare och forskare och som själva bestämmer över innehållet i sina kursplaner.
fredag 7 oktober 2011
Staten bör hålla sig borta!
För en tid sedan gick ett program på Kunskapskanalen i den serie då en författare under en halvtimme intervjuas av en mer eller mindre känd person (kl 19.00). En eloge till denna typ av program som inom det kulturella fältet borrar en bit nedanför det allra överst belägna ytskiktet!
Utfrågaren var Birger Schlaug, f d språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Den intervjuade var en kvinna. Det får inte ses som en manlig härskarteknik att namnet i skrivande stund, tyvärr, bortfallit ur mitt huvud, eller trängts tillbaka till glömskans dimmiga domäner.
Den intervjuade författaren var intressant att lyssna på och samtalet de två emellan så intressant att jag inte bytte kanal förrän programtiden löpt ut. Gott betyg med andra ord!
Dock tedde sig författaren, den intervjuade kvinnan alltså, lite skräcködlelik med tiden då hon plötsligt talade sig varm för statliga bokstöd och regleringar. Milde tid! Vem ska bestämma värdet hos en bok om inte läsarna!? Varför ska en bok bara för att den inte säljer anses smal och därför speciellt värdefull?! Borde inte författaren istället arbeta om sin berättelse, ladda den med en intressantare historia?
August Strindberg var inte en smal författare. Hjalmar Söderberg var ingen smal författare (Och nu är det annat än midjemåtten det handlar om!). Söderberg skapade intresse även med sitt icke skönlitterära författarskap, nämligen då han drev tesen att Jesus och Barabas i själva verket var samma person (en tes han ju hade friheten att driva även om den var felaktig!).
Införs statliga stöd kommer visan att upprepa sig: Stödet kommer att silas fram till dem som godkännes av den kulturmaffia (ej sällan vänster) som dominerar huvudstaden och dess kulturliv.
Istället för statliga stöd bör vi säga JA till friheten - även om följden skulle bli att vi skulle tigas ihjäl!
Utfrågaren var Birger Schlaug, f d språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Den intervjuade var en kvinna. Det får inte ses som en manlig härskarteknik att namnet i skrivande stund, tyvärr, bortfallit ur mitt huvud, eller trängts tillbaka till glömskans dimmiga domäner.
Den intervjuade författaren var intressant att lyssna på och samtalet de två emellan så intressant att jag inte bytte kanal förrän programtiden löpt ut. Gott betyg med andra ord!
Dock tedde sig författaren, den intervjuade kvinnan alltså, lite skräcködlelik med tiden då hon plötsligt talade sig varm för statliga bokstöd och regleringar. Milde tid! Vem ska bestämma värdet hos en bok om inte läsarna!? Varför ska en bok bara för att den inte säljer anses smal och därför speciellt värdefull?! Borde inte författaren istället arbeta om sin berättelse, ladda den med en intressantare historia?
August Strindberg var inte en smal författare. Hjalmar Söderberg var ingen smal författare (Och nu är det annat än midjemåtten det handlar om!). Söderberg skapade intresse även med sitt icke skönlitterära författarskap, nämligen då han drev tesen att Jesus och Barabas i själva verket var samma person (en tes han ju hade friheten att driva även om den var felaktig!).
Införs statliga stöd kommer visan att upprepa sig: Stödet kommer att silas fram till dem som godkännes av den kulturmaffia (ej sällan vänster) som dominerar huvudstaden och dess kulturliv.
Istället för statliga stöd bör vi säga JA till friheten - även om följden skulle bli att vi skulle tigas ihjäl!
torsdag 6 oktober 2011
Svenska Akademien sviker Nobel
Alfred Nobel ville något med sitt testamente. Han ville att priserna skulle vara till gagn för mänskligheten. För priset i litteratur betyder detta att det inte bara rör sig om ett pris till en person utan för en sak. För humanitetens och idealitetens höga sak. Hur Svenska Akademiens ledamöter ska förfara för att följa Alfred Nobels vilja är en grannlaga sak, naturligtvis.
Men en ganska självklar sak är att man borde spränga gränserna och inlemma hela världen i sitt tänkande, beakta inte bara den poesi som en svensk tycker är bra utan också den som uppskattas på andra sidan jorden och som vi skulle ha uppskattat om vi levt där, talet språket i fråga osv. Vi kan knappast inom litteraturbedömningens område komma ifrån fiktioner som funnits låt oss säga inom juridiken eller filosofin. Inom juridiken har man talet om en Boner Peter Familias, dvs man upphöjer till norm för vad som är riktigt handlande det som skulle ha iakttagits av en normal, omtänksam familjefader. Inom filosofin och ekonomin har vi figurer som den osynliga handen och den oberoende betraktaren.
Under läsningen av en bok om persisk litteraturhistoria hejade jag till då författaren av verket påstod att den persiska litteraturen inte alls degenererat till något ointressant, ej värt att läsa. Både på arabiska och persiska har man skrivit poesi på hög nivå sedan den klassiska guldålderns tid. Denna poesi har varit levande, uppskattad av folket .
Det finns fler än Adonis för Svenska Akademien att välja.
Varför har då inte Svenska Akademien valt, någon gång, att ge priset till en poet som skriver på persiska eller arabiska? Har man inte kompetensen till att göra ett sådant val? Står de källor som författare, förlag och översättningar som står oss andra till buds, står de inte akademiens ledamöter till buds? Anstränger man sig inte för att få en bild av hur litteraturen är över hela vår värld? Inser man inte vad ett pris skulle betyda för humanitetens och idealitetens sak i en del av världen som behöver mer av poesi och humanism, mindre av förtryck?
Vill Svenska Akademien provocera?
Om en poet med arabiska eller persiska som sitt språk fått priset, kombinerat med en öppenhet för konkreta handelsprojekt med regionen, tror jag att man kanske till och med kunnat förhindra Nine-eleven.
Huruvida en juridisk process mot Svenska Akademien bör inledas, då den ej följt andan bakom Alfred Nobels testamente (rättat sig efter hans vilja), får bli en framtida fråga som i nuläget ter sig helt öppen...
Men en ganska självklar sak är att man borde spränga gränserna och inlemma hela världen i sitt tänkande, beakta inte bara den poesi som en svensk tycker är bra utan också den som uppskattas på andra sidan jorden och som vi skulle ha uppskattat om vi levt där, talet språket i fråga osv. Vi kan knappast inom litteraturbedömningens område komma ifrån fiktioner som funnits låt oss säga inom juridiken eller filosofin. Inom juridiken har man talet om en Boner Peter Familias, dvs man upphöjer till norm för vad som är riktigt handlande det som skulle ha iakttagits av en normal, omtänksam familjefader. Inom filosofin och ekonomin har vi figurer som den osynliga handen och den oberoende betraktaren.
Under läsningen av en bok om persisk litteraturhistoria hejade jag till då författaren av verket påstod att den persiska litteraturen inte alls degenererat till något ointressant, ej värt att läsa. Både på arabiska och persiska har man skrivit poesi på hög nivå sedan den klassiska guldålderns tid. Denna poesi har varit levande, uppskattad av folket .
Det finns fler än Adonis för Svenska Akademien att välja.
Varför har då inte Svenska Akademien valt, någon gång, att ge priset till en poet som skriver på persiska eller arabiska? Har man inte kompetensen till att göra ett sådant val? Står de källor som författare, förlag och översättningar som står oss andra till buds, står de inte akademiens ledamöter till buds? Anstränger man sig inte för att få en bild av hur litteraturen är över hela vår värld? Inser man inte vad ett pris skulle betyda för humanitetens och idealitetens sak i en del av världen som behöver mer av poesi och humanism, mindre av förtryck?
Vill Svenska Akademien provocera?
Om en poet med arabiska eller persiska som sitt språk fått priset, kombinerat med en öppenhet för konkreta handelsprojekt med regionen, tror jag att man kanske till och med kunnat förhindra Nine-eleven.
Huruvida en juridisk process mot Svenska Akademien bör inledas, då den ej följt andan bakom Alfred Nobels testamente (rättat sig efter hans vilja), får bli en framtida fråga som i nuläget ter sig helt öppen...
Om Svenska Akademiens val
Det råder ingen tvekan om att Tomas Tranströmer är en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur, lika lite som att Harry Martinson var det på sin tid. Dock måste man fråga sig vad som egentligen styrt Svenska Akademiens val.
Det är inte bara grunderna för prisutdelningen som väcker frågor utan också valen av nya ledamöter. Varför har exempelvis inte Lars Gustafsson valts in i Svenska Akademien - eller fått Nobelpriset? Han har skrivit fri vers som uttrycker både djup känslighet och stor intellektuell rörlighet. Han har skrivit härliga sonetter och en lång rad romaner, som ofta problematiserat filosofiska eller samhälleliga frågeställningar av stor relevens för vår samtid. Utöver allt detta har han skrivit en språkfilosofisk avhandling som borde intressera akademier med verksamhetsfältet språk och litteratur.
Lars Gustafsson har inte valts in, vilket dock Lotta Lotas har - vid mycket ung ålder.
Vi kan konstatera att Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Lars Gustafsson, Göran Palm m fl alla kan anses uppfylla kraven för att få Nobelpriset i litteratur. Tillsammans med en hel mängd andra författare ute i världen.
Att välja vissa, det är ett val. Att inte välja andra, det är också ett val, dock onekligen ett annat.
Det är inte bara grunderna för prisutdelningen som väcker frågor utan också valen av nya ledamöter. Varför har exempelvis inte Lars Gustafsson valts in i Svenska Akademien - eller fått Nobelpriset? Han har skrivit fri vers som uttrycker både djup känslighet och stor intellektuell rörlighet. Han har skrivit härliga sonetter och en lång rad romaner, som ofta problematiserat filosofiska eller samhälleliga frågeställningar av stor relevens för vår samtid. Utöver allt detta har han skrivit en språkfilosofisk avhandling som borde intressera akademier med verksamhetsfältet språk och litteratur.
Lars Gustafsson har inte valts in, vilket dock Lotta Lotas har - vid mycket ung ålder.
Vi kan konstatera att Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Lars Gustafsson, Göran Palm m fl alla kan anses uppfylla kraven för att få Nobelpriset i litteratur. Tillsammans med en hel mängd andra författare ute i världen.
Att välja vissa, det är ett val. Att inte välja andra, det är också ett val, dock onekligen ett annat.
Grattis till Tomas Tranströmer!
I går, alltså dagen innan priset till Tomas Tranströmer tillkännagavs, tog jag av en händelse dikturvalet Vildbukett av Harry Martinson ur min bokhylla. Jag läste lite och fann dikterna utsökta. Något hos dessa fina naturdikter fick mig att tänka på Tomas Tranströmer, inte minst hur dikterna grafiskt avtecknade sig på boksidan.
Kanske är det så att Tranströmer inspirerats av Harry Martinson, åtminstone på det omedvetna planet. Då en skald väljer en viss form finns det ej sällan en annan poet, en som verkat tidigare, som inspirerat skalden infråga. Vi behöver bara tänka på Arthur Lundquist som blev så hänförd av Whalt Whitman att han t o m kallade en samling Löv av gräs. (Börjar någon att skriva sonetter som inte först gillat en sonett skriven av någon annan?)
Vi kan bara gratulera Tranströmer till priset!
Kanske är det så att Tranströmer inspirerats av Harry Martinson, åtminstone på det omedvetna planet. Då en skald väljer en viss form finns det ej sällan en annan poet, en som verkat tidigare, som inspirerat skalden infråga. Vi behöver bara tänka på Arthur Lundquist som blev så hänförd av Whalt Whitman att han t o m kallade en samling Löv av gräs. (Börjar någon att skriva sonetter som inte först gillat en sonett skriven av någon annan?)
Vi kan bara gratulera Tranströmer till priset!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)