Det är arbetet som nedlägges på ett föremål som skapar arbetets värde, lärde oss John Locke.
Även om arbetsvärdedesteorin blivit förklarad bristfällig av vår tids ekonomer måste man hålla med om att arbetet skapar ett värde. Det som skapar ett värde för några stockar i skogen är den mängd ved de kan förvandlas till. Vill bonden inte själv hugga stockarna kan han betala granngårdens pojk för att göra det.
Granngårdens pojk kanske behövde pengarna. Han vill köpa en bukett blommor att ge sin älskade Eleanor. Vi ser att uppdragstagare får pengar, avlöning, från uppdragsgivaren. Pengar är ersättning för något skapat på en marknad.
Men var kom uppdragsgivarens pengar ifrån? De flyter runt i ett kretslopp och den fria konkurrensen kan pressa priserna nedåt så att du med samma mängd pengar får en större varukorg än förut. Du får tillväxt. Importen hjälper till här och således även frihandeln. Så att vi kan få en större varukorg utan att behöva ha mer pengar. (Detta kan öka miljöskulden men det är inte ämnet här.)
Uppdragsgivaren tar sitt jobbskapande initiativ då hen ser att en resurs kan säljas på marknaden och att det behöver utföras ett arbete för att förverkliga försäljningen. Samma resonemang lär ligga bakom att någon låter slipa en oslipad diamant. Den oslipad diamantens potentiella värde realiseras i slipandet och försäljningen.
Om det upplevs lönsamt kommer företag att företa initiativ som leder till arbete. Det är inte arbetet som arbetaren lägger ner på varan som skapar arbetet eller företagarens beslut att exploatera en resurs. Det är inte heller efterfrågan på en viss vara. Det är allt detta sammantaget.
Då det upplevs lönsamt producera finns pengar för att starta bolag och lån beviljas. Lånen innebär att penningmängden ökar. Fler varukorgar kan skapas och de kan bli större.
Att införa förmögenhetsskatt innebär att rationella placeringar som skapar varor, tjänster, sysselsättning och skatter till viss del kommer att ersättas av schackrande: aktörerna vill minimera skatten och minimerar samtidigt jobben!
