Vi sägs befinna oss i en finanskris. Bankerna har haft problem och det diskuteras hitan och ditan om införandet av en skatt på finansiella tjänster. Huruvida en sådan kan bli framgångsrik - eller kontraproduktiv - är något jag inte känner mig kompetent att bedöma. Det blir hypoteser endast jag kan ställa upp. Och sådant kan läsaren av dessa rader lika bra själv formulera.
Vad jag vill göra här är att klargöra en sak: Då man talar om spekulation gör man ofta detta i negativa termer såvida man inte tillsammans med andra, tänkta partners, diskuterar ett projekt vars lönsamhet man ej är hundra på.
För spekulanten är alltså spekulationen något positivt. För den som är fattig och inte har något att spekulera med kan den te sig negativ.
Då man talar om något moraliskt förkastligt är det vanligt att som exempel på något objektivt ont ange: att utan anledning stympa en annan människa.
Detta är enligt oss alla moraliskt ont! Jag menar att det också förhåller sig på det viset. Då man stympar folk har man ofta skäl anförda för ingreppet, exempelvis att det är en religiös sedvänja. Vi kan alltså konstatera att vad som är ont är beroende på ens världsbild. Det kan onekligen göra ont att få sin hand brännskadad, men undviker man att hela huset brinner ner genom att brännskada handen, ja, då har ju, relativt sett, en god handling utförts.
Menar man att Gud påbjuder omskärelse eller att detta ingrepp leder till att individen som vuxen psykiskt sett får ett bättre liv har vi inte ett fall av att utan anledning stympa en annan människa.
Den som stympar en annan människa utan anledning måste vara störd. Vi har alltså i naturens ordning, eller i Guds ordning om vi så vill, gjort klart att det som är absolut ont uppfattas som ont av alla. Det är våra hypoteser om världen, mer eller mindre välgrundade, och ibland så starka att de kan kallas bestyrkta fakta, som gör att vi kan säga att det som tedde sig absolut ont i moralisk mening blott var detta i en relativ mening. Detta relativa onda ses då inte som utslag av ondska, då det onda är tänkt att leda till något gott. Vad har vi här om inte ett fullfjädrat utilitaristiskt tänkande! Konsekvenserna spelar roll!
Ska vi diskutera affärsetik - och med affärsetik mena moralen för transaktioner av ekonomisk betydelse - kan vi konstatera att en spekulation som är kortsiktig och bara har egen vinst som mål tillhör kärnfallet av det som kan rubriceras som moraliskt förkastligt. Denna förkastliga spekulation ses som förkastlig då den sätter andra människors intressen på spel endast för att berika det egna jaget.
En berättigad kritik mot denna synpunkt är naturligtvis att den är snäv, kanske alltför snäv. Man tar inte hänsyn till vad personen som tjänat pengarna gör med dem. Han (oftast en sådan men inte alltid) kan mycket väl, kanske omedvetet, göra gott med vinsten han tjänar på den kortsiktiga spekulationen. Köper han en förgyllt golv kanske en firma som stod på konkursens fasansfulla branter får nytt liv med följd att en renässans uppstår för ornamentik inom byggnadsväsendet.
Vad du gör med dina pengar på marknaden är moraliskt relevant! Gillar du konst på väggarna och resonerar moraliskt menar du att det inte bara är du själv som bör ha konst på väggarna utan också alla andra som vill. Då är det en moraliskt god handling av dig att köpa en tavla. Den sålda tavlan visar att det finns en marknad för att sälja tavlor. Då målar konstnärerna fler. Det först stegrade priset plattas till med det ökade utbudet. Fler får tavlor på väggarna. Dit mål uppnåddes tack vare följden av dina handlingar!
Detta kan vi kalla finansiellt ansvarstagande, dvs att du med dina pengar agerar på ett ansvarsfullt sätt. Du agerar moraliskt då du köper sådant du vill att också andra ska köpa.
Detta resonemang är fullt analogt med att ens val av bränsle påverkar marknaden för bränsle. Vill du att folk ska tanka miljövänligt bör du själv tanka miljövänligt. Det kan t o m vara så att det är en oklok sak att motarbeta bilismen här, ty vill folk handla miljövänligt och att det ska gå att köra bil miljövänligt kan man stödja både bilindistri och miljötänkandet genom att köpa en miljövänlig bil. Det finns naturligtvis gränser för hur mycket en sådan satsning kan ge, men det finns också, tror jag, en gräns för hur mycket kollektivtrafiken kan expandera.
Vi kan alltså inte smita undan vårt individuella ansvar bara för att vi menar att regeringar har ett ansvar för att skapa en sådan struktur i samhället att folk får incitament att handla miljövänligt och på andra vis moraliskt gott.
