Då jag 1982-83 läste ämnet Blocksvenska (=nordiska språk+litteraturvetenskap) vid Lunds universitet (för att ha något att göra i väntan på lumpen; studierna avslutades aldrig) fick jag av en docent i litteraturvetenskap veta vad som var romanens uppgift. Docent Erland Lagerroth förklarade allvarligt att romaner alltid ytterst handlade om etik. Om hur vi människor bör leva våra liv.
Jag tog det där till mig så gott jag kunde. Det lät genomtänkt, filosofiskt och bra. Likväl kände jag att påståendet docenten fällde inte var sant.
(Innan jag glömmer det bör jag, för att inte framstå som raljerande mot ifrågavarande docent, förklara att han hade en omfattande vetenskaplig produktion bakom sig i sitt ämne och enligt dagens regelverk skulle ha kallats professor, något som förnekades honom på den tid då det inte var kompetensen som avgjorde vilka som fick bära titeln utan den rätten tillkom den ämnesansvarige.)
Då Balzac målar upp sin värld i en lång rad romaner tror jag inte han gör det för att förklara för läsarna hur de bör leva. (Skulle inte detta, undrar man, ha kunnat klaras lite lättare genom ett snack över en kopp kaffe?) Det är inte en normativ uppgift han givit sig själv utan en deskriptiv, en beskrivande. Balzac har själv förklarat att han förstår sina karaktärers agerande. Vi ska alltså inte automatiskt tolka det som att författaren förkastar pappa Goriot eller de andra karaktärerna. Han förstår deras handlande och då han inte är ute i ett moraliserande syfte blir romanvärlden ett mångskiftande skimmer, som medger att läsarna gör sina egna värderingar, dock utan att avfordra dem dessa.
Moralfilosofin som akademisk disciplin har utarbetat modeller för vårt moraliska tänkande. Adam Smiths oberoende betraktare (impartial spectator) är en hypotetisk konstruktion som är tänkt att tjäna som grund för våra moraliska normer. Skillnaden mellan den oberoende betraktarens val av handlingar och det vi gör i verkligheten utgör normerna för vad som är gott och ont i moralisk mening, enligt denna moraliska tankemodell. Vi vet inte vad som är moraliskt rätt och fel genom modellen, bara hur vi kan komma fram till normerna.
Tankemodellen har ett stort värde. Den får oss att reflektera över vårt vardagliga mer reflexmässiga handlande. Vi blir därmed förmögna till att ompröva vårt handlande.
Detta tänkande har förts till en ytterligare nivå av exakthet av filosofen R M Hare. Dennes åtskillnad mellan en vardaglig prima facie nivå och en högre kritisk nivå, den s k ärkeängelns prövande och normskapande nivå, förklarar varför vi kan handla utan att reflektera över vad som är rätt eller fel (vi känner detta, har det i ryggmärgen, vi har inkorporerat det) å ena sidan och hur vi ibland kan kritisera våra egna normer för korrekt handlande å den andra, dvs det är nu inte fråga om vi har handlat rätt eller fel utan huruvida normerna för detta är riktiga eller felaktiga. Vi kan ompröva vårt handlande genom att kritisera principerna.
Jag tycker att R M Hares regelutilitarism kommer nära hur jag uppfattar det moraliska tänkandets natur. Vi har massa införlivande föreställningar vi tagit i arv efter föräldrar och skola. Dessa kombinerat med vardagligt kalkylerande om det bästa alternativet styr oss i vardagen. Då moraliska konflikter uppstår rensar vi bland principerna, anlägger nya och handlar sedan efter dessa.
Då jag för många år sedan blev vegetarian blev jag detta efter en lång räcka steg. Först fanns en olust inför det förhållandet att djur slaktas för att ätas. Inte minst hur de lever för att tillgodose våra syften. Sedan kom en svårighet att bemöta vegetarianer som hade synpunkter på mitt köttätande. Sist kom konkreta tips på hur jag kunde äta för att undvika kött. Att jag blev vegetarian är alltså en följd av att den mellanmänskliga interaktionen fått mig att ompröva mina principer och inkorporera nya. Dessa har jag hållit fast vid, men ska sanningen fram har jag någon enstaka gång hamnat på den kritiska nivån, den nivå som Hare kallar ärkeängelns nivå, där jag frågat lite i Benjamin Franklins stil, om jag inte kunde äta fisk då fiskarna äter varandra. Det har jag sedan avfärdat genom att ta till mig argumentet att man inte bör ta fiskarnas mat samt genom att se det som satans frestelse, dvs som en lockelse att avfalla ifrån den väg man själv konstaterat vara den rätta vägen.
Då jag som ung inte hade skrivit lika mycket poesi som idag och då i min enfald drömde om en framtid som prosaförfattare skrev jag en liten berättelse, som väl jag idag ser som en roman utan mitt, dvs där fanns början och slit, knappast mer.(Och mer än så måste ju en berättelse vara! Den måste ju ta tid att läsa och helst ska man hinna tröttna på den innan den är utläst så att man inte frustreras av att skiljas ifrån den!)
Den berättelsen var ett åskådliggörande av det moraliska tänkandet, låt vara att jag kanske inte uttryckte mig på det sättet på den tiden. Jag hade tagit till mig Adam Smiths lära om den oberoende betraktaren och hänförts av dess förklaringsvärde. En genial idé, tänkte jag. Idag skulle jag väl ha sagt att det var en fin modell för moralen. Och med en bakgrunden hade jag svarat docent Lagerroth att romaner också är konkretiserad sociologi. Att syftet kan vara att beskriva något vars syfte är att roa och väcka instämmanden, inte att förklara att si bör vi leva men inte så.
Tänker man sig ställd inför en moralisk domstol med skyldighet att avkunna en dom över sitt handlande, alltså i moralisk mening, kan man sägas ha hamnat på den kritiska nivån. Dömer man sig i moralisk mening att verka för ett jämlikt samhälle vill man inte utnyttja andra och man vill nyttja, om man kan och i den utsträckning det är skäligt, sitt eget överskott och sin egen förmåga till att avhjälpa brister, täcka andras behov, minska nöd. (Detta är något annat än vad "överklasssafarin" syftar till - Är dess mål att riva lyxhusen och göra lägenheterna i förorten större medelst sammanslagningar för att skapa en lägenhetsboende medelklass av alla? Förklara hur det hela ska finasnieras och organiseras så att vi kan snacka mer om saken sen!)
Detta jag skrev (romanen utan mitt) mellan 19 och 23 år lästes av andra, fast jag förstår inte vem som gav dem texten. Märkligt att man som ung kille inte fick ha sitt skrivande i fred. Synpunkter på mitt skrivande var att man inte ville ha min klasskampsretorik. Detta visar att ifrågavarande personer inte förstått berättelsens syfte. De förstod inte den moraliska domstolen som en modell för moraliskt tänkande. Som ekologist och liberal ville jag naturligtvis att folk skulle ifrågasätta sitt eget handlande för att sedan i sitt handlande inte mer tänka på saken. Det vara alltså en uppmaning för att en stund gå till moralens kritiska nivå, för att nu nyttja R M Hare's förträffliga terminologi. De som såg något löjeväckande i min berättelse är samma personer som inte förstår moralfilosofins tankemodeller, eller samhällsvetenskapliga modeller över huvud taget.
Jag kan konstatera att Bonniers refuserat mina dikter, exempelvis Ängens blomma, Befrielsens timmar, Stengravens inre och många andra dikter, men de har publicerat Jesper Svenbros dikt Historia (dagens dikt idag på P1, radion), som inte bara är felklassad då den kallas dikt men är prosa utan också ger uttryck för klart förlegade attityder och uttryckssätt, något som Bonniers borde hållit sig för goda att låta gå i tryck.
Gå till den kritiska nivån och ompröva principerna för er litterära utgivning!!!
