Vi som levt under den tid som kallats "folkhemmets dagar" och idag tack vare den nya tekniken och globaliseringen kan blicka ut över världen, vi börjar nu förstå ett och annat. Exempelvis innebörden av att folkhemmet står i singular form.
Tanken var tydligen att alla skulle vara lika dana och förses med starkt vinklade nyheter. Inte minst Indien har fått lida av denna skeva rapportering. Hur många nyhetsinslag har inte visat upp skaror av avmagrade människor! Intrycket av att detta stora land varit jättefattigt har givits oss. Ingenting av den rika kulturen. Inga inblickar i den indiska medel- och överklassens liv!
Jag menar inte att fattigdomen inte är ett problem. Men man får ju sig onekligen en tankeställare om det är människor som är motståndare till marknadsekonomi och investeringar som samtidigt presenterar denna skeva bild. Det är ju ett ökat inslag av incitament för investeringar och företagsamhet som får något att företas. Det är simpel aritmetik!
Med en mer nyancerad rapportering hade vi kanske förmått inse att det indiska kastväsendet är historiskt betingat och varför det historiskt var nödvändigt som en sorts byggnadsställning. Systemet löser bristproblem och förmår krafter att kanaliseras i banor sådana att allt vatten inte flödar i samma fåra utan fördelas, hela samhället till gagn. Vid en senare tidpunkt då samhället är mer utvecklat kan kastgränserna suddas ut. Och är vi inte där idag!? Många yrken lär knappast förutan fyndiga tolkningar kunna placeras i en speciell kast. Gränserna upplöses där precis som gränsen mellan arbetare och tjänsteman gjort här.
Minns också att i asketen transcenderas alla kastgränser!
Nog om den saken nu! Jag vill bara göra reflektionen hur svårt det är som västerlänning att se indisk film där speciellt de som utspelar sig i historisk tid är en sorts sammansmältning av genrerna, en sådan som alltså Wagner drömde om. Hur lyrisk blir man inte när man medrycks av sången! Man minns därtill det grekiska dramats körpartiet och nås av historiens mycket djupa vindar.
Det är skandal att en stat som lägger miljoner på kulturstöd inte förmått uppmärksamma den indiska filmens situation i Sverige! På Limhamn har man sedan länge haft en seg konflikt mellan en biograf som visat indisk film och boende i hyresfastigheten vari biografen är/var belägen. Det är rent ut sagt anmärkningsvärt att en av världens riktigt stora filmnationer ska få sina filmer visade i en hyresfastighet så att grannarna störs! Nej, staten - och kanske också EU - bör skjuta till pengar för uppförande av ett biopalats värdigt den typen av filmer!
