Tidens relevans för ideologin

Den som idag studerar nyliberala tänkare drar andra slutsatser än vad de gjorde som intresserade sig för ämnet under 80-talet. Både Nixon och Palme trodde att prisstopp skulle kunna leda till resultat. Men det tog inte lång tid förrän det stod klart att man inte kunde göra allt medelst politiska beslut. Stålverk-80 var ett annat exempel på att politik inte klarar allt. Det var till stor del nyliberala tänkare, filosofer och ekonomer, inte minst, som bidrog till den uppkomna klarsynen. Men om vi nu några decennier senare närmar oss nyliberaler är det oftast anarkister vi träffar på. De kallar etatister för socialister och gör det därmed omöjligt för liberaler att vara anhängare av en stat som exempelvis har att värna den fria konkurrensen inom klädeshandelns, livsmedelssektorns och mediebranschens domäner. Och bara för att man frågasatt prisstopp och Stålverk 80 måste man inte säga nej till att bygga upp nya marknader via politiska beslut och skattemedel. På det viset har vi fått valfrihet i skolan. Vi kan föredra detta även om det ekonomiskt blir dyrare än med en helt offentlig skola, något som visar ekonomismens sanning. Andra än strikt ekonomiska värden har fått betyda något i kalkylen. Allt är inte pengar.

Värdet av en kritisk inställning

Den som inte kan kritisera något på marknaden kan knappast vara marknadsvänlig. Marknadsmekanismernas värde ursäktar ju inte mänskliga felsteg. Istället borde man hålla öppet för att skapa marknader där sådana inte finns. Vi har exempelvis fått en skolmarknad. Skolpengen har gjort att inte bara rika kan välja. Vad som vore önskvärt är en global återvinningspeng för företag som renar vatten, tar hand om plast och andra sopor. Där nedskräpning sker skapas en skuld. För att minska skulden har de inblandade att minska utsläppen själva.

Bekämpa fattigdomen, inte rikedomen

Det är inte ovanligt att folk med sympatierna åt vänster tror att man kan bekämpa fattigdomen genom att beskatta de rika hårt. De kan se det som orättvist att vissa bor i stora hus och andra i små lägenheter. Men de stora husen blir inte mindre för att de beskattas hårt och små lägenheter blir inte större av att så sker. Vi får istället det resultatet att de stora husen blir mindre värda. Vad händer då om de är intecknade upp till skorstenen? Jo, att säkerheterna för våra företag minskar i värde. De blir med andra ord mindre kreditvärdiga samtidigt som dras förmåga att betala borgenärna minskar vid en eventuell tvångsmässig avveckling av företaget. Detta leder till minskade möjligheter att nyanställa och ökad risk för uppsägning. Skatter ska gå till att finansiera gagnelig verksamhet men vi kan inte avskaffa klassklyftorna skattevägen. Så fungerar inte den ekonomiska verkligheten. Vi kan inte heller långsiktigt vinna något på att exportera mer än vi importerar. Ökat inflöde av pengar sänker penningvärdet. Om importen får öka istället sjunker varupriserna. Den första intuitionen är nog att vilja ha en så stor export som möjligt och en så liten import som möjligt. Adam Smith lärde oss att vi måste gå emot den intuitionen. Vi måste också gå emot intuitionen att skattevägen öka jämlikheten genom att hårt beskatta rika. Tänker vi efter så är det privata företag som står för handeln. Hur hade det settut om det var staten som stod för den? Hur kan utvecklingen bli för vanligt folk om vi utsätter handeln för svårigheter medelst krångliga regler och skatter? Hur skulle det kunna bli om skatterna något sänktes? Att företagens egna kapital tillväxer betyder ökad kreditvärdighet och större möjlighet för nyanställningar, minskad risk bli uppsagd.

Reglering bakvägen

Murray Rothbard, Ayn Rand och andra libertianska anarkister vill ha en helt oreglerad marknad. Dock tycks de vara anhängare av en reglering bakvägen. Du får inte bete dig hur som helst då du agerar på marknaden. Äganderätten får inte kränkas. Miljöfarliga utsläpp skulle kunna förbjudas om de kränker någons äganderätt. Om du har köpt en fin strandtomt ligger det i detta ägandes natur att du ska kunna njuta av frisk luft och rent vatten. Om granntomten köps upp av ett industriföretag för förvaring av tunnor med gift eller om det kommer in fabriksrök ovan din mark får dumöjligheten att kräva stopp i domstol. Din äganderätt har kränkts. Nyttan utsläppen och tunnorna gör är att de möjliggör en vinst av industriell verksamhet. Då du drabbas av en skada av denna verksamhet kan du få ersättning, köpas ut, då skadan är rörelserelaterad. Det blir i detta liberterianska scenario en sak mellan dig och företagen i fråga samt domstol huruvida verksamheterna ska fortgå eller stoppas. Vi ser att även Rothbard måste ha sett möjligheten av en reglering av marknaden via domstolar. Politik tycks bli juridik i det libertianska samhället. Det blir ett Common Law-system a la de anglosaxiska ländernas.

Är vägavgifter frihet?

Libertarianska riktningar som anarkokapitalism och s k objektivism (Ayn Rand) påstår att offentliga regler och instanser inskränker friheten. De tycks oförmögna att se det grundläggande sociala kontraktets frihetsskapande värde. De inser att en skyddssammanslutning kan växa fram. Åtminstone gjorde Robert Nozick det. Men de kan inte förstå att vad vi än avtalar om får till följd att vi måste underkasta oss en kompromiss. Många avtal innebär ett jämkande av två parters viljor tills de blir överens. De får inte allt men tillräckligt för att bli nöjda. Varför kan vi då inte acceptera ett kommunalt gatunät i utbyte mot rätten att fritt få röra sig i kommunen utan att behöva betala vägavgifter? Ska fastighetsägare ta betalt för att vi ska ha rätten att färdas låt oss säga från ett torg till ett annat i en stad kan vi både fråga var de fått den rätten ifrån och vad det betyder för den praktiska friheten att behöva betala vägavgifter för att ta sig fram. Självklart kommer fastighetsägare vilja ha betalt av bussbolag, taxibolag m fl för att de kör på deras mark. Är dessa avgifter uttryck för frihet samtidigt som de inskränker friheten? Att acceptera viss skatt för att vinna rörelsefrihet vänder sig dessa anarkister emot. Vissa saker som vi alla vill ha och behöver kan via regler tas undan den oreglerad marknadens mekanismer. Dessa bör istället, viktade så att de gagnar kretsloppstanken, verka inom andra områden. Genom entreprenad kan offentlig uppgift utföras av privat aktör. Om det anses lämpligt. Skolpeng och liknande innebär utökad valfrihet. Men också detta är libertarianerna emot. Kallar det för kommunism. Menar de allvar eller är det ett oärligt spel för att manipulera väljarna?

Hans Kelsens fyra fasers relevans

Den som önskat skriva om rättens förhållande till moralen men fått nöja sig med ansvarsbegreppets mer begränsade värld har naturligtvis att som utgångspunkt redogöra för vad som menas med ansvar. Sex olika beståndsdelar sammanbundna i en normativa struktur, med frasen "ska se till" som sitt centrum, var något ett logiskt tänkande lätt kunde acceptera. Självklart måste det begrepp som texten handlar om på något sätt definieras även om först en fullständig genomläsning av texten gör klart för vad begreppet egentligen står för. Också de olika underbegreppen måste definieras även om det inte alltid sker på ett fullständigt exakt sätt. Men synpunkten att redogörelsen för n-komponenten (alltså att ansvarsbegreppet förutsätter en norm) måste innehålla en redogörelse för Kelsens fyra faser är inte bara fel mot essän ifråga utan också mot ämnet och därtill mot Hans Kelsens själv. Ska en sådan redogörelse lämnas bara för att Kelsen lämnat ett väsentligt bidrag till normläran? Snarare bör det som är relevant för essän påpekas, resten förtigas. Eller ska man också orda om Harald Ofstads olika faser? Kelsens faser fanns omtalade i läroboken, "Rätten och förnuftet" av Aleksander Peczenik (vars främsta bidrag till svensk rättsteori väl bestod i insikten att det är realistiskt att påstå att den är något annat än ett "sätt att uttrycka sig") .

Ett omnämnande av Hans Kelsens faser vore närmast löjeväckande. Det skulle skänka läsaren intrycket av att det hade en speciell betydelse för ämnet att Kelsen börjat i statsrätten och slutat i folkrätt och statsvetenskap. Ska Axel Hägerströms djupgående studier i romersk rätt inte påtalas kanske en eventuell läsare får intrycket av att de inte var viktiga för Hägerströms teoribildning eller för den s k Uppsalaskolan. Nämner man Kelsens faser men inte Ofstads och Hägerströms kanske bilden målas av en spretande Kelsen som inte kan bestämma sig. 

Men jag har förstått varför vissa texter blivit tjocka böcker. Verkligen en fin insikt värd att tacka ödmjukt för! Något jag nu gör.

Om likhet mellan religionerna

Det finns en likhet mellan förbindelsen mellan Isak och Jesus å ena sidan och den mellan Ishmael och Muhammad å den andra. Det finns en strukturell likhet. Skillnaden är den att det rör sig om olika personer.

Vi frågar då: Skulle Gud ha skapat en ordning sådan att den ena förbindelsen representerade något rätt och den andra något felaktigt? Skulle du inte vara utvald av Gud utan tvärtom försedd med en felaktig lära för att du tillhörde den ena linjen och inte den andra? Måste vi inte istället slå fast att likheten är så stor att både Jesus och Muhammad är Logos och frälsare? Vad vi menar med "Logos" och "frälsare" måste bestämmas på ett sådant sätt att vår världsbild är rimlig. Vi kan inte med "frälsare" mena "person som dog på korset för våra synders skull" utan istället "en guide och lärare som leder oss rätt så att vi undviker faror och når målet".

När Paulus framhäver Isak på Ismaels bekostnad talar han som företrädare för Isaks linje, inte för en objektiv sanning. Tänkare inom Ismaels linje har gett uttryck för en motsvarande "relativ sanning". Denna ståndpunkt är en relativ sanning inte bara för att den är partisk och alltså inte skulle ha intagits om Paulus, för att återgå till honom, tillhört den andra linjen. Den är också relativ ur ett temporalt perspektiv.

Då Gud skapar av sig själv och genom sig själv i en serie av emanationer, "utstrålningar", förstår vi både att materia inte bör ses som något ont (utan som något att respektera) och att de olika "manifestationsvågorna" , uttrycket för den bakomliggande gudomen, leder till en rad olika positioner på vägen både rumsligt och temporalt, och därför i hög grad kulturellt, varför en profet eller annan Sanningssägare inte kan säga samma sak vid alla dessa tillfällen. Det finns en mening, ett budskap, i existensen som pockar på att lyftas fram och förverkligas. Vi ser detta först i en önskan att forma ett samhälle, sedan i viljan att stifta en lag och därefter i att befrämja ett sinnelag som gör lagen överflödig eller åtminstone möjlig att följa. På grund av den mänskliga naturen, dvs på grund av svaghet, behöver vi lagen som ett stöd. Lagen är det som bör riktas åt oss i vår rumstemporala relativitet. Vi får detta "bör" genom att djupdyka i vårt inre och i historien, där naturligtvis vad som kallats "heliga texter" är viktiga normelement.

Då Paulus gav Isak företräde fick detta betydelsen att vid konflikt ska Isaks väg väljas. Att den är den rätta vid konflikt. Fanns ingen konflikt skulle en sådan norm inte behövas. Kristna och judar härleder sin tro efter Isaks linje. Hade man likställt linjen efter Ishmael med den efter Isak hade man sett Muhammad som likställd med Jesus. Sett dem båda som gudsrealiserade Logosexponenter. Muslimer å sin sida menar att Muhammad ersätter Jesus som Logos, den först skapade, Förnuftet. I muslimsk tro också benämnd "det muhammedanska ljuset".

Tar vi ett steg bort ifrån dessa båda positioner tycks vi antingen ha att förkasta båda eller erkänna båda. Förkastelsen lär väl få formen av påståenden som att "Man trodde på Gud förr i tiden. Nu vet vi att det är djupt liggande behov av vägledning som ligger bakom."  Ett erkännande får formen av att se både Jesus och Muhammad som Logos och frälsare. Vi får då uppfatta Paulus som en utläggare av det heliga ordet som var mycket vis och besjälad av Guds ande men som inte alltid haft absolut rätt. Hans kommentarer var präglade av tids- och rumsfaktorer precis som orden i Koranen inte är skrivna i ett absolut vakuum utan hänvisar till händelser som rör förhållanden i Mekka och Medina med omnejder då Koranen uppenbarades (då en alltid existerande mening, "recitation", i Himlens dimension projicerades till Jorden vid ett visst utsnitt ur Rum-Tiden).

Det säger säger sig självt att det som var sant under en texts uppenbarelse inte behöver vara sant i exakt samma mening senare, då textens, uppenbarelsens, budskap gjort en annan förståelse möjlig och rimligare. Det tycks alltså vara så att Gud i sin skapelseprocess öppnar upp vad vi kan kalla för "fönster" för olika meningar. Det är dessa meningar som Gud vet men som profeternas samtida inte kände till. Det är meningar som klarnat för folk i senare tid då allt fler fönster öppnats i takt med att Guds byggnad på Jorden färdigställs. Det bör bli en grönskande trädgård med porlande bäckar av rent vatten.