Bekämpa fattigdomen, inte rikedomen

Det är inte ovanligt att folk med sympatierna åt vänster tror att man kan bekämpa fattigdomen genom att beskatta de rika hårt. De kan se det som orättvist att vissa bor i stora hus och andra i små lägenheter. Men de stora husen blir inte mindre för att de beskattas hårt och små lägenheter blir inte större av att så sker. Vi får istället det resultatet att de stora husen blir mindre värda. Vad händer då om de är intecknade upp till skorstenen? Jo, att säkerheterna för våra företag minskar i värde. De blir med andra ord mindre kreditvärdiga samtidigt som dras förmåga att betala borgenärna minskar vid en eventuell tvångsmässig avveckling av företaget. Detta leder till minskade möjligheter att nyanställa och ökad risk för uppsägning. Skatter ska gå till att finansiera gagnelig verksamhet men vi kan inte avskaffa klassklyftorna skattevägen. Så fungerar inte den ekonomiska verkligheten. Vi kan inte heller långsiktigt vinna något på att exportera mer än vi importerar. Ökat inflöde av pengar sänker penningvärdet. Om importen får öka istället sjunker varupriserna. Den första intuitionen är nog att vilja ha en så stor export som möjligt och en så liten import som möjligt. Adam Smith lärde oss att vi måste gå emot den intuitionen. Vi måste också gå emot intuitionen att skattevägen öka jämlikheten genom att hårt beskatta rika. Tänker vi efter så är det privata företag som står för handeln. Hur hade det settut om det var staten som stod för den? Hur kan utvecklingen bli för vanligt folk om vi utsätter handeln för svårigheter medelst krångliga regler och skatter? Hur skulle det kunna bli om skatterna något sänktes? Att företagens egna kapital tillväxer betyder ökad kreditvärdighet och större möjlighet för nyanställningar, minskad risk bli uppsagd.