Om likhet mellan religionerna

Det finns en likhet mellan förbindelsen mellan Isak och Jesus å ena sidan och den mellan Ishmael och Muhammad å den andra. Det finns en strukturell likhet. Skillnaden är den att det rör sig om olika personer.

Vi frågar då: Skulle Gud ha skapat en ordning sådan att den ena förbindelsen representerade något rätt och den andra något felaktigt? Skulle du inte vara utvald av Gud utan tvärtom försedd med en felaktig lära för att du tillhörde den ena linjen och inte den andra? Måste vi inte istället slå fast att likheten är så stor att både Jesus och Muhammad är Logos och frälsare? Vad vi menar med "Logos" och "frälsare" måste bestämmas på ett sådant sätt att vår världsbild är rimlig. Vi kan inte med "frälsare" mena "person som dog på korset för våra synders skull" utan istället "en guide och lärare som leder oss rätt så att vi undviker faror och når målet".

När Paulus framhäver Isak på Ismaels bekostnad talar han som företrädare för Isaks linje, inte för en objektiv sanning. Tänkare inom Ismaels linje har gett uttryck för en motsvarande "relativ sanning". Denna ståndpunkt är en relativ sanning inte bara för att den är partisk och alltså inte skulle ha intagits om Paulus, för att återgå till honom, tillhört den andra linjen. Den är också relativ ur ett temporalt perspektiv.

Då Gud skapar av sig själv och genom sig själv i en serie av emanationer, "utstrålningar", förstår vi både att materia inte bör ses som något ont (utan som något att respektera) och att de olika "manifestationsvågorna" , uttrycket för den bakomliggande gudomen, leder till en rad olika positioner på vägen både rumsligt och temporalt, och därför i hög grad kulturellt, varför en profet eller annan Sanningssägare inte kan säga samma sak vid alla dessa tillfällen. Det finns en mening, ett budskap, i existensen som pockar på att lyftas fram och förverkligas. Vi ser detta först i en önskan att forma ett samhälle, sedan i viljan att stifta en lag och därefter i att befrämja ett sinnelag som gör lagen överflödig eller åtminstone möjlig att följa. På grund av den mänskliga naturen, dvs på grund av svaghet, behöver vi lagen som ett stöd. Lagen är det som bör riktas åt oss i vår rumstemporala relativitet. Vi får detta "bör" genom att djupdyka i vårt inre och i historien, där naturligtvis vad som kallats "heliga texter" är viktiga normelement.

Då Paulus gav Isak företräde fick detta betydelsen att vid konflikt ska Isaks väg väljas. Att den är den rätta vid konflikt. Fanns ingen konflikt skulle en sådan norm inte behövas. Kristna och judar härleder sin tro efter Isaks linje. Hade man likställt linjen efter Ishmael med den efter Isak hade man sett Muhammad som likställd med Jesus. Sett dem båda som gudsrealiserade Logosexponenter. Muslimer å sin sida menar att Muhammad ersätter Jesus som Logos, den först skapade, Förnuftet. I muslimsk tro också benämnd "det muhammedanska ljuset".

Tar vi ett steg bort ifrån dessa båda positioner tycks vi antingen ha att förkasta båda eller erkänna båda. Förkastelsen lär väl få formen av påståenden som att "Man trodde på Gud förr i tiden. Nu vet vi att det är djupt liggande behov av vägledning som ligger bakom."  Ett erkännande får formen av att se både Jesus och Muhammad som Logos och frälsare. Vi får då uppfatta Paulus som en utläggare av det heliga ordet som var mycket vis och besjälad av Guds ande men som inte alltid haft absolut rätt. Hans kommentarer var präglade av tids- och rumsfaktorer precis som orden i Koranen inte är skrivna i ett absolut vakuum utan hänvisar till händelser som rör förhållanden i Mekka och Medina med omnejder då Koranen uppenbarades (då en alltid existerande mening, "recitation", i Himlens dimension projicerades till Jorden vid ett visst utsnitt ur Rum-Tiden).

Det säger säger sig självt att det som var sant under en texts uppenbarelse inte behöver vara sant i exakt samma mening senare, då textens, uppenbarelsens, budskap gjort en annan förståelse möjlig och rimligare. Det tycks alltså vara så att Gud i sin skapelseprocess öppnar upp vad vi kan kalla för "fönster" för olika meningar. Det är dessa meningar som Gud vet men som profeternas samtida inte kände till. Det är meningar som klarnat för folk i senare tid då allt fler fönster öppnats i takt med att Guds byggnad på Jorden färdigställs. Det bör bli en grönskande trädgård med porlande bäckar av rent vatten.

Kan en linje kröka sig?

Påståendet att en rak linje som dras rakt ut i rymden kommer att kröka sig,eftersom rum-tiden kröker sig är paradoxalt och tycks bygga på en sammanblandning av matematiska och fysisk-empiriska påståenden. Vi fick tidigt lära oss att en punkt saknar utsträckning. Skriver vi en punkt tecknar vi en bild av e punkt som får åskådliggöra vad punkten är:en platsmarkering utan utsträckning.

Om vi på ett analogt sett tecknar bilden av en linje kommer denna att kröka sig då den hör till en fysisk verklighet. En tänkt linje genom universum kan inte kröka sig som rum-tiden. Vi har att abstrahera bort vårt fysikaliska universum för att i ett vakuum förena två punkter. Sträckan mellan punkterna kallas ett segment, alltså ett linjesegment. Linjen själv är enligt sin definition utan början och utan slut.

Om det inte tillhör definitionen, hur kan linjen kröka sig?

Vi tänker oss en yttre transparent film sådan att drar man en rak linje på den blir den en kurva på grund av filmens ojämnhet. Vi kan se igenom denna transparenta film till en underliggande metallskiva som är absolut plan. Jämn och fin. Vi drar nu en linje på metallskiva som är rak på grund av att metallskiva är det. Då vi kan se igenom filmen ovanför metallskiva, eftersom den är 100 % transparent, ser vi linjen som rak. 

Något om intet

Vår auktoritetstro får oss att uppfatta allt Einstein sagt som sant. Det är inte den rätta filosofiska attityden. Filosofen har alltid rätt att kritiskt pröva rimligheten av vetenskapens påståenden. 

Är en meter olika stor på olika håll i världsalltet? Vore inte det riktiga att säga att varje rum får ha sina måttenheter och att en meter på Jorden, m1, inte behöver vara lika stor som en meter på Venus eller på en planet i universums utkant eller därutanför? Alltså att inte påstå att det är samma meter.

Säger man att på andra håll är metern större eller mindre säger man att den större metern, m2, är en egen meter, och att den mindre metern, m3, är en egen meter. Det är alltså inte så att en meter blir större eller mindre. Metern är ett konceptuell begrepp och kan vi säga att det som bestämmer meterns storlek är en fysisk entitet på Jorden menar vi att en meter är så stor som detta föremål är på Jorden, inte i yttre universum eller någon annan stans.

Kan vi säga att ett universum föds sedan ett annat slocknat måste man kunna medge existensen av en annan tid än den som är knuten till varje universum. Vi får tala om en yttre "tomhetstid" och om olika "bubbeltider" eller "universumtider" som är förknippade med olika fysiska rum som finns "insprängda" i den omgivande intigheten. 

Att tala om intet i dessa kosmologiska sammanhang är inte detsamma som att tala om intet i logisk mening. Intet existerar. Alltså inte det logiska intet, men det som är tomhet i världsrymden. 

För filosofin är det tankeexperiment som gäller och inte fysikaliska experiment. Säger man att tiden inte finns om inte materien som bildar rummet finns så har man bara sagt att det inte finns något mer att temporalt mäta i det rummet. Tiden finns fortfarande. Inte just den specifika rum-tid som hörde till det universum som upphört att finnas till men den tid ("tomhetstid") som är förbunden med det rum som detta universum existerade i. Invändningen att finns inga partiklar finns ingen tid kan bemötas. Låt oss tänka oss att en partikel fanns! Då finns också en tid knuten till denna partikel. Tänker vi oss en partikel innan Big-Bang inser vi att en tid fanns innan Big-Bang. Uratomen hade sin tid. Uratomen tid fanns så länge Uratomen fanns. När denna "atom" exploderade och vårt universum föddes, föddes vårt universums rum-tid. När väl vårt universum inte längre finns kan vi tänka oss att en främmande tennisboll svävar i tomrummet. Då har denna en tid. Så exploderar något och ett nytt universum skapas med sin egen rum-tid. Visst kan vi sägs att ett universum, det senare, existerade senare i tiden än vårt, som dött, och att det alltså finns en tid som förbinder de båda universana med varandra och med en tennisboll däremellan! Detta kan vi göra trots att vi saknar alla möjligheter till en sådan tidsbestämning, då vi knappast kan existera sedan vårt eget universum gått under. 

Kristen sufism

Kan det verkligen vara så att Gud skapat en värld sådan att efter den sanna Bibeln har en falsk Koran kommit? Detta tycks orimligt. Ju mer du studerar islam i allmänhet och Koranen i synnerhet, desto tydligare blir det att det är samma budskap i Bibeln och Koranen. Skillnaden består i att Koranen gavs till ett folk som tidigare inte nåtts av det monoteistiska budskapet. Man kan säga att Koranen avpassades för detta då den uppenbarades men att den också har universell räckvidd, dvs är ämnad för alla. Hur kan det förhålla sig så? Jo, precis som muslimer menar att evangelierna (ingil) är gällande för muslimer så länge de är förenliga med Koranen så bör kristna hävda att Koranen är gällande för kristna så länge den låter sig förenas med det kristna budskapet. Motsägelser måste alltså förklaras. Det är inget nytt. Också motsättningar mellan evangelierna måste förklaras. Verkliga, djupa motsättningar kan inte finnas, bara bokstavliga och ytliga som antingen inte betyder något eller har något att säga oss. Kristna kommer alltså förklara vissa ställen i Koranen som att de gällt en uppfattning annan än deras eller att samma verklighet kan ses på två sätt. Jesus kan då ses som både en vanlig människa som blivit gudsrealiserad eller som Guds språkrör i den tredimensionella värld där Fadern inte kan visa sig annat än indirekt. De kristna som grät då de hörde Koranen reciteras för dem och som bad om att få bli upptagna bland vittnena till att det var Guds Sanning de hörde, dessa kristna kan få arvtagare i vår tid om Kyrkan vågar ta steget att se Koranen som en helig bok. Då kristna och judar räknas som Bokens folk av muslimer kommer de samtidigt slippa djuroffer under hajj och sådant som vi önskar ersatt av ett offer i pengar. Det skulle glädja veganer och vegetarianer. Mer av den livsföringen skulle göra livet på Jorden bättre. Det är något Gud önskar. I annat fall skulle religionens uppfattningar inte haft med livet på Jorden att göra.

En Gud, en religion

Många är överens om att det bara finns en Gud. Vi kan vara djärvare än så och hävda att det egentligen bara finns en religion. Att det finns många uttryck för religionen beror på att religiösa sanningar inte följer krav filosofer satt upp medelst den så kallade korrespndesteorin för sanning. Djupseendet blir bättre med två ögon än ett. Varje religionsuppfattning är att se som ett synfält. Ju fler du sett medelst desto mer förstår du. Visdomens bägare har blivit din att ta stora klunkar ur. 

Moraliska sanningar

Det finns folk som påstår att det inte finns några moraliska sanningar. Man ska kanske ha läst filosofi för att ha kommit fram till den här ståndpunkten. Vissa menar att filosofi är en vetenskap, andra förnekar detta.

Själv är jag av den bestämda uppfattningen att filosofi är en vetenskap. Fullt jämställd med litteraturvetenskap och historia, men olik fysik och matematik.

Kanske behövs det inte metafysiska laboratorier för att testa moralfilosofiska hypoteser. Eller så har man detta laboratorium inom sig i hjärnan. Att länka samman olika filosofiska tankemodeller för att snabbt hitta svar, alternativa sådana, på filosofiska frågor som ställts är naturligtvis en uppgift som åvilar filosofen i dessa multimediatider.

Ett tankeexperiment är onekligen något man kan använda för att falsifiera en hypotes. Som i alla andra sammanhang blir det svårt att verifiera en hypotes medelst experiment, alltså även tankeexperiment.

Vad vi bör fråga oss är hur en moralisk sanning kan vara beskaffad. Säger man att den är absolut måste man veta i vilken mening. Gäller det också handlingar utförda av andra än människor mot människor, varelser av det egna slaget eller ting?

Om vi begränsar området till handlingar utförda av människor, står det genast klart att det gäller att hitta ett fall som vi alla anser vara ett exempel på en moralisk sanning. Det gäller då att hitta exempel på vad som kan klassificeras som moraliskt goda respektive onda handlingar.

Låt oss anta att du möter ett barn medan du går på en grusväg. Ni har aldrig setts förut och hon har inte gjort dig något, inte ens sett åt ditt håll. Om du nu går fram och sparkar på barnet har du utfört en moraliskt ond handling. Denna handling är moraliskt förkastlig eftersom barnet kan anses ha en rätt att inte bli behandlat på ett sådant sätt.

Ska du använda våld mot någon måste du alltså ha skäl därtill. Förr i tiden och även i dag har man ansett att ett visst mått av våld, aga, kan få förekomma i barnuppfostran. Men inte ens den varmaste anhängare av aga i barnuppfostran anser att det är rätt att sparka ett barn som man inte har någon som helst relation med och som inte gjort något ont.

Det kan tyckas överflödigt att ange dessa förutsättningar för resonemanget. Jag menar inte att det är rätt att sparka ett barn man känner eller som gjort något fast här får man vara på sin vakt. Här närmar man sig gränsen för vad exemplet vill visa: nämligen att det finns fall då det är fel att sparka barn och som är så generella att de kan anses uttrycka moraliska sanningar.

De uttrycker helt enkelt moraliska sanningar! Det är inte bara fel att uppfostra andras barn, som talesättet lär oss, utan också och desto mer att plåga dem. Det är fel att sparka oskyldiga barn! Detta är en absolut moralisk sanning. (Ordvalet har naturligtvis betydelse: Att barnet är oskyldigt anger exempelvis att det inte är befogat med något slags bestraffning. Ordet "sparkar" anger också att den beskrivna handlingen är av ofogskaraktär. Det rör sig inte om "sparkar undan" som då en fader sparkar undan ett barn som annars hade bränt sig på ett ljus, blivit påkörd av en bil eller trillat nerför ett stup.)

Från god önskan till rättighet

En del tycks mena att välfärd inte går att kombinera med valfrihet. Detta bygger på en felsyn som därtill inte är historiskt förankrad.

Det var kyrkor och andra religiösa organisationer som såg till att skolan inte blev ett reservat för de besuttna. Med tiden infördes en allmän skolplikt. Ingen kan dock förneka att kyrkan haft en viktig roll för att vi fått en utbredd läskunnighet. Detta vara alltså privata initiativ, dock icke kommersiella, för att åstadkomma något gott: läskunnighet och bildning åt alla.

Våra dagars teknokratiska samhälle tar inte alltid hänsyn till den enskilda individen. Allt fler blir utbrända. Många kan inte få jobb och bränns ut. Då är risken uppenbar att man åter börjar stoppa in folk på institutioner om inte ett varningens finger reses.

LSS-reformen har gjort det möjligt för fler att bo i hem men ändå få ett stöd av något slag, då ett behov av detta finns. Ska detta inte riskera att bli en repression för frihetligt tänkande måste denna "trygghetsökning" kombineras med en åtföljande "frihetsökning".

Om all välfärd administreras av det offentliga riskerar välfärden att bli en ideologisk stötesten och stridsfråga. Detta kan undvikas om vi låter privata aktörer utföra välfärdstjänster, som inom området LSS, men att lagstiftningen blir en rättighetslagstiftning där gode män och andras förehavanden kan ställas under specialdomstolar. De allmänna domstolarna har inte den kompetens som erfordras för att till rimliga ekonomiska villkor avgöra tvister som har med skola, vård och omsorg att göra. Rättighetslagstiftningen måste få sin egen judiciella utformning. Anställda, brukare, vårdtagare, elever och anhöriga måste veta vart de ska vända sig för att avgöra en tvist.

Specialdomstolarna kan läggas ut på entreprenad och bestå av en advokat och några "sakkunniga" från branschen, kanske pensionärer med erfarenhet av området och väl ansedda som omdömesgilla och pålitliga.

Man kan också tänka sig domare från andra domstolar som ordförande i domstolen. Dessa specialdomstolar skulle alltså sammanträda vid behov. En fast anställd personal lär bara behövas om behovet av domstolarna blir stort. I annat fall kommer blotta existensen av dem föra utvecklingen i en rättssäkrare riktning.

Det har sagts ibland att man är emot välfärd för att man inte är röd. Detta kanske främst från de som har en socialistisk övertygelse. Detta är felaktigt, säkert medvetet felaktigt. På det viset kan socialisten framställa sig själv som god, andra som kalla och hårda högerspöken.